Kommer det någonsin att bli bättre?

Ifrågasätter ofta varför jag fortsätter att försöka trots att det aldrig blir bättre, 8 år utan någon förändring.
Varje dag känns så jävla dyster, är helt oförmögen till att uppskatta varken någon eller någonting alls.
Jag skiter i allt och alla, jag vill inte ha någonting med någon att göra.

Det har slutat med att jag nu lever ett liv i total ensamhet, för att jag ser på allting med en apatisk inställning, "vem fan bryr sig"
Varenda helvetes jävla dag är densamma och ingenting blir någonsin bättre, om det kommer vara såhär tills jag dör är det lika bra att skjuter mig än att fortsätta på det här viset.

Trots att solen skiner starkare än vad den någonsin har gjort
Trots att jag har mat på bordet, tak över huvudet, folk som älskar mig och pengar så det räcker
Trots att mitt liv är betydligt mycket bättre än många andras
Så är jag alltid, ALLTID, FULLKOMMLIGT inkapabel till att finna glädje i någonting alls.

Är de med psykiska problem dömda till att leva ett bedrövligt liv ända in i döden?
Har du eller någon du känner lyckats förbättra ditt liv? Isåfall, Hur?

Är trött på att inte vara någon annan än en deprimerad, tråkig, socialt handikappad jävel.

Sluta sitt på arslet och gör något för fan.

Blir väldigt generellt det här. Ska vi "flashbackexpertisen" kunna ge dig råd måste vi ha lite mer kött på benen. T.e.x din ålder, yrke, förhållande status. m.m. Du nämner att du inte vill ha något med någon att göra. Men lite längre ner skriver du att du har folk som älskar dig & pengar m.m. Personligen har jag inget av dom grejorna kan jag säga. Troligen är mitt liv sämre än ditt. Men det blir för mycket av en omvänd kukmätartävling om man ska tävla om vem som lidit mest och vem som har det värst. Sen kan man inte jämföra så heller för vi är alla individer, vi reagerar olika på olika saker. Tio människor reagerar på tio olika sätt t.e.x. Själv vet jag att mitt liv suger och jag lever definitivt utanför ramarna för vad många skulle kalla ett vanligt Svenssonliv. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha ett vanligt Svenssonliv (spyr) men mitt liv skiljer sig nog från vad många av FB:s medlemmar skulle kalla för ett drägligt liv. Men faktum är att jag skiter i att mitt liv inte blev som jag hade tänkt och det egentligen suger.

Är 40+ har 3 barn samt sambo men önskar dagligen att jag kan dö snabbt och smärtfritt!

Är 24, Elektriker, Varit singel sedan jag var 17 år gammal.
Jag har folk i mitt liv som älskar mig, ja, det betyder inte att det är någonting som jag upskattar eller bryr mig om.
skiter fullständigt i om de älskar mig eller inte då jag knappt ser eller talar till dem.

Mitt liv är egentligen bra, det jag säger är att mitt sätt att se på saker och ting liksom går genom ett filter eller en lins, trots att jag försöker vara positiv, glad, etc, så kan (eller vill) jag inte..

Har alltid varit sånhär, jag har alltid hållt mig borta ifrån folk så gott som det går, varit negativ till allt och alla
Det är 8 år sedan som det tog en rejäl dykning nedåt och det börjar bli jävligt tröttsamt

Vissa av oss kommer aldrig riktigt kunna uppskatta livet.
Varför är en väldigt bra fråga. Jag undrar själv hur vissa människor alltid är positiva trots att dom enligt mig lever ett liv jag aldrig skulle palla.
Jag led av depression i 7 år. Började med medicin och mitt liv ändrades totalt. Lyckades åstadkomma mer på 2 år än jag gjorde under dom 7 åren.
Så just nu lider jag inte längre av depression och självmordstankar, men en tanke som alltid sitter i huvudet är precis som din rubrik.
Jag har tyvärr inget bra svar på din fråga.
Har testat på att resa mycket, bodde i ett annat land ett tag, träffar vänner så ofta jag kan. Fokuserar på mig själv och träning. Men ändå undrar jag alltid om det kommer bli bättre

Bakgrun:
Levde med en depression i ca 5-6 år och trodde att jag aldrig skulle komma ur det. Jag gav upp i december förra året och försökte ta mitt liv genom en överdos.
Som tur var somnade jag av för mycket benzo innan jag hunnit skjuta i mig heroinet dom två första gångerna. Tredje gången tog jag mindre benzo, hade laddat pumpen och skulle precis skjuta i mig tre gram heroin när det ringde på dörren. Det var 5-6 poliser som stod utanför dörren.
Mina föräldrar hade ringt polisen eftersom min telefon var avstängd (Ville inte bli störd eller prata med någon eftersom jag snart inte skulle leva längre) och hade blivit oroliga.
Poliserna var schyssta och tog med sig sprutan och andra drogerna som dom kastade och körde mig till akut-beroendecentrum där jag fick ligga i ca två veckor.

Ganska tidigt i depressionen provade jag heroin och fastnade i detta då ruset tog bort min depression. Detta är inget att rekommendera då min "quick fix" funkade för stunden men gav mig betydligt större och värre problem förstås samt jag hade nog blivit kvitt min depression betydligt snabbare om jag inte valt att prova heroin.

