Ang. SANNING, VERKLIGT, UPPLEVELSER, QUALIA och UPPLEVELSESJÄLEN.

Jag har delat upp denna trådstart i fem inlägg: SANNING, VERKLIGT, UPPLEVELSER, QUALIA och UPPLEVELSESJÄLEN.
Läs gärna dessa fem inlägg, och skriv sen gärna vad ni tänker kring det.

OBS! Kom ihåg att det här bara är mina tankar. Jag vet alltså INTE om det stämmer överens med verkligheten. Jag bara tror och tänker.



SANNING

Vad är SANNING/SANT?

Mitt svar: Hur det VERKLIGEN är.


Tänk er två människor, person A och person B.

Person A säger till person B:
"Vi är inomhus"

Person B svarar:
"Ja, det är sant."


Är det bra av person B att svara så?

Först och främst, vad menar person B med det hen säger?

Tänk er att person A, vid ett annat tillfälle, visar två likadana bilder för person B, och sen frågar:

"Är det sant att dessa två bilder är likadana?"

Det som person B gör INNAN hen svarar på frågan, det är ungefär samma som jag gissar att de flesta människor skulle göra, om de fick en sådan fråga:
Person B tittar på de två bilderna och JÄMFÖR dessa två bilder, för att se om de är likadana. Detta är något som, enligt vetenskapen, då sker i person B:s hjärna. Och om bilderna är lika, då nickar hen, och samtidigt tänker hen: "ja, bilderna är likadana". Och sen svarar hen:

"Ja, det är sant"

Men varför måste person B säga: "Ja, det är SANT"?

Det måste hen förstås INTE. Men eftersom hen har fått frågan "är det SANT att...", så är det naturligt att hen svarar så som hen gör.

Men måste person A inkludera "är det SANT", i frågan? Räcker det inte att person A frågar:

"Är dessa två bilder likadana?"

Jo, det räcker. Och det är just den frågan som person A egentligen vill ha svar på. Oavsett om person A själv vet svaret på frågan, eller om person A INTE vet svaret på frågan, så vill person A ändå veta vad person B anser: "Är bilderna likadana, JA eller NEJ?".
Och det var ju också den frågan som person B fick svar på AV SIN HJÄRNA, när hen jämförde de två bilderna I SIN HJÄRNA.

Tänk er nu igen den första situationen, där Person A säger till person B:
"Vi är inomhus"

Och person B svarar:
"Ja, det är sant."

Återigen frågar jag, är det bra av person B att svara så?

Jag frågade innan vad person B menade med sitt svar. Och det jag kom fram till då, det innebär att person B troligen har gjort jämförelser i sin hjärna, INNAN hen svarade på det som person A sa. Men vad är det då för jämförelser som person B har gjort i sin hjärna?

Eftersom person A har kommit med ett påstående som är "vi är inomhus", så måste ju person B har jämfört detta påstående med något annat, och sen konstaterat att de är likadana. Men vad är det för något annat, som person B har jämfört person A:s påstående med?

Det måste förstås vara så, att person B har jämfört sin egen UPPLEVELSE, med person A:s påstående om att "vi är inomhus". Och sen har person B:s hjärna gett hen svaret att "ja, de är likadana".

Men är det inte då bättre att person B svarar:

"Ja, ditt påstående om att vi är inomhus, det stämmer överens med (är likadant som) min upplevelse, som är att vi är inomhus." ?

Varför säger person B att det är SANT att de är inomhus?
Det är ju, om man utgår från att det som är SANT är VERKLIGT, samma som att säga:

"Ja, ditt påstående om att vi är inomhus, det stämmer överens med VERKLIGHETEN."

Och hur vet person B att hens egna upplevelser är VERKLIGA?
Person B har ju bara sina egna upplevelser att utgå ifrån, och dessa upplevelser kan ju vara tex en hallucination, eller en illusion, eller en dröm (dock spelar det troligen INGEN roll vad man säger i sina drömmar).
Och är det inte därför, återigen, bättre att person B svarar:

"Ja, ditt påstående om att vi är inomhus, det stämmer överens med min upplevelse, som är att vi är inomhus." ?

Eller förkortat:

"Jag UPPLEVER också att vi är inomhus." ?


Och är det inte också bättre att sluta använda ordet "sanning/sant" i de flesta fall, eller i alla fall? Var/när behövs dessa ord egentligen?
Om en polis tex frågar en misstänkt:

"Var var du igår klockan 00:00, säg sanningen?"

Då kan ju polisen lika gärna fråga:

"Var var du igår klockan 00:00, säg så som du upplever/minns det."

Eller något liknande.

Att be någon säga SANNINGEN, eller rättare sagt, att be någon säga "hur det VERKLIGEN är". Det är enligt mig helt enkelt för mycket begärt, eftersom man bara har sina egna UPPLEVELSER att utgå ifrån. Och därför så bör man be människor att berätta om sina UPPLEVELSER, istället för att be dem berätta SANNINGEN.

Och att kalla någon en lögnare, för att hen säger något som man själv anser är icke-sant, det är också dåligt, enligt mig. Detta eftersom man själv INTE bör gå runt och VETA vad som är SANT, eller rättare sagt, vad som är VERKLIGT, när man bara har sina egna UPPLEVELSER att utgå ifrån. Och därför så bör man istället säga tex:

"Det du säger, det stämmer INTE överens med vad jag (och eventuellt "alla andra") upplever är verkligt."

Men vad är då "verkligt"?
Se mitt nästa inlägg i den här tråden, för mina tankar kring den frågan.

En fråga bara innan mitt nästa inlägg: Det här med att man jämför i hjärnan, är det vad hjärnan gör hela tiden när den tänker?

VERKLIGT

Vad är VERKLIGT?

Eftersom jag bara har mina UPPLEVELSER att utgå ifrån, så VET jag INTE ens att det finns en VERKLIG sol. Våran sol kanske bara är en hallucination som jag har, tänker jag.

Det är förstås MÖJLIGT för människor att VETA att våran sol finns och är VERKLIG. Detta eftersom ATT VETA är något som sker i hjärnan, och man kan övertygas om, och sen VETA, vad som helst, nästan.

Men jag VET att det finns andra TÄNKBARA alternativ till att det finns en VERKLIG sol, tex att våran sol är en hallucination som jag har. Och därför kan jag INTE VETA om våran sol är VERKLIG.

Men jag TROR VÄLDIGT STARKT, att våran sol är VERKLIG. Och därför UTGÅR jag ifrån att våran sol är VERKLIG.

Och även om våran sol INTE är VERKLIG, så är ändå min UPPLEVELSE av våran sol VERKLIG. Och ALLA UPPLEVELSER ÄR VERKLIGA - jag upplever, och därför existerar jag och mina upplevelser.

Men vad är då "upplevelser"?
Se mitt nästa inlägg i den här tråden, för mina tankar kring den frågan.

UPPLEVELSER

Vad är UPPLEVELSER, tex smärta?

Jag har redan sagt att ALLA UPPLEVELSER ÄR VERKLIGA, och detta gäller även tex smärta.
Men man måste förstå vad en upplevelse är. Och vad är då en upplevelse?

När en människa upplever något, tex en smärta. Då får den människan, eller rättare sagt den människans hjärna får, INFORMATION, eller en SIGNAL, typ som ett meddelande.
Och i detta meddelande så står det tex (väldigt förenklat):

"Meddelande från din högra arm: Det är en skada här."

Hjärnan kan få detta meddelande, antingen från den plats på kroppen som meddelandet gäller, tex från din högra arm. Eller så kan meddelandet komma från hjärnan själv, som vid en hallucination, men i meddelandet står det då ändå tex:

"Meddelande från din högra arm: Det är en skada här."

Och det är egentligen allt som det innebär för oss människor att UPPLEVA - att få ett meddelande. Iallafall enligt vetenskapen.

Men oavsett var meddelandet kommer ifrån, så är meddelandet ALLTID VERKLIGT, och därför är också UPPLEVELSEN ALLTID VERKLIG. Och alltså är även HALLUCINATIONER VERKLIGA.

Men det som "ÄR SKRIVET" i meddelandet, det stämmer INTE NÖDVÄNDIGTVIS överens med verkligheten.
Om en människa tex har en hallucination att hen har ont i sin högra arm, alltså om hen får ett meddelande från sin hjärna där det står tex:

"Meddelande från din högra arm: Det är en skada här."

Då är det INTE VERKLIGEN så att det är en skada i hens högra arm, även om det står så i meddelandet. (Eller det KAN EVENTUELLT vara en skada i hens högra arm, men att det INTE går någon smärtsignal från armen till hjärnan, tex för att smärtnerven i armen INTE fungerar. Men det är då INTE VERKLIGEN så att meddelandet, alltså hallucinationsmeddelandet, kommer från armen. Och det är en ren tillfällighet att det finns en skada i armen, och att smärtnerven i armen INTE fungerar, just då när hallucinationsmeddelandet UPPLEVS i hjärnan.)

Alltså, en hallucination existerar INTE utanför UPPLEVELSEVÄRLDEN hos den som upplever hallucinationen.


Men när en människa tex har en väldigt svår smärta i armen, och den smärtan VERKLIGEN kommer från armen. Vem/vad ska man då tycka synd om? Alltså, vem/vad är det egentligen som känner smärtan?
Är det ARMEN eller är det HJÄRNAN?

Först och främst, med "att tycka synd om någon/något", så menar jag ungefär "att hjälpa/skydda/vårda någon/något", och/eller "att VILJA hjälpa/skydda/vårda någon/något".

Och om det är ARMEN som känner smärtan, ska man då tycka synd om armen? Och ska man i så fall även tycka synd om en AMPUTERAD arm, om någon skadar den?

Och om det istället är HJÄRNAN som känner smärtan, ska man då tycka synd om hjärnan, och vilken del av hjärnan ska man då tycka synd om?

Någon kanske tycker att man ska tycka synd om den del i hjärnan där "jaget" finns. Och jag har en annan tråd där jag försöker reda ut vad "jaget" är, och var i hjärnan "jaget" finns:

(FB) Vad är "jaget"? Och var är "jagets" och själens boning? Kan det vara i TPJ?

Men vad "jaget" än är och var det än finns i hjärnan, så kan man INTE komma ifrån det faktum att enligt vetenskapen, så är människans hjärna och hela människokroppen, en enda stor klump av atomer. Och kan atomer känna smärta, alltså så att det finns något skäl till att tycka synd om atomer?
Och varför ska man i så fall tycka mer synd om atomerna i människokroppen, än atomerna i tex en sten?

Ja det kan man fundera på. Jag behöver dock INTE fundera på det i nuläget, eftersom jag i nuläget INTE TROR att det är så att atomer kan känna smärta. Utan jag tror istället att OM vetenskapen har rätt, alltså rätt angående att människans hjärna och hela människokroppen, är en enda stor klump av atomer. Då finns det EGENTLIGEN INGET skäl till att bry sig om att man själv eller någon annan människa dör, eller ens att hela mänskligheten dör ut. Detta eftersom OM vetenskapen har rätt, då är allt liv på jorden bara en enda enormt stor klump med atomer, som INTE kan känna smärta eller känna eller uppleva något överhuvudtaget. Och vi människor är då bara "programmerade" att uppleva, tex uppleva/känna smärta. Och våra upplevelser är då INTE MER VERKLIGA, än en dataspels-människas upplevelser, som ju också är "programmerade upplevelser". Våra upplevelser är helt klart VERKLIGA, men lika VERKLIGA är då också en dataspels-människas upplevelser.

Men jag kan bara TÄNKA så. Jag kan INTE omsätta dessa tankar till HANDLING, och tex begå självmord. Detta eftersom jag som sagt, är "programmerad" att uppleva, tex uppleva/känna smärta. Och dessa "programmerade upplevelser" styr mina handlingar, och de styr även mina tankar, så att jag INTE VILL begå självmord.

Men det är alltså så jag tänker OM vetenskapen har rätt så som ovan beskrivits, och OM det samtidigt INTE finns något övernaturligt, eller något mer än den "fysiska verkligheten". Och så tror jag INTE att det är. Alltså jag TROR att det FINNS något övernaturligt, och/eller något mer än den "fysiska verkligheten".
Exakt vad jag TROR att det finns för övernaturligt, eller vad för något mer jag TROR att det finns än den "fysiska verkligheten", det är svårt att förklara men jag ska försöka.

