Spelar man musikinstrument med hjärnan eller fingrarna

Eftersom min fråga handlar om fingrar och hjärnan så måste den nog läggas i Medicin och hälsa

Här kommer några kluriga frågor som säkert intresserar läkarutbildade neurologer, kan jag tänka mig.
1.
Jag har förstått att det är både hjärnan och fingrarnas samspel som är orsaken till varför man kan lära sig spela ett instrument,med klaviatur men jag tror jag har fel, allt är styrt från hjärnan. Vilket är rätt.
2.
Om man genom olycka blir av med halva tummen och nästan hela pekfingret på höger hand då kan man fortfarande använda tumstumpen men pekfingret når inte ner till tangenterna.
3.
Varför märks ingen tydlig skillnad när man några månader efter olyckan börjar spela igen. Det blev ju en del förändringar.

Någonting (Hjärnan) kompenserar för bortfallet genom att blixtsnabbt välja närmaste och bäst lämpade finger att göra det pekfingret innan gjorde.
Jag är nyfiken på hur det fungerar.
Tack.

Man spelar med både hjärnan och fingrarna.

Du spelar ett instrument med hjärnan. När du är väldigt van att spela så behöver du knappt tänka på hur du ska spela men det är fortfarande hjärnan som styr.

Låt oss säga att du spelar Alan Walker Faded på piano. Du övar och övar. Du anstränger dig för att komma ihåg hur du ska spela. Till slut har du lärt dig hur du ska göra. Du har ett explicit minne av hur du ska spela. Efter att du har spelat låten fler gånger övergår det explicita minnet till ett implicit minne. När minnet är implicit känns det som att hjärnan inte styr.

Det tror jag också. Vissa har en naturligt medfödd talang för musik, men naturligtvis måste man då även vara flink i fingrarna.

Det är definitivt ett samspel mellan de bägge.

Finns något som kallas för homunculus, som är en form av kartläggning av hjärnan. Googla på det så ser du vad som styr fingrar och händer.

När man förlorar ett finger så omprogrammerar hjärnan sig kan man säga och tar över det förlorade fingret. Nästa gång du vill nå en sträng på gitarren med det förlorade fingret, planerar hjärnan den motoriska uppgiften (precentral gyrus, BA 4) och skickar vidare signalen till en lämpad nerv, som i detta fallet går till ett friskt finger. Detta är grovt förenklat.

Det beror på. Hjärnan styr ju hela kroppen så fingrarna hade ju inte direkt kunnat spela av sig själv oavsett hur mycket du tränar. Hjärnan lär sig och memorerar hur man ska koordinera musklerna och skickar nervsignaler till händerna men fingrarna måste fortfarande vara i form för att utföra signarna.

Ta vibrato på en gitarr t.ex. En av de simplaste men ändå svåraste sakerna på stränginstrument. Det är lätt att utföra rörelsen men för att få en balanserad och härlig vibrato måste du slappna av och disciplinerna handen för att skapa ett jämt och mjukt "skak". Man måste motstå att bara balla ur på strängen, något som nybörjare har svårt för även om de vet hur det ska låta.

Jag är inte insatt i hjärnan men har spelat gitarr och fiol i 10 år hehe

Mvh Johan

Intressanta synpunkter.
Jag vet att de gånger man tänker på hur man spelar då blir det fel, om man däremot spelar på rutin då går allt perfekt.
Tack.

Hjärnan så klart! Den är inkopplad som första instans på alla områden!

Frågan är egentligen hur mycket är "muskelminne" vs aktiv tanke.

Muskelminne är ju också hjärnan. Men inte på ett medvetet plan.

Jag gör inte musik. Men jag har ritat mycket. Och för mig är det väldigt mycket "muskelminne". Dvs inlärda rörelser som man upprepar.

Fingersättning och sånt sitter kvar efter min stroke, men fingrarna hamnar på fel strängar. Jag vet hur man tar ett E7(#9)men får inte ut det till fingrarna. Värre vore om jag inte längre visste hur man tar det.

Det tyder på att signalerna mellan fingrarna och stället där proppen satte sig i hjärnan bröts. Därför vet du i tanken hur du tar ackordet, men inte hur du skall förmedla det vidare ut till fingrarna.