Kryphål i ödmjukheten.

Nästan alla påstår det att man utveckar sig endast genom att generöst ge av sig själv till andra människor, hjälpa andras liv och att ibland sätta sig själv i andra hand. Detta innebär enligt dessa att man måste befinna sig i ett socialt sammanhang. Tillochmed SAMTLIGA religioners hela system går ut på ovanstående påstående.
Men Jag påstår annorlunda.
Man kan vara eremit och nå lika långt.
Man kan vara djurvän och nå lika långt.
Man kan sitta i ett hörn och chakrameditera och nå lika långt.

Vad tycker du?

Jag tror du missförstår precis allt.

Utveckling sker genom att man gör sådant som är svårt, och går emot sina känslor. Känner man rädsla, söker man sig mot faran. Är man arg, backar man undan.

Inte behöver man nödvändigtvis ge bort sig själv för att utvecklas. Och nja.. att andra ska prioriteras före mig själv... hmm. Kanske nångång, beroende på sammanhang. Men inte att det ska vara så punkt slut, nej. Då är det nästan tvärtom. Däremot så är det en bra egenskap att vilja se andra vinna. Då vinner man oftast själv också.

Visst fan ska man inte vara självisk och narcissistisk, men till en viss grad, absolut!!
Som du själv säger, så tror jag du kan nå lika långt oavsett. Om du vill.

Som tidigare skrivet, gå lite emot det du ogillar, mindre bra på, inte törs göra, så kommer du utvecklas så småningom.. läs böcker och investera i dig själv!

Och DU pratar om att missförstå?

Konsten är att alltid vara sig själv och att hitta sin - uppgift - i livet!
En vaken medveten människa behöver inte sträva efter att göra tvärtemot sig själv.

Förlängningen i mitt resonemang utmynnar väl i två ting. 1: att göra världen lite bättre.
2: att bättra sig själv precis så mycket som möjligt. Givetvis innebär 2 att vissa sociala sammanhang ingår.