Vad är egentligen nostalgi?

Låt mig formulera mig noggrant, eftersom jag i likhet med Adolf Hitler är en noggrann man. Jag antar att många av er, i likhet med mig själv, ofta tänker tillbaka på era ungdomsår, kanske rentav era barndomsår, ja? Visst framträder de då ofta i en gyllene dager, som vore det idel gyllene tider? Att det ofta var skit då också tänker man inte ofta på, förutom kanske då man är nere och deppig, man tänker inte på att man sket på sig när man var unge eller att flickorna skrattade åt en i skolan när de större pojkarna drog ner ens byxor. Nej, man tänker på "The days gone by!", barndomens Julafton, tonårstidens passioner, revolutionsromantik, "oh, the days that are no more!". Men varför?

Vad uppfyller det för funktion att man sitter här 20 år senare och minns hur man spelade Game Boy Advanced när man var 14? Man minns att livet då öppnade sig framför en med alla möjligheter, som en vy av ett savannlandskap över vilken solen går upp, och man visste att man skulle bli någonting! Kanske blev man en knarkare som dog vid 24 bast, kanske blev man en lagerarbetare på ICA som går hem och dricker Koskenkorva varje dag efter jobbet, kanske ville ens livskärlek inte ha en utan drog till Gambia och kom hem med en neger istället. Ja, kanske gick allt åt helvete. Men man sitter där och Minns, man Minns dagarna som var samtidigt som man hör en röst som tycks tillhöra Ian McKellen recitera Tennyson:

Människor sorterar bort irrelevant information och behåller relevant sådan. Det som är kvar är fragment av antingen ren terror eller starka positiva känslor. Vi känner nostalgi av samma anledning som folk lider av PTSD, det är bara en annan extrem känsla som är kopplad till ett minne som vi inte riktigt kan släppa.

Vi har minnen av trauma och vi har minnen av nostalgi, båda är ungefär lika sanna. Mer eller mindre varje gång vi tänker på ett visst minne så förändrar vi det till någon del, fragment försvinner och vi fyller i mellanrummen, till slut så har man nästan helt falska minnen och gör att man kan må riktigt dåligt över något som inte ens hände.

Hur det där med minnen fungerar är väldigt intressant, men samtidigt också väldigt skrämmande då man inte kan förlita sig på minnen överhuvudtaget egentligen, ofta är de väldigt långt borta ifrån sanningen. Värst är väl det om man är lättpåverkad av input utifrån och diskuterar med någon om ett visst minne, då får man helt andra delar som man inte kunde komma på själv och försöker rationalisera och få bådas minnen att bli kompatibla, vilket gör att falska minnen kan skapas ännu lättare. Det finns tex många fall där en kvinna påstås ha blivit våldtagen men vägrar tro på det själv för att det inte hände, sedan övertygar psykologen om att det har hänt men att hon förträngt det. Allt eftersom så sår psykologen ett frö i huvudet på kvinnan som spinner vidare på det omedvetet och vips så har man ett falskt minne.

Nostalgi är egentligen inget annat än falska minnen, en skugga ifrån ett minne av ett minne, blott en fantasi.

Det är att gå för långt att säga att allt är falskt. Det är en sak om man inte minns färgen på sina byxor till slut men vissa har bättre minne och repetition är även något som stärker det.

Du behöver inte förklara vad du menar då jag är beläst inom området och förutom det förstår det ganska enkelt.

Du som är så beläst kan ju utveckla. Jag sitter bara och skjuter i mörkret med den bristfälliga information jag har.

Nej, nostalgi är inte som PTSD. Du talar i nattmössan.

Det är en mörk bild du målar fram, Mein Kameraden in Die Nacht! Hur kan vi skilja på fantasi (falska minnen) och verklighet? Att jag satt med min Game Boy Advanced, var det ingenting annat än en liten kick jag fick av spelet som jag sen under åren har förstorat i min hjärna så att det antagit proportioner som aldrig fanns eller kunde ha funnits? Flickan som jag minns från skolgården, fanns hon någonsin? Ja, hon fanns visst, men den där förstulna blicken jag trodde att hon kastade på mig... har jag fantiserat ihop allt?!

Jag liknade det mer som motsatsen till trauma.

Så beläst... Anar jag mig en pik Nej någon expert är jag inte men det handlar om hjärnans områden och kopplingar till dem. Har du själv inte börjat tveka på någon detalj för att sedan inte minnas det rätta svaret? Var det verkligen 21 eller var det kanske inte 24. Det är lättare att minnas två saker som skiljer sig åt än att särskilja två liknande saker.

