Vara ärlig med psykolog eller ej gällande testat läkemedel

Kortfattat så har jag nyligen fått svar att jag inte har ADHD som jag gick utredning för.
Har fortfarande tät kontakt med psykolog och jag är helt ärlig i alla sessioner. Nu är det så att mitt mål med detta är att i slutändan få hjälp i form utav centralstimulerande läkemedel.
Jag har vid upprepade tillfällen testat både concerta och Ritalin med väldigt god verkan , i små doser. Allting klaffar. Jag mår precis som jag förutsätter att den generella individen mår utan någonting.
Jag vill inte fortsätta med läkemedel livet ut men tänker att kortsiktigt kan detta mycket väl hjälpa mig i längden och om man ser längre fram att man trappar ned allteftersom tillvaron blir mer stabil.
När dessa läkemedel bevisligen fungerar på mig utan att göra mig stissig eller prata för mycket skit som många annars gör på amfetamin tex, kan det inte då gagna mina förutsättningar för att jag ska få det utskrivet eller har det en backlash effekt på att dom tror att jag är ute efter att missbruka det? Jag har trots allt tidigare när jag var 12-15 missbrukat amfetamin i stor grad.

Vad tror ni?

Tror att du inte är klar med denna formulering, tycker att du ska lystna på din läkare när det gäller detta. Själv är jag otroligt tacksam över att jgäag inte började med concerta som de först försökte trycka på mig och sa att jag "var oförskämd" som inte ville ha deras hjälp. 3 år efter så hade jag precis börjat jobba och ville ha concerta för att verkligen orka, då ville de att jag skulle betala 200kr i veckan för att visa min renhet i 6 månader innan jag fick skiten, sen sket sig både med pissprovet och jobbet för inget utav de kändes bra.

Ingen idé att ljuga, säg bara som det är och behandlar de dig inte som du förväntar så kan du byta läkare/vårdcentral

Om du går till en psykolog för att få hjälp är det väl smart att låta denne försöka hjälpa dig? Vet han inte vad du stoppar i dig för skit kan han inte mycket göra åt ev biverkningar? De har väl dessutom tystnadsplikt. Klart du ska vara ärlig.

Precis, men jag tar ingenting.
Jag har provat på substansen som jag vill att de ska ge mig.
Det är där problematiken ligger.
Mitt experimenterande, utan inblandning med vården, leder till misstankar och det är här jag frågar er om vad som är bäst gällande att vara uppriktig.
Förstår du? Det är narkotikaklassat läkemedel.

Gällande din kommentar om tystnadsplikt så förtydligar jag att psykologen och läkaren undanhåller aldrig information från varandra. Huruvida andra får informationen hör inte till min frågeställning och det är såklart givet att någon annan än läkare och psykolog inte får informationen.

Helst skulle jag vilja ha svar från någon som jobbar som antingen läkare eller psykolog men jag kan se att den chansen är minimal.

Dessa ser ofta ett bruk eller även ett test av någonting som ett missbruk.

Därför ska du vara försiktig med detta om ditt mål är att få ut tyngre mediciner....


MEN, om du nu är där för att faktiskt få hjälp, så borde du lyssna på psykologen. Målet är ju att du ska ha ett förbättrat liv utan medicin. Att skriva ut något för att hålla dig glad är inte deras mål. Deras mål är att fixa dig på ett mänskligt plan och att möjligtvis skriva ut något under deras behandling om det nu behövs.

Sedan i värsta fall sätta dig på en fortsatt medicinering om ingenting förbättras.

så va det för mig första utredning så kom dom inte fram till något.

nu när jag har gjort en utredning för andra gången så gjorde jag en hel neuropsykiatrisk utredning där dom kollade autism/Aspergers men hade inget av det. men dom kom fram till att jag hade ADHD så fick min diagnos för 1 vecka sen nu.

Kan dina erfarenheter av medicinen vara ”smekmånadsfasen”?

Jag skulle inte självmedicinera med concerta eller liknande (igen).
Under en extrem period av stress, fick jag ett tiotal tabletter av en kompis. Den första gjorde att jag blev totalt avslappnad.
Den andra, andra dagen, gjorde att jag kunde fokusera och prestera.

Tredje dagen tog jag inget, och då kom kallsvett, ångest etc, tills jag stoppade i mig en till och började fundera på vad i helvete det var jag sysslade med.

Jag hade en vecka kvar till semestern, jobb skulle göras och jag knaprade i mig resten, en om dagen, lägsta dosen. Efter en vecka, på den lägsta dosen av de lägsta, vsr jag visserligen fokuserad men fick också kortare stubin, och- högre blodtryck.

Det tog ungefär 10 dagar utan något (tog av misstag med mig tabletterna när ajg skulle utomlands, insåg på Arlanda att jag inte hade recept, så spolade ner dem på toan) för att känna att allt skit var ute ur systemet. Efter ytterligare en vecka var jag helt nervarvad. Efter 3 v - filbunke. Den fjärde veckan kunde jag börja koncentrera mig på saker igen, helt av mig själv.

Mina slutsatser - efter eget experimenterande, lyder som följer:
Det behöver inte vara adhd. Andra diagnoser och tillstånd kan ha samma effekt; depression eller långvarig stress.
Samt; det som känns bra för stunden eller efter ett par gånger, kan ha andra otrevliga bieffekter.
Högt blodtryck, t ex, är inte att experimentera med.

Just my 5 pence.

Tack för kloka ord. Tror dock att med tanke på min erfarenhet av cs, rent kroppsligt/biologiskt har galler för det där i mitt fall - och jag har tidigare provat med långa uppehåll och upplever noll bieffekter såsom ångest ex. Däremot har jag ångest, grov sådan, i skov utan den.

Men visst, i individuella fall kan jag absolut se faran och det är trots allt ingen lätt substans i bemärkelsen att den är eller kan vara förrädisk.