David Eberhards "Det stora könsexperimentet"

Dagens sociologi har som grundpremiss att medborgarna är utsatta för samhällets förtryck.
Det är alltså fråga om ideologi och inte vetenskap. Det finns andra inriktningar inom sociologin men de är vi inte intresserade av här.

Det är ju det här som är problemet med Eberhard för feministerna som bottnar i samma ideologi, då de ser kvinnor som offer för förtryck, de ser också männen som offer för sitt eget förtryck. Därför skall de hjälpa till att frigöra männen från detta förtryck att de inte får gråta.

Det går längst i Sverige eftersom vi är fredsskadade. Människan är som alla andra arter på jorden konkurrerande. Män har överallt som uppgift att skydda kvinnor och barn även om synen på kvinnor och barn varierar över kulturerna.

I och med att vårt land är det tryggaste i världen så har männen kunnat slappna av och sätta på sig mysbrallorna för att vara kvinnorna till lags. Vill kvinnorna ha soyboys så får de soyboys.

Det hade funkat jättebra om vi hade haft stängda gränser för de män som utgör ett hot mot samhället och eller mot kvinnor varit så pass få att polisen ensamt klarat av att hantera dem. Därför har det funkat med killar som gråter, och är fjolliga och inte kan försvara sin kvinna och sina barn.

I övriga världen får män bita ihop och stänga av sina känslor och göra vad som måste göras.

Den stora frågan är ju om det är som (marcuse) via feministerna påstår frågan om ett förtryck från den patriarkala (kapitalistiska) kulturen. Eller fråga om vad som krävs för att överleva som art och som grupp.

Ursprungsmänniskan kunde inte riktigt sätta sig att gråta för att det inte gick som denne ville, den fick lösa problemet. Det är fortfarande männen som förväntas lösa problemet, än värre hos feministerna de vill att män skall lösa deras privata problem också.

Gråtens funktion är att transportera bort cortisol ur kroppen, det är alltså en stressrelease, det är också ett sätt att kommunicera till gruppen att man behöver omhändertagande. Landet kommer inte att fungera om vuxna män ideligen kommunicerar att de behöver bli omhändertagna. Relationer fungerar inte heller om mannen vill bli omhändertagen av kvinnan eftersom hon redan har barnen att ta hand om.

Merapi vill att män skall bli som kvinnor, mer bra på det kvinnor är bra på. Men hon talar i absoluter, som om män antingen är oempatiska eller empatiska. De är som grupp mindre empatiska än kvinnor, men det innebär inte att de är oempatiska. Det innebär heller inte att kvinnor per deffinition är tillräckligt empatiska, vilket feministerna demonstrerar väl. De borde sopa rent framför sin egen dörr.

Att vara högempatisk är heller ingen evolutionär fördel, det medför mera lidande för individen, även om gruppen kan ha nytta av det. Vad som krävs är balans.

En empatisk gärning sker i nuet, det som känns rätt för stunden behöver inte vara rätt i det långa loppet. Fabeln om grodan och scorpionen är en bra förklaring varför empati kan vara rent av livsfarligt, särskilt om det inte är fråga om empati utan om sympati. Sympathy for the devil ger konsekvenser.

Marx angav borgarna som djävulen, Marcuse kulturen, och feministerna ser manligheten som djävulen. Psykologiskt mogna människor förstår att vi alla har djävulen inom oss, och vi ger honom makt eller inte genom vårt beteende. En vuxen människa förstår att civilisationen handlar om att kontroller djävulen i oss alla. Det sker via socialisationen. Den biter tyvärr inte på de med icke fungerande pannlob, men inte ens dessa är djävlar allihop.

Det är inte bristen på empati som är det stora problemet det är att odla sin lust att skada. Och den har ingen färg, den har ingen ras, den har heller inget kön. Genusforskning idag är inget annat än lust att skada. Att ge igen. Det är Scum manifestet under täckmantel.

