Nya människor Vs Gamla människor

Är trött på allt gnäll och all modern estetik och sätt att uttrycka sig på. En verkligt förvirrad mänsklighet. Jag är inte så intresserad längre, faktiskt, tyvärr. Så trött på all fasad och Inget äkta.

Orkar inte sitta i kollektivtrafiken på morgonen när det är mörkt och kallt. Jag är trött och vill sova. Sedan är det 9 timmar på jobbet med folk jag inte riktigt gillar. Ibland gillar jag dem, oftast inte. Snacket är helt hjärndött. Antingen pratas det hockey eller fotboll. Sedan undrar folk om man ska äta på Max eller McDonald's. Sedan pratar folk om Netflixserier. Det pratas om Tinder och knulla tjejer hit och dit. Folk visar mig bilder och filmer på unga tjejer som skickat till dem när de visar fittan. Varför skulle jag vilja se det? Vad är det som är vackert med en rakad fitta. Det är vulgärt.

Sedan pratar folk om att äta Gifflar är gott. Någon undrar om man kan swisha pengar så en kan köpa kexchoklad eller cola från maskinen. Är det fredag pratas det om utelivet och om att det ska supas. Bakis på söndag, trött på måndag, utmattad på fredag - för att börja om. Ingen vila. Folk sitter på rasterna med sina fjolliga telefoner och visar mig "roliga" filmsnuttar av någon på snapchat som filmar sig själv och säger något larvigt. Eller så är det något "jättekul" klipp på Facebook som de vill jag ska skratta åt. De kommenterar vad man äter. Och de kommenterar om de tycker man själv kollar på något konstigt på exv Youtube. Konstigt kan vara något så normalt som en musikvideo med Bob Marley.

På bussen hem är det fullt med folk. Sedan är det alla jävla bilköer. Sedan är det alla som har så jävla roligt på Facebook. Och varför måste vartannat inlägg innehålla: 😂😂😂?
Aldrig sett dem uttrycka sig så i vanligt tal. Men på Facebook måste man verka vara en översocial mongoloid.

Sedan är det alla jävla nya mobiltelefoner. Och alla dyra datorer. Och alla jävla tvs med 65 tum. Och alla jävla spelkonsoler. Och alla jävla Instagram med 10 000 följare.

Och så sparar man inför vadå? En "regnig dag". Hela samtiden är en regnig dag som fryser till is som genomborrar skallen i vår mentala istid.

Och alla journalister och alla kändisar och alla politiker och alla vanliga pk-indoktrinerade svennar och all mångkultur och all digitalisering. Och hotet från AI och hotet från miljön och hotet från ekonomin och hotet från kärnvapen/pandemi/masspsykos..

Och så undrar folk varför man är lite trött i oktober månad?!! Jag reagerar bara som sig bör! Till skillnad mot majoriteten som verkar ha blivit lobotomerade och sväljer allt. T o m Flashback har blivit mer efterblivet.

Kollar på Lars Molins tv-serie från 1982, Zoombie. Fick lite feeling.

Kommer alla dessa moderna fjollmänniskor med snapchat och uppkoppling 24/7 ta över världen och kommer det Gamla folket (som jag) dö ut? Gamla folket som i som de som uppskattar livets mer enkla ting likt att gå i naturen och inte omge sig med människor som verkar helt hjärndöda. Fy fan för att jobba VARJE dag med dessa jävla "GIFFLAR & FITTA, BABY!" - människorna.

Vad ska man göra? Fly till någon Söderhavsö?

Förstår din känsla. Vi valde att flytta till hus, bilda en stor familj. Slängde teven och bytte till telefoner utan surf. Spenderar fritiden i naturen, besöker fornminnen och museum. Går till biblioteket och väljer böcker som vi lånar och läser. Vi lär oss spela piano och fiol, yngsta tjejen valde gitarr. Försöker bjuda hit vänner några gånger i månaden och spelar spel, äter gott och dricker gott. Uppskattar att titta på stjärnorna och lär barnen stjärnbilderna.

På jobbet får man stå ut, jag försöker prata om nyheter och böcker man läst. Går ofta promenader på lunchen med någon kollega. Då undviker man kollegornas mobilvisningar.

Mitt tips är att förändra dig själv. Inte omgivningen. Det går om man vill.

