__________________
Senast redigerad av DragforADHD 2018-09-16 kl. 11:16.
Senast redigerad av DragforADHD 2018-09-16 kl. 11:16.
Jag upplevde samma sak några år när jag sysslade med amfetamin fast jag är ju ganska vansinning så jag njöt av det extremt paranoida sjukliga tills jag vandes vid det såpass mycket att jag inte känner någon glädje av det längre så nu spelar det ingen roll och jag har mist förmågan att känna rädsla överhuvudtaget.
Så det är ju ett sätt att hantera det, gå ner sig i ett amfetaminmissbruk några år tills ingenting överraskar en längre och sen fortsätta som ingenting och skaka av sig det hela så kan man fortsätta igenom vad som helst resten av livet, eller okej kanske inte så optimal rekommendation men nu vet du.
Så det är ju ett sätt att hantera det, gå ner sig i ett amfetaminmissbruk några år tills ingenting överraskar en längre och sen fortsätta som ingenting och skaka av sig det hela så kan man fortsätta igenom vad som helst resten av livet, eller okej kanske inte så optimal rekommendation men nu vet du.
Citat:
Hej!
Tack för ditt väl utformade inlägg, det måste ha tagit tid att skriva det. <3
Jag förstår precis hur du menar. Tufft att vara så här och att fungera/må bra är prio ett.
Jo, visst har jag ätit Zyprexa. 12 år sedan nu. Tyvärr gick jag upp FÖR mkt i vikt och sov dygnet runt av den.. Så jag slutade, började med annan psykosmedicin - Abilify. I juni sänkte vi dosen pga jobbiga biverkningar. Denna dosminskning är ju en anledning till allt det här skitet som händer nu.. eller det antar jag, iaf...
Jag gör ärligt talat mest det jag "tvingas göra" om dagarna - och till och med det är en kamp. Jag vet knappt vad den övriga tiden ägnas åt. Jag är rastlös och kan inte koncentrera mig på något. Även om jag så klart håller med om att aktiviteter är bra och viktiga så är det motigt att göra - jag fastnar i tankar och kommer ibland ingenstans även om jag försökt förbereda mig praktiskt och mentalt redan dagen före!
Jag känner inte mina grannar öht. Vi är extremt anonyma för varandra. Ok, vi kanske säger hej när vi råkar på varandra i trappen, men.. Absolut inget mer. Låter jobbigt att ha en clash med sin granne som du hade! Det hade jag på mitt förra boende, en granne som t.o.m stal min post och gjorde andra skumma saker.. Jag flyttade därifrån för 3 år, 9 månader sedan. Det var ett steg i rätt riktning, men här har det blivit värre.. Ensamheten och isoleringen gör sitt till också.
Sant, att trauma ger sår. Bra terapi är inget jag fått, tyvärr. Bara helkassa samtalskontakter, brutna löften m.m.. Men det du skrev stämmer likväl.... Absolut!
Jag tänkte använda denna tråd för att uppdatera om läget och allting annat, kanske över en tid.
Varma hälsningar, C.
Tack för ditt väl utformade inlägg, det måste ha tagit tid att skriva det. <3
Jag förstår precis hur du menar. Tufft att vara så här och att fungera/må bra är prio ett.
Jo, visst har jag ätit Zyprexa. 12 år sedan nu. Tyvärr gick jag upp FÖR mkt i vikt och sov dygnet runt av den.. Så jag slutade, började med annan psykosmedicin - Abilify. I juni sänkte vi dosen pga jobbiga biverkningar. Denna dosminskning är ju en anledning till allt det här skitet som händer nu.. eller det antar jag, iaf...
Jag gör ärligt talat mest det jag "tvingas göra" om dagarna - och till och med det är en kamp. Jag vet knappt vad den övriga tiden ägnas åt. Jag är rastlös och kan inte koncentrera mig på något. Även om jag så klart håller med om att aktiviteter är bra och viktiga så är det motigt att göra - jag fastnar i tankar och kommer ibland ingenstans även om jag försökt förbereda mig praktiskt och mentalt redan dagen före!
Jag känner inte mina grannar öht. Vi är extremt anonyma för varandra. Ok, vi kanske säger hej när vi råkar på varandra i trappen, men.. Absolut inget mer. Låter jobbigt att ha en clash med sin granne som du hade! Det hade jag på mitt förra boende, en granne som t.o.m stal min post och gjorde andra skumma saker.. Jag flyttade därifrån för 3 år, 9 månader sedan. Det var ett steg i rätt riktning, men här har det blivit värre.. Ensamheten och isoleringen gör sitt till också.
Sant, att trauma ger sår. Bra terapi är inget jag fått, tyvärr. Bara helkassa samtalskontakter, brutna löften m.m.. Men det du skrev stämmer likväl.... Absolut!
Jag tänkte använda denna tråd för att uppdatera om läget och allting annat, kanske över en tid.
Varma hälsningar, C.
Hej Cherry,
Hur mår du idag? Har du kommit någonvart med vården? Jag misstänker nämligen starkt att min far också har vanföreställningssyndrom
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera