Har i flera år tid sen jag började intressera mig för kärlek alltid varit tvungen att ''ha någon'' , antingen någon relation, vara på G med någon, planera in träff med ngn, veta att killar vill träffas genom att dom säger det, eller kontaktar mig.
Jag skiter typ i vänner och familj, sådana relationer ger mig inte så mycket som en kille ger mig.
I grund o botten vill jag nog ha en stabilt tryggt förhållande, men tappat hoppet om det pga tidigare erfarenheter, fast när jag väl haft förhållande har jag ändå haft minst en snubbe jag flirtat med vid sidan om som gett mig fjärliar i magen så jag mått bra.
Är inte lycklig utan dessa killar och pirret i magen, men vill fan inte ha det såhär för det tar upp hela min hjärna, för jag stöter ju på väldigt många as också, jag blir kär jättelätt o får jättestarka känslor, går under varje gång jag inser någon kille ljugit eller utnyttjat mig.
Nu har jag på senaste tiden börjat falla för den sämre typen av killar, kriminella och/eller pundare, badboys dom som man inte riktigt vet vart man har dom. Skötsamma svenssons går fetbort.
Känns inte som detta jagandet är till min fördel. Kan jag bli av med detta killsug på något sätt?