Bota dem genom att visa dig vara frisk bara

Samtidsbeskrivningen är på pricken. Nåväl, svårt att råda dig då alla som bekant är olika... men jag känner igen mig i texten och hoppas därför kunna vara iaf litet behjälplig; Min lösning är billigt boende + deltidsjobb + studier. Inga lån. Håller nere de fasta avgifterna för att kunna maximera antal timmar av tid/liv som jag kan lägga på välbefinnandemaximering.

EDIT: Jag väljer mitt umgänge närhelst jag kan och ägnar mig åt odling, läsning och eskapism om jag inte kan byta fysisk miljö genom att flytta till en söderhavsö. Stuga utanför staden är helt klart överlägset lägenhet. Nå't för dig?

*) Detta vill jag trycka på en tisha eller kaffekopp (för att den skulle passa så bra med min fina "KAFFE & KUK"-mugg).

Det fetade låter bra. Stuga utanför staden låter bra. Är först när jag flyttade hemifrån som jag bodde centralt. Centralt med alla dessa "medmänniskor". När jag var liten bodde vi ändå nära vattnet och skogen. Skolan och torget, lekparken, sjöar, fotbollsplan.. Allt var inom räckhåll med en cykel. Nu är det tung trafik, som gäller. Inte bra för själen! Tror t o m det skulle hjälpa att ha gångavstånd till jobbet, så man slipper att vara en inpackad sill.

Kanske får fundera på ett karriärsval, men då är nog ett vanlig kontorsjobb ingen höjdare.

Många jag jobbar är ändå yngre. Kanske vaknar de upp en dag och vill blåsa skallen av sig, eller så upptas de av den smutsiga symbiosen och blir teknokraternas små yuppies.

Tror nog generellt det inte är så jättekul att bo i de tre storstäderna. Men klart, att bo i en liten glesbefolkad småort med döende industri är mycket värre. Man kanske inte kan få allt i livet. Men att lyckas hålla sig borta från alla Giffelzombies och filterbrudar borde man ha som födslorätt.

Nä, morgonkaffe i en vik.

Äldre människor har i alla tider förfasat sig över ungdomen.

Jag rekommenderar varmt någon kranskommun till storstäderna för på så vis har du ett större utbud av deltidsarbeten till hands. Mötesbokning, teknisk support, databasunderhåll och översättningsarbete är exempel på kneg som kan utföras hemifrån medan kaffe inmundigas på verandan (gärna med beskriven utsikt över en vik).

Jag måste tyvärr resa kollektivt men i övrigt är lyckoreceptet att minimera mängden giffelzombies, "basic bitches" och NPC:s i mitt liv. Jag pluggar halvfart på distans för att kanske i slutändan kunna tjäna pengar på det jag gillar och på egna villkor.

Uppdatera gärna tråden framöver och berätta vad som sker i ditt liv. Allt gott!

Fy fan. Dessa hjärndöda medmänniskor.

Jag står, ja står, och hänger utanför Park Lane. Kl är ca 02:20. Varför hänger jag där? Jo, Stan stänger på en fredag kl 03:00. Så jag tänker vänta och se vilka bekanta som trillar ut. Vad händer? Jo, en tjej pockar på min uppmärksamhet. Först ignorerar jag henne. Men jag märker att hon är ihärdig, så jag har inget val. Jag tar av mig luvan på duffeln och tar av mig lurarna. Jag kollar på henne, som för att få kontakt. Hon är övertydligt berusad och säger: "har du spelat hockey" Jag säger nej och förklarar att jag är mer av en fotbollskille. Men hon insisterar. Jag vet inte vad det betyder..

Till slut förstår jag att hon vill "spela" hockey med mig. Alltså KNULLA. Hon förklarar att hon aldrig gör såhär och att jag ska stå för taxikostnaden. Vi ska åt samma håll.. Jag tar henne hem till mig.. Och OJ vad full hon är. Jag erkänner! Jag fick stånd i taxin.

Väl framme betalar jag. När vi kliver ut så lutar hon sig mot en lyktstolpe. Hon är full och jag inser att det vore fel riktning sett mot min moraliska kompass att ligga med henne.

