Om det var möjligt: skulle du sova resten av ditt liv?

Sova är som nirvana.

Nja, det är det inte.

Vad vet du om det?

Jag har direkt erfarenhet av att sova. Och det verkar vara allt annat än nirvana.
Nirvana innebär att man vaknar, o.s.v.
Ibland har man ju mardrömmar också när man sover, det har man knappast under nirvana.

Du är en flummig en.
Att du har mardrömmar är ändå inte relavant.
Jag har sällan mardrömmar. Sova är guld. Något jag inser när jag sitter här ytterligare en natt på en hipp klubb med Morgan och Cola och enbart vill sova.

Nirvana är för fan inte som att sova.
Fråga vilken guru/upplyst andlig lärare som helst och de kommer säga att nirvana är det motsatta. Eller hur som helst inte som att sova i alla fall. Psst: andlig upplysning/nirvana heter även "awakening" på engelska.

Skärp er lite. Jag orkar inte ens diskutera detta mer.

Absolut inte. Jag vaknar då och då, livrädd för döden. Det är som om jag redan är borta eller i ett limbo, att sova för alltid kan likaväl innebära negativa känslor. Dessutom känns evig sömn som samma sak som att vara död.

Dessutom känns evig sömn som samma sak som att vara död.

Fick denna tanke nu, när jag nyss vaknade upp efter en lång vila. Skulle bara lägga mig på sängen och finna kraft innan gymmet - var väldigt trött och omotiverad - istället blev den lilla vilan till över 3 timmar.

När jag vaknade kände jag mig väldigt harmonisk, nästan salig. Det enda som förstörde upplevelsen var att jag klickade på Facebookikonen samt att jag var orolig över att jag skulle ha väldigt svårt att somna sen i natt. Men utöver det kändes det härligt.

Men alla saliga uppvaknande åsido; det var själva sömnen - som så ofta så många gånger förr - som kändes helt rätt och gjorde mig rofylld. Att drömma är oftast positivt, för mig åtminstone. Drömmer ofta om hur välden egentligen borde vara och har ofta väldigt trevligt i mina drömmar. Är nog ett hopkok av mina barndomsminnen bl a.. Sedan vaknar jag! Har ofta trevligt som vaken, men den euforiska och nästan mer levande känsla som jag upplever när jag sover och drömmer finns inte i den vakna verkligheten. Så ofta önskar jag att det vore möjligt att drömma för alltid. Vet att det låter sorgligt. Men att leva är tyvärr rätt sorgligt i sig. All denna existentiella oro dag in och dag ut.

Skulle ni, om det var möjligt, sova livet ut?
Varför/varför inte?

Du är ganska ung va? När man haft kroniska trötthetsproblem, så kan jag säga att sova för mycket och för ofta är ett helvete. Jag älskade att sova när jag var 15-20, älskade att drömma, mådde skitbra av att sova 14 timmar. Idag mår jag skit av det.