Efterlevandetråden; frågorna som aldrig fick svar

En sak som jag ofta funderat på, och därför skulle vilja ta upp här på Flashback är vilka frågor som ni som är efterlevande efter självmord känner att ni aldrig fick svar på?

Beskriv gärna frågan i sig, så detaljerat som möjligt (inte bara ”varför?”) och gärna vilka svar ni själv tror är rätt, hur tankarna därom gått och hur ni funnit ro i att ni faktiskt aldrig kommer kunna få svar.

Själv vet jag efter ett självmord i närståendekretsen att tankarna ofta kretsade kring ”tänkte du inte på dina närmaste och den smärta du skänkte till de?”. Det som gav mig ro i den delen var att jag insåg att han självfallet tänkte på sina närmaste; men ändå valde att göra som han gjorde. Därigenom fick jag ändå en förståelse för hur illa han mådde. Till sin familj hade han ett extremt nära band, och om han trots detta valde att klippa sin livstråd måste han mått fruktansvärt.

En släkting till mig sköt sig för snart 8 år sedan, det som jag än idag undrar är hur han kunde lämna sina barn efter sig på det sättet som han gjorde.
Om han sökt hjälp av något slag.
Varför han inte pratade med oss.

Skulle velat veta hur han mådde och vad det sista strået var då han inte visat något tecken på att han mådde dåligt.

Hade klätt på sig fin kostym och allt, städat, tvättat rent och hängt upp kläder, gjort i ordning i lägenheten och sedan ställt sig i Vardagsrummet och skjutit sig.

Inget brev, ingen lapp eller några sista ord av något slag, endast hans livlösa kropp i en pöl av blod.

Det enda som hjälp mig finna ro har varit likt dig att förstå sig på hur illa man måste må för att faktiskt ta livet av sig, ibland tänker man att sättet som det gick till kanske var det bästa möjliga alternativet för honom själv trots att det smärtar att tänka så.