"Min tro" är bland annat kopplad till det här med människans upplevelser. Jag TROR att det finns en annan sorts upplevelser än "programmerade upplevelser". Och jag TROR att den här andra sortens upplevelser, upplevs av en slags "själ". Och jag TROR EVENTUELLT att den "själen", BLAND ANNAT kan uppleva det som en viss människa upplever, fast på ett annat sätt. På ett "icke-programmerat" sätt. Och jag TROR att den här andra sortens upplevelser, alltså "icke-programmerade upplevelser", DELVIS kan förklaras närmare om man först reder ut det här som kallas "QUALIA".
Men först och främst så vill jag säga att jag anser att QUALIA, i själva verket är "programmerade upplevelser".
Och jag ska förklara hur jag tänker kring detta, i mitt nästa inlägg i den här tråden.

QUALIA

Vad är QUALIA?

I artiklarna nedan kan ni läsa om QUALIA:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Qualia

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Qualia

Och här nedan följer ett citat ur den svenska artikeln ovan:

"Qualia är ett filosofiskt begrepp för den subjektiva fenomenvärlden; qualia är den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser. Det vill säga de känslor eller upplevelser som påstås inte gå att beskriva, såsom till exempel smaken av choklad, upplevelsen av färgen rött eller fysisk smärta."


Jag anser att "de känslor eller upplevelser som påstås inte gå att beskriva, såsom till exempel smaken av choklad, upplevelsen av färgen rött eller fysisk smärta.", i själva verket är våra "programmerade upplevelser". Och skälet till att vi INTE kan beskriva dem, det är helt enkelt för att vi INTE har någon information om dem, annat än det som står i det "meddelandet" som jag pratade om i inlägget om UPPLEVELSER, tidigare i tråden. I meddelandet ang. smärta, så stod det följande:

"Meddelande från din högra arm: Det är en skada här."

Det är förstås bara hur jag tänker mig att innehållet i ett sådant meddelande ser ut ungefär, och det är förstås INTE "skrivet" med bokstäver. Men om vi utgår ifrån att det är så som meddelandet ser ut, då ser vi att det INTE står något i meddelandet, som vi kan använda för att beskriva smärtan. Vi kan bara utifrån meddelandet, säga att vi "känner smärta".

Och det är också normalt sett allt vi behöver veta/säga, för att tex få andra att hjälpa oss att ta bort smärtan. Vi behöver INTE kunna beskriva smärtan på något annat sätt än att vi "känner smärtan". Och det finns heller INGET mer än det att beskriva, eftersom vi känner INGET mer än så. Vi känner alltså smärtan, ENBART på så sätt att vi får ett meddelande om att vi känner smärtan.

Och samma sak gäller våra övriga upplevelser: syner, ljud, smaker, lukter, känslor. Om vi tex känner smaken av sött, då står det i meddelandet ungefär att "det smakar sött". Och inget mer.

Självklart finns det mer komplicerade smaker etc., som kräver mer information i meddelandet. Men det är ändå bara information, som vi KAN berätta om både för oss själva och för andra.

Men då uppstår en fråga:
Om vi KAN berätta om den information vi har om våra upplevelser, varför säger många människor då att de "INTE kan beskriva" tex smaken av choklad?

Jag gissar att det BLAND ANNAT beror på, att de INTE har de rätta orden för att kunna beskriva tex smaken av choklad. Om man ska beskriva smaken av choklad för någon som HAR ätit choklad tidigare i sitt liv, och som minns väl hur choklad smakar, då är det troligen INTE något större problem att förklara det. Det räcker då troligen att säga "det smakar choklad", så förstår hen och kan minnas smaken.
Men för en person som INTE har ätit choklad tidigare i sitt liv, så krävs det fler ord än bara "choklad" för att beskriva smaken av choklad. En smakexpert kan säkert beskriva smaken av choklad på ett väldigt bra sätt, med hjälp av ord som "beskt", "sött" etc. Men då krävs det förstås att den person som smaken av choklad beskrivs för, har ätit besk och söt mat tidigare i sitt liv och minns dessa smaker.