Jag leder henne in mot lägenheten. Utanför tar jag en sista blick på henne och analyserar situationen. Hon säger saker som att jag är söt/snygg. Och att "är du seriös". Jag frågar henne upprepade gånger om vart hon bor. Till slut säger hon Valda i Kungsbacka. Jag drar med henne ombord vagnen till Mölndal Centrum och väl där bokstavligt drar jag henne av vagnen. Vad som händer sen är lite oklart, men hon verkar ha tröttnat på mig varpå jag låter henne försvinna iväg in och uppå rulltrappan.

Jag åker hem kissnödig och lite mer fattig. Men jag har åtminstone en halvkul berättelse att förtälja om ytterligare en av dessa alla vilsna och hjärndöda 90-talister.

Ville hon ligga med mig? Vad ville hon? Jag vet inte. Jag BRYR mig inte. Bara konstaterar att mänskligheten är full med alla dessa sinnessjuka losers. Och alla änglar som Jag tvingas städa upp efter dem.

Nu ska jag däcka på sängen med kläder och klocka på samt hallampan tänd.

Amen Brother! I feel you. Är så satans jävla less på människor. Är du lite introvert av dig? Introverta individer brukar ha liknande tankar som oss. På jobbet undrar de alltid varför jag sitter för mig själv och arbetar. "Varför sitter du inte med oss"? Dööh! Vem fan orkar lyssna på samma jävla rappakalaja varje natt om dejting, träning, matlagning, mm mm. Jag tror att man skall prova att lämna västvärlden en stund.

Som någon skrev tidigare, minimera dina utgifter, bo utanför city. Helst på landet. Jobba 75%. Skaffa en hund och må mycket bättre. Min dröm att en dag lämna stan för att bo vid en sjö ute i ingemansland en dag.

Det är lite oklart, tycker jag. Är både introvert och extrovert. När det skiftar vet jag inte. Är nog inte så extrovert med människor jag inte känner eller inte gillar. Beror på vem man frågar; men majoriteten skulle nog säga att jag är extrovert. Verkar ha en tendens att lätt tröttna på människor. Så vi kan vara goda arbetskamrater i 6 månader och så en dag slutar jag kommunicera med dig.

Men absolut.. Drömmen om det lugna livet verkar växa fram med åren. Även fast såklart många skulle må bra av att bo så. Men man kanske inte ska överglamourisera det. Att leva i en sprudlande och innovativ storstad har många spännande fördelar.

Tänkte bara tillägga att jag verkar ha blivit mer introvert efter ungdomen. Undrar om det kanske inte är väldigt vanligt dock. Jag var en förlorad själ ett tag efter gymnasiet. Allt jag tog i förr blev till guld. Men jag verkar någon gång i tonåren typ "gått in i väggen" eller något. Det gjorde det komplicerat för det störde min självbild. All den tidigare fyllda känslan av euforisk "Maga-feeling" försvann och jag blev mer grå. På vissa fester tog jag med mig en flaska vitt vin som jag svepte snabbt. Sedan satt jag för mig själv och väntade smärtsamt på att festen skulle ta slut. Detta gjorde min relation med nära vänner och familj ansträngd. Var inte lätt att se besvikelsen i min fars ögon över att hans orubblige son hade tappat stjärnglansen. Så detta gjorde mig mer introvert och mer nedstämd.

Så på så sätt har jag känt mig lite fake ibland då jag varit mer glad än situationen har gjort gällande. Och jag har samtidigt känt ett tyst förakt mot de människor som sagt: "du är alltid glad va!?" Nej, jag är inte alltid glad.

Varför blev det så? Vad var det för tankar som ledde dit?

Jag har blivit mer introvert ju äldre jag blivit. Jag var klassens clown och älskade att göra bort mig när jag var yngre. Sedan när jag tog examen för ett par år sedan och började komma ut i arbetslivet, folk flyttade från staden, bildade familjer mm, då började man bli isolerad och ensam. Tillslut blir det till ett förakt när man är ständigt ensam. Visst får man det sociala på jobbet men det är inte samma sak som att hänga med en polare. Jag antar att man saknar de djupa banden till någon eller några i livet. Dessa hade man förr. Så mycket är så ytligt idag. Det är därför jag alltid sitter för mig själv på jobbet. Saknar de djupa samtalen, de som faktiskt är intressanta att lyssna på och prata om.