Under min depression isolerade jag mig, ALLT var extremt jobbigt och krävande på alla sätt och vis, allt från extremt energikrävande till mentalt krävande. Bara en så enkel grej som att kolla postboxen eller ta hand om disken kunde ta mig flera dagar att komma till skott med.
Jag isolerade mig och kände mig ofta helt apatisk.
När det var som värst kunde jag varken jobba eller studera. Jag satt mest i min soffa och gjorde inget vettigt, sov länge om dagarna och hade svårt att sova om nätterna, hade noll rutiner.

Vad som fick mig ur det var nog flera saker:
Rutiner - Människan mår bäst av rutiner. Det var väldigt kämpigt att komma in i det i början och skaffa rutiner men kändes mycket bättre när jag väl hade kommit in i det. Jag försökte vakna och gå och lägga mig på ungefär samma tid, äta mina måltider på ungefär samma tider osv.

Socialt liv - Människan är flockdjur och vi flesta mår bäst av att ha någon form utav socialt umgänge. Dessutom ger det oss som mår dåligt förhoppningsvis en paus från att sitta och tänka på hur himla dåligt vi mår.
Jag hade ingen som helst lust i början av att umgås med någon även om jag mådde skit när jag var ensam så hade jag ingen lust att umgås med någon. Visserligen hade jag ingen lust att göra något alls och kände total uppgivenhet och en oförmåga att känna glädje inför att träffa en vän, familjemedlem, mat, resa, en bra film osv.

I början var jag mest med min familj och var passivt social. Där kunde jag bara få vara utan att jag själv behövde vara så värst social som man kan känna att man måste vara med vänner. För min del var det lättare att sitta hos mina föräldrar, titta på tv eller äta med dom och kunna slappna av och känna att jag fick må dåligt än att träffa vänner där jag kände att jag måste anstränga mig för att hålla en fasad uppe, vara aktivt social osv.
Men om det så bara är en timme i veckan eller att du åker hem till dina föräldrar, om ni bor i samma stad, och t.ex äter middag på söndagar.

Träning men även kost - Skulle påstå att detta är det som hjälpt mig absolut mest, bäst och där jag märkt tydligast resultat. Detta har även gjorde dom andra delarna lättare t.ex fick jag lättare att ta tag i andra saker som tvätt, matlagning, sovit bättre och lättare, fått in andra rutiner bättre osv osv.
Samma sak här, det var väldigt tufft att komma igång i början men det gäller att bita ihop i några veckor.
För min del kände jag skillnad mentalt efter redan 1-2 veckor som motiverade mig att fortsätta och efter 3-4 veckor började jag bli starkare som motiverade mig att fortsätta och efter 5-6 veckor såg jag resultat som motiverade mig att fortsätta.

Träningen gjorde att jag blev hungrigare och på så vis åt bättre. Innan jag började träna åt jag väldigt dåligt. Kände aldrig någon hunger, förmodligen pga depressionen.

Träning och motion utsöndrar lyckorus i form av dopaminer, endorfiner osv. vilket gör att man mår bättre, både direkt efter men även generellt.
Jag började sova mycket bättre och var utmattad om kvällarna, jag åt bättre, jag fick in mina rutiner bättre, jag fick bättre självförtroende när jag såg att jag började bli mer vältränad, jag mådde bättre tack vare träningen, kosten, fick in rutiner osv.

Jag tycker definitivt du ska börja träna. Gäller bara att hitta en sport eller sorts motion som du trivs med. För min del är det gymet som gäller men har senaste veckorna börjat klättra med som variation. Spelar även tennis med min pappa nån söndag i månaden.
Det finns hur mycket som helst att välja på. Prova på gym, crossfit, hitta nåt lokalt innebandy lag, någon kampsport kanske?
Fördelen med träning är också att du förhoppningsvis får ett socialt liv genom träningen och kanske nån ny vän.

Så för att svara på din fråga så är det absolut fullt möjligt att ta sig ur sin onda cirkel och faktiskt må helt jävla fantastiskt men det sker väldigt sällan av sig själv och det kräver ofta en hel del arbete men det är absolut värt det.

Har du några frågor är det bara att fråga på.

Även fast du skiter i allt så tror jag fortfarande att du är nyfiken på att veta varför du känner som du gör. Det skulle ju även kunna vara så att allt är försvarsmekanismer för att slippa känna.
Men det är nog bättre om ett proffs får svara på den frågan va?

Sååå...... nu är det bara att kontakta psykiatrin eller en psykolog. Seså, bums iväg.
Om du vill att någon ska försöka förstå alltså.

Jag förstår. Jag är betydligt äldre än dig och skulle kunna dra till med klyschor som: " Det blir bättre med åren och du är ännu ung uppskatta det." Men för det första är det inte säkert att det faktiskt blir bättre med åren. Det är ju väldigt olika för det andra så behöver ju inte åldern spela någon roll. Sällan den gör det när man mår dåligt.

Någon skribent nämnde träning och det är en sak som verkligen funkar för mig. Särskilt löpning och sådant där man verkligen får ta ut sig, testa sig själv lite och se vad man går för. Det frigör ju endorfiner i kroppen som får en att må bra.

Sen kanske en ny flickvän hade varit något som hade gett dig ny livslust. Sen finns det ju alltid olika hobbys och fritidsaktiviteter, byta jobb & bransch kanske hade varit en idé eller ort rent av. Egentligen bara fantasin som sätter gränser för vad man kan hitta på för att uppnå någon slags förändring.

Köp en gitarr och börja öva. Alla andra måste skapa mening med sina egna liv. Varöfr skulle du vara ett undantag?

Jag känner exakt som du gör, det blir aldrig bättre för mig heller. Vill bara dö

...