Men det kanske INTE räcker ändå. Om en smakexpert tex beskriver smaken av choklad som "en blandning av beskt och sött". Då kanske en person som INTE har ätit choklad tidigare i sitt liv, måste ha ätit något annat vars smak är "en blandning av beskt och sött", för att förstå hur choklad smakar. Jag tänker alltså att vi människor, EVENTUELLT INTE kan "blanda" smaker i vår hjärna, och på så sätt uppleva dessa smakblandningar.
Eller så kan vi det, jag har tex drömt att jag har kännt väldigt konstiga lukter, som jag INTE minns att jag har kännt tidigare i vaket tillstånd.

Hur som helst så tror jag alltså att QUALIA, tvärtemot vad som står i den svenska Wikipedia-artikeln ovan, GÅR att förklara neuro- och kognitionsvetenskapligt.
Och det som också står i den svenska Wikipedia-artikeln ovan ang. QUALIA:

"Hur kommer det sig att mental bearbetning av vissa ljusvågor ger upphov till en viss färgupplevelse?"

Den frågan anser jag kan omformuleras till:

"Hur kommer det sig att vissa ljusvågor ger upphov till en viss färgupplevelse?"

Och mitt svar på den frågan, det är bland annat att vi människor associerar vissa färger med vissa upplevelser, framför allt olika känsloupplevelser, och att vi därför återupplever dessa upplevelser när vi ser en viss färg.


Men om QUALIA i själva verket är "programmerade upplevelser", och går att förklara neuro- och kognitionsvetenskapligt. Vad är då det som jag kallar för "icke-programmerade upplevelser"?
Se mitt nästa inlägg i den här tråden, för mina tankar kring den frågan.

UPPLEVELSESJÄLEN

Som jag tänker mig "icke-programmerade upplevelser", så är det som sagt något som upplevs av någon slags "själ". Och därför kallar jag en sådan själ för UPPLEVELSESJÄL.

Jag tänker alltså att upplevelsesjälen upplever de "icke-programmerade upplevelserna", men INTE genom att den får något meddelande om tex en smärta, utan genom att den istället bara upplever smärtan.

Och jag tänker att upplevelsesjälen INTE säger "aj" eller något sådant. Men jag tänker att upplevelsesjälen kan uppleva ljudet av att någon säger "aj", samtidigt som den upplever att någon tänker tex "aj vad ont jag har", och samtidigt upplever den en känsla av att den är denna någon som säger och tänker dessa saker.

Upplevelsesjälen upplever alltså att den är en människa som pratar, tänker och gör allt annat som vi människor gör. Men det är bara upplevelser för upplevelsesjälen. Den har i själva verket INGEN kontroll över kroppen.

Kroppen däremot, den har kontroll över sig själv, och den pratar, tänker och gör allt annat som vi människor gör. Men kroppen upplever INTE.

Ovanstående stycke är förstås bara en tes. Men om den tesen stämmer med verkligheten, då stämmer INTE det som jag har skrivit tidigare i den här tråden, om att kroppen VERKLIGEN upplever. Kroppen har då INGA VERKLIGA upplevelser. Kroppen har då INGA upplevelser alls. Kroppen säger och tänker att den upplever, men den upplever INTE, det gör istället upplevelsesjälen.

Men frågan är om det är så att upplevelsesjälen "matas" med upplevelser från en människa i ett "verkligt universum", eller om den matas med upplevelser direkt istället? Och vem/vad är det som matar upplevelsesjälen med upplevelser? Och varför matas INTE upplevelsesjälen med enbart njutning istället?

Har du testat meditation?

Det beror på vad du menar med meditation.

https://www.google.se/search?source=...39.OeR1ikwuGRQ

Du vet att du inte kommer veta vad verkligheten är genom att tänka.
Du har ett stort intresse för att veta vad verkligheten är för något, det är grunden till att kunna bli andligt upplyst.
Dirigera om den där energin mot andlig upplysning istället, andlig upplysning är det enda sättet att veta vad verkligheten är för något.

Att försöka veta Sanningen genom att tänka är hopplöst.
Men att veta Sanningen genom att bli andligt upplyst är inte hopplöst.

Så valet är enkelt.