Från Ginza

Everhard väljer att angripa postmodernismen, men postmarxismen är en bättre term anser jag personligen, postmarxisterna använder de postmoderna filosofernas metoder som tillhyggen för att bryta ned samhället och bana väg för revolutionen. De inser inte att de kan tillämpas på dem själva. Anyways presentation av boken


Han gör samma analys som jag även om han inte hittat källorna


Utan att använda de orden så bekämpar han denna totalitära ideologi. Klart han måste förminskas.

Du tar oftast upp väl replikerad och citerad forskning inom området - för att inte säga inom vetenskapsvärlden som helhet - eller rättare sagt så grundar sig många av dina argument på dessa, och då blir man minst sagt trött när forskningen bemöts som om den skulle ha snubblat på basala problem som en tredje variabel. Inte minst när variabeln som tas upp... ingår i forskningens grundade teori och syntetiska process - det vill säga att variabeln miljö redan ingår i forskningsprocessen och får hänsyn i både utformningen samt som antites.

Hela det här fenomenet känns näst intill symptomatiskt för människor med en dogmatisk tro på hermeneutiskt stoff och speciellt när de inte förstår att de utgår från sådant stoff/inte kan skilja på hermeneutiskt och empiriskt stoff.

Det här problemet med en tredje variabel (eller iallafall essensen av det) som alltid är närvarande inom hermeneutiska discipliner/som ständigt hotar rådande konsensus (då/där allting står och faller med datatolkningar) verkar smitta av sig på förståelsen för empiri... hur välgjord forskning vi än pratar om.

För precis som du kan se i den här och många andra trådar... så är just angreppen mot dina argument (samt forskningen som du grundar dem i) i regel en helt annan tolkning av samma data: en tredje variabel som grundar sig i miljö och som inte allt för sällan motiveras med "- Jo, men jag kan även se hur det kan bero på..." - det vill säga att kritiken helt och hållet följer hermeneutikens ramverk/premisser för kritik.

Det är svårt att spela fotboll med pingisregler och vice versa. Speciellt när man inte vet vilka regler som man själv följer utan bara spelar...

Fantastiskt bra sammanfattning den förklarar också varför trådens genusförespråkare gång på gång misslyckas med att ta genusvetenskapens teoribildning. Speciellt eventuella falsifierbara teorier. Dessa existerar helt enkelt inte eftersom man inte utgår från den vetenskapliga metoden.

Lär en läkarutbildning dig någonting om en människas biologi?

Hur mycket biologi läser genusvetare?

För guds skull.

Gebusvetarutbildningarna/socionomer är sysselsättningspolitik för de som är oanställningsbara i den privata sektorn.

Dessa ”utbildade” människor skeppas sedan vidare till någon för skattebetalarna kostsam position på något gensuscerifierat statligt verk eller organisation/”skola” för mild hjärntvätt av barn och vuxna.

Ja, det är den moderna tidens teologi och prästerskapsstudenter vi har att göra med.

De är ”sökare” som egentligen inte riktigt har den intellektuella kapaciteten att begripa vad det är de letar efter. Absoluter och overifierbara dogmer är som manna från himmelen för en vilsen och hungrig stackars dum själ.

Eh nej. Det refererar till Newton.

Åter igen enbart lögner om din meningsmotståndarens argument.

1. Termen predispositionerad borde du ha lagt på minnet och förstått för längesen.
2. Det har inte varit på tal om att det inte går att göra någonting åt mäns aggressivitet.
3. Vederbörande har aldrig sagt att biologi är hela sanningen.

Hur är det ens möjligt att jag - som blott är en åskådare i era diskussionsslingor - förstår hållningen som Darwinist har flerfaldigt bättre än dig? Borde det inte rimligtvis vara tvärt om eller iallafall något till din favör?

Du skiter uppenbarligen helt och hållet i vad dina meningsmotståndare skriver och ljuger om deras hållning i vart annat inlägg. Vad gör du ens i ett diskussionsforum?

Vill man förstå hur man kan minska mäns våld är det nog en bättre idé att lära sig mer om de bakomliggande ekologiska faktorerna än att plugga genusvetenskap.

https://quillette.com/2018/02/24/behavioral-ecology-male-violence/

Jag håller med men har bättre länk än dig.

