Det här är ett beteendeproblem som jag har bevittnat alldeles för många gånger, och som jag är förbannat trött på. Det har nästan uteslutande setts hos vänstermänniskor, men då jag är låginkomsttagare så har jag inte tillräcklig erfarenhet av blåväljare för att veta hur utbrett beteendet är hos dem.
Exempel: jag pluggade på folkhögskola när jag var 19. En elev skolkade 70% av tiden men fick stanna kvar och behålla studiestöd eftersom skolan sket i att rapportera det till CSN. De 30% av tiden som eleven var på plats så pluggade den inte, utan bråkade med elever och lärare, sprang ut och in ur klassrummet stup i kvarten, och hade någon störning som gjorde att den ständigt skulle låtsas missförstå folk så att alla tvingades förklara allt för eleven minst två gånger.
Hela klassen ville bli av med eleven. Vi hade samtal med lärarna i omgångar utan framgång. Till slut krävde jag ett möte med rektorn (som jag i min dumhet trodde inte visste vad som pågick). Rektorn berättade att eleven var precis den sortens människa som behövde folkhögskolemiljön, och att vi som var välartade hade valet att plugga på andra institut medan eleven bara hade folkhögskola som enda alternativ, eftersom folkhögskolor kan tänja reglerna vid behov.
För det första så höll jag inte med rektorn. Folkhögskolan ska vara till för folk som behöver plugga klart gymnasiet, det är principen som folkhögskolan är byggd på. Utan gymnasielinjerna så hade folkhögskolorna inte existerat. För det andra så var "folkhögskolemiljön" uppenbarligen inte rätt för den här eleven, eftersom den redan hade gått kvar i flera år utan att klara en enda kurs.
Min ståndpunkt är att det skolan höll på med inte var hjälp. Det var social porr. Personalen ville bli sedda som goda människor som "tog hand om" ett hopplöst fall som ingen annan förutom dem hade tålamod till, samtidigt som de fick gratis underhållning då eleven i fråga var ett totalt psykbryt bortom all räddning. Den bästa hjälpen hade varit att hjälpa eleven hitta en pålitlig psykiatrisk vårdgivare, och sedan lämpa över eleven i dennes vård. Hade de velat hjälpa folk själva så fanns det 23 andra elever som väntade på att bli undervisade i en sund skolmiljö, fast vi var ju normala människor, så det gick inte an.
Det ska även tilläggas att fler av de välartade eleverna jag lärde känna hade haft helt miserabla uppväxter, men lyckades konstigt nog bete sig som folk i alla fall. Två utav dessa hade slutat innan jag började p.g.a. eleven, fick jag veta, och ytterligare en hoppade av av samma skäl medan jag var där.
Folk som ska hålla på och "hjälpa" på det här viset - är de medvetna om att de gör det av egoistiska skäl och att den "hjälp" de erbjuder egentligen inte hjälper någon? Eller har de lyckats lura i sig själva att de verkligen är jordeänglar som beskyddar oss futtiga människor från vår egen sunkiga natur?
Exempel: jag pluggade på folkhögskola när jag var 19. En elev skolkade 70% av tiden men fick stanna kvar och behålla studiestöd eftersom skolan sket i att rapportera det till CSN. De 30% av tiden som eleven var på plats så pluggade den inte, utan bråkade med elever och lärare, sprang ut och in ur klassrummet stup i kvarten, och hade någon störning som gjorde att den ständigt skulle låtsas missförstå folk så att alla tvingades förklara allt för eleven minst två gånger.
Hela klassen ville bli av med eleven. Vi hade samtal med lärarna i omgångar utan framgång. Till slut krävde jag ett möte med rektorn (som jag i min dumhet trodde inte visste vad som pågick). Rektorn berättade att eleven var precis den sortens människa som behövde folkhögskolemiljön, och att vi som var välartade hade valet att plugga på andra institut medan eleven bara hade folkhögskola som enda alternativ, eftersom folkhögskolor kan tänja reglerna vid behov.
För det första så höll jag inte med rektorn. Folkhögskolan ska vara till för folk som behöver plugga klart gymnasiet, det är principen som folkhögskolan är byggd på. Utan gymnasielinjerna så hade folkhögskolorna inte existerat. För det andra så var "folkhögskolemiljön" uppenbarligen inte rätt för den här eleven, eftersom den redan hade gått kvar i flera år utan att klara en enda kurs.
Min ståndpunkt är att det skolan höll på med inte var hjälp. Det var social porr. Personalen ville bli sedda som goda människor som "tog hand om" ett hopplöst fall som ingen annan förutom dem hade tålamod till, samtidigt som de fick gratis underhållning då eleven i fråga var ett totalt psykbryt bortom all räddning. Den bästa hjälpen hade varit att hjälpa eleven hitta en pålitlig psykiatrisk vårdgivare, och sedan lämpa över eleven i dennes vård. Hade de velat hjälpa folk själva så fanns det 23 andra elever som väntade på att bli undervisade i en sund skolmiljö, fast vi var ju normala människor, så det gick inte an.
Det ska även tilläggas att fler av de välartade eleverna jag lärde känna hade haft helt miserabla uppväxter, men lyckades konstigt nog bete sig som folk i alla fall. Två utav dessa hade slutat innan jag började p.g.a. eleven, fick jag veta, och ytterligare en hoppade av av samma skäl medan jag var där.
Folk som ska hålla på och "hjälpa" på det här viset - är de medvetna om att de gör det av egoistiska skäl och att den "hjälp" de erbjuder egentligen inte hjälper någon? Eller har de lyckats lura i sig själva att de verkligen är jordeänglar som beskyddar oss futtiga människor från vår egen sunkiga natur?
