Tiden och verkligheten.

Det är endast matematiskt sett samt under förutsättning att observatören(du) kan koppla ifrån eller negera sina fälts inverkan på verklighetens fält och därmed knoppa av sig själv som en egen verklighet och därefter förutsätta att denne har all-vetande om den verklighet denne lämnade, vilket är orimligt, men inte omöjligt matematiskt sett.

I så fall kan vi ta ett enkelt exempel:
Vi har en tvådimensionell yta som är vår verklighet. I denna yta så flyter det ut massor av fraktalt bifurkerande linjer likt vackra elektriska kurviga och veckade linjer och frasiga mönster. Dessa linjer varierar även i tjocklek och kan bilda bubblor med egna linjer inuti dessa. Alla dessa linjer ser ut att gå från makrokosmos till mikrokosmos, men i vårt exempel är denna riktning en relation mellan båda de dimensioner som spänner upp den yta de två skalärerna bildar.

Varje linje du följer är då en historia, en tidslinje. När du rör dig längs en valfri väg genom detta virrvarr, vi kan kalla Alltet, så förändras den bakomliggande verkligheten, inom linjen, ungefär som i en film. Det händer saker och det utvecklas en historia. Då det är så många olika linjer som bildar alla möjliga händelseutvecklingar, som dock hänger ihop logiskt genom sitt fraktalmönster, så kan du välja vad som ska hända i det utomstående perspektiv du hamnat i som avknoppad verklighet.

En annan observatör som gör likadant kommer inte vara relativ den första observatören(du), men har samma allvetande om den tvådimensionella ytan precis som du, men väljer förmodligen en annan tidslinje att följa. Ni båda rör er längs dessa och det ser ut som om ni kommer längre ifrån varandra och era verkligheter verkar separera och är inte längre samma, men ni är fortfarande i samma yta, samma verklighet, men med helt olika historier om densamma.

Detta kan pågå i oändlighet och beroende på om verkligheten tillåter två fraktala tidslinjer att skära varandra, så kanske ni aldrig igen kommer att kunna mötas.

Nu vet jag inte hur vår egen verklighet faktiskt ser ut, utan ser detta som ett matematiskt exempel hur det skulle kunna vara.

Går ni tillräckligt långt ifrån varandra så kommer de olika "verkligheter" ni upplever att vara så skilda varandra att det kan klassas som två separata verkligheter i sig själva, indeterministiska på grund av att ni inte kan se hela ytan av den bakomliggande ursprungsverkligheten i stort.
Därför införde jag allvetande som kriterium så att ni kan se exakt var på ytan ni befinner er.

Utan allvetande känner man bara till sin lokala del av verklighet och sin egen historia.