Sedan är det knas att prata om mäns våld. De allra flesta är socialiserade och har därför spärrar aka hämningar som hindrar dem från att attackera. Om man lever i ett civiliserat samhälle har polisen och militären våldsmonopol.

Jag ska också lägga till att aggressionshämning in absurdum är ohälsosamt. Det var ju det Freud upptäckte. Folk blir vingklipta psykiskt störda och neurotiska.


Här är dock sanningen om vad som händer när det inte hämmas. Våld är kul. Det vet alla som spelar.

https://youtu.be/ZHuIUWRJzTA

Ja, förståelsen för biologins förutsättningar samt faktorer som påverkar fenomenet aggressivitet måste såklart komma först - agera ledstjärna för vad man i social mening ska söka för åtgärder/preventiva åtgärder. Förutsättningarna finns redan där att arbeta på i den meningen, se exempelvis Jordan Petersons senaste verk. Oavsett vad man tycker om honom och hans senaste verk så går det inte att sticka under stolen med att han tar det i rätt ordning eller rättare sagt, att han har förståelse för biologi som också läggs som grund för att sedan mynna ut i sociala/psykologiska medel (som bland annat ska åtgärda aggressivitet/preventivt åtgärda aggressivitet).

Det fantastiska här är väl att främst kvinnor (och män av ideologiska motpoler) är de som protesterar mot hans metoder medan målgruppen tackar och tar emot med både besked och resultat.

8% av de som är verksamma i de genusvetenskapliga institutionerna är kvinnor. Förutsättningarna för att möta hela gruppen män genom hermeneutisk teoribildning och ren intuition... kan inte i princip inte bli sämre.

Visst, att det finns sociala faktorer, eller normer, bakom att företeelsen att män inte gråter är jag övertygad om.
Men att skylla det på ”patriarkatet” är helt uppåt väggarna - och det är där ni genustomtar går bort för mig.

- Hur tror du bondhustrun på 1800-talet reagerade om hennes man jämt och ständigt gick omkring och bölade? ”Ut med dig och plöj karslok så att jag får mjöl att kunna baka bröd för!”.
- Eller backa några tusen år och ställ dig frågan vilken man som sågs som nåt att satsa på för kvinnorna? Han som bara satt och grät när det körde ihop sig, eller han som tog itu med problemet och löste det (t ex genom att ge sig ut i skogen och jaga).
- Eller om byn blev anfallen, det var då männens uppgift att tuffa till sig och slåss med angriparna medan kvinnorna hade fullt upp med att vara rädda, ta hand om barnen och hoppas på att deras män kunde försvara dem, barnen och deras tillhörigheter. Då fanns inte tid och plats för männens gråt förrän efter slaget då man sörjde det och de som gått förlorat.

Att kvinnor (socialt sett) har lättare att ta till lipen beror på att de varit beroende av mannen. De har helt enkelt känt sig makt- och hjälplösa i situationen, och då har enda sättet att lätta på trycket och signalera att man behöver hjälp, varit att börja gråta.

Så det är nog snarare och i allra högsta grad matriarkatet som ligger bakom detta!

Även idag vill inte kvinnor ha en gråtande man. Det må anses vara starkt att som man gråta i undantagsfall såsom vid besked av dödsfall av nära anhörig men generellt sett är det big no-no för män att gråta i kvinnors närvaro oavsett vad kvinnor hävdar.

Kvinnor är i regel oroliga i själen och behöver en stadig man vid deras sida som kan trösta dem, bekräfta dem och lyssna på dem och inte vice versa. Därav faller de män som utstrålar svaghet bort. Har inget med patriarkatet att göra utan kvinnors självbevarelsedrift.

Och som du säger är det i hög utsträckning kvinnor som förstärker de biologiska skillnader med normskapande. Män lär sig ganska snart att de får det betydligt enklare i sin relation med kvinnor om de spelar på sin manlighet.