Jag tror att det är lättare att förstå om man haft ett utomordentligt minne till att få ett dåligt sådant.

Tvekar du ger du utrymme för det falska. Sedan så kan du plocka upp vissa saker hur många gånger som helst utan att de ersätts.

Det är ingen som vet, alla dina minnen berörande flickan kan vara så pass förvridna att nästan alla detaljer är felaktiga.

Var snarare en reaktion på att jag skrev ett långt utförligt inlägg och fick till svar "du har fel och jag är kunnig, men väljer att inte delge någon information". Har gärna fel, men vill gärna veta var jag har fel i så fall. Lite som om jag håller på med ett mattetal och en matematiklärare går förbi och säger att jag har fel och bara sticker därifrån. Vore ju en fördel om han talade om för mig vad jag gjorde fel så jag kan bli bättre.

Jag sa inte att jag var överlägsen, utan att jag var införstådd med vad du syftar på. Sällan jag har ork att söka upp olika saker för att sätta ord på det jag tänker, ingenting personligt. Men du påstår att till sist har ingenting hänt, mer eller mindre. Tolkningsföreträde. Minnet har vi för att kunna repetera, det är inte bara en hallucinativ upplevelse. Något verkligheten faktiskt är, en hallucination. Betyder inte att verkligheten inte är något eller inte finns.

Man lägger nog känslor och stämningar man känt i olika situationer i det förflutna på minnet. När vi är yngre har vi ofta mer intensiva och levande känslor än som äldre. När man ser tillbaks på olika negativa händelser och trauman så gör det ont att tänka på dem. Men ofta när vi blir äldre kan vi se en del av händelserna i ett annat, mer rationellt ljus, och se vår egen del i det som hände. När man är yngre är det ju inte alltid man fattar det där med orsak och verkan och ens eget ansvar i det som sker, utan man ser sig mer som utsatt för omgivningens spel och nycker.

Jag själv är sann nostalgiker och kan härleda starka nostalgikänslor när det gäller t.ex. 60- och 70-talsmusik till att tidsandan var en annan och överlag mer positiv på den tiden. Jämför man den musiken med dagens musik så finns det mer levnadsglädje, framtidstro och jävlar anamma jämfört med dagens musik som mest ger depressiva och aggressiva känslor. Tidsandan förändras ofta över ett decennium och många är inte medvetna om det utan låter sig påverkas av den och tror att de måste anpassa sig efter rådande tidsanda. Man kan höra det när man hör äldre TV-inslag från den tiden om man lägger märke till hur folk pratade då jämfört med nu. Då, på 60- och 70-talet lät folk mer levnadsglada och positiva och betonade sina känslor mer med rösten. Idag pratar många unga monotont med lite depressiv stämma och med få eller inga variationer i röstläget. Man hör på hur folk pratar att folk mår sämre idag än innan.

Sedan är det ju naturligtvis så att man som nostalgisk person gärna plockar russinen ur kakan. Man vill minnas det som var bra och behagligt, som gav en känslomässiga kickar och sådant som fick en att sväva som på moln (som gamla förälskelser t.ex), som fick en att känna sig levande m.m.

Ett bra exempel på något som väcker nostalgiska känslor till liv, förutom musik och film, är när man äter eller dricker något man inte immundigat sedan man var barn/ung. Då väcks minnena till liv av smaken på det man äter/dricker.

Någon i tråden sa att många av våra minnen är falska och efterkonstruerade, men då går det inte att tala för alla. Jag t.ex. är otroligt mån om att återberätta händelser från det förflutna så noggrannt och ärligt som möjligt, just med avsikten att väcka minnen till liv även hos andra. Tyvärr finns det många som gärna lägger till och drar ifrån, beroende på hur de vill att det ska framstå för den de berättar minnena för, eller som blandar ihop olika händelser pga dåligt minne eller just för att efterkonstruera. Men vissa av oss har tydligare minnen och jag tillhör de som var lillgamla som barn (brådmogna) och var (utan att skryta) mer medveten om min omvärld och kunde lättare samtala med vuxna, (då jag lärde mig läsa och skriva redan innan jag började ettan i grundskolan) än många av mina jämnåriga. Hur tydligt man minns saker har också att göra med vilken mognadsnivå man befann sig på när det inträffade.