Bara glad när jag dricker alkohol.. Är ingen alkoholist.

Är en man, 29 år.

Den enda gången jag känner mig glad/lycklig är när jag dricker alkohol. Resten av vardagen känns grå så inåt helvete. Jag dricker dock extremt sällan, max en gång per månad. Har aldrig haft ett kontinuerligt alkoholintag och känner avsmak från det dagen efter. Dricker dock ofta mycket när jag väl dricker.

Livet är kanon, bor i villa med fru, barn och hund. Bra jobb, bra bil, allt är BRA. Men vardagen känns grå, ingenting är kul.

Fungerar ändå rätt normalt till vardags men har otroligt svårt att ta även dom minsta motgångarna, hela min värld rasar samman fullständigt.
Har sällan ångest även om det kommer ibland.. Problem med likgiltighet. Har provat gå till både terapeut och psykiatriker. Under flerårsperiod. Inga av dessa behandlingar har hjälpt. Ingen har föreslagit antidepressivt.

Jag tror knappast jag är alkoholist, för jag dricker så sällan. Men det är det enda som gör mig glad.
Vad göra?

Diskutera, är man alkoholist per automatik bara för att det är det enda som gör en glad, trots att jag nästan aldrig dricker? Eller kan det vara så att alkoholen frigör olika substanser som gör mig lycklig för stunden, vilket jag kan ha brist utav till vardags?

Skulle då antidepressiva läkemedel kunna hjälpa mig?

öhh du låter ju mer normal än referenspunkten normal.

Skulle säga att man är rätt beroende om det är de enda man ser fram emot till vardags.

Det ska relativt mycket till (borde vara) att bli kallad alkoholist. Alkoholism är ju ett beroende, psykiskt som fysiskt. En sjukdom. Det krävs tämligen långt gånget missbruk för att få den etiketten. Spontant känns det som att du inte trivs i och med livet - det är något du kan och bör söka professionell hjälp för, särskilt med tanke på att du har barn, och är därmed ansvarig inte bara för ditt liv, utan även för ditt barns tills denne blivit myndig. Kontakta psykiatrin och be om att få göra en utredning.

Exakt så var det för mig med under många år, tills det till slut ledde fram till ett självmordsförsök. Därefter fick jag hjälp och sedan Venlafaxin mot ångest vilket jag knaprat i 6 år nu. Och det är en extrem skillnad, förut rasade allt ihop för minsta sak, verklig eller påhittad, och livet där i mellan kändes över lag mest meningslöst och likgiltigt. Nu mer är det jäkligt bra, vansinnig skillnad.

Så be om medicinering. Kan behöva testa några olika innan man hittar rätt, jag provade en annan innan Venlafaxin men den hjälpte inte alls. Sedan tar det några veckor till en månad innan man känner någon verklig skillnad, och första tiden kan det bli sämre ändå. Men det är så jävla värt det

Vadå Kanon?
Låter ju som du behöver vara ute i regnet snarare.

Alkohol är ju kemisktav de mer ångest och stressdämpande substanserna men leder så klart bara till fördärv.

Alternativet är fysisk aktivitet och jag rekommenderar sådan varje dag, intervall träning, styrketräning ja vilken träning som helst, men något varje dag. Inget slötitta TV innan träning utförd är en bra regel.

Det tar inte mer än 30 minuter men gör underverk på sikt, det är ingen "quick-fix" men inom ett halvår bör du ha mer tålighet när något går dig emot.

D -vitamin är förbannat viktigt att ta extra under vinterhalvåret

Livet är för de flesta orättvist, jobbigt och fyllt av prövningar, gläd dig åt det du kan medan du kan. När du blir äldre börjar folk du känner dö. Man får då en brutal insikt om att ens problem är rätt små och meningslösa i det stora hela.

I ditt fall verkar ditt liv just nu inte ha några utmaningar, att träna blir en artificiell utmaning som gör att du mår bättre.

Då blir du snart alkoholist.

Gör det här testet och säg till mig om du blev sån:

http://www.hspguiden.se/hsp-test


Edit: länkade ett test som var läsligt då upplösningen var kass på det första.

Hur ofta tränar du och spänner på frugan? Kanske borde du kolla upp dina testosteronvärden. Är ju många män som får försämrade när de kommer upp i åren.

Tack för alla hjälpsamma kommentarer.

Jag har kontaktat sjukvården idag och kommer få träffa allmänläkare för att undersöka eventuell medicinering och sedan psykolog.

Jag tränar redan sedan två år tillbaka hyfsat regelbundet, med joggning. Visst kan det ta bort en del av min irritabilitet, men allt känns fortfarande pisstråkigt och meningslöst.

Kanske i kombination med medicinering och psykolog blir det en positiv bidragande faktor för att hitta livsgnistan igen. Just nu pallar jag knappt gå ur sängen på morgonen, och det har varit så under flera år även om det blivit sämre på sista tiden. Gått ner en hel del i vikt också. Känner inte igen mig själv :/

Du är nog deprimerad och om så är fallet så kan ju medicin verkligen hjälpa dig att hitta gnistan igen. Sen ett tips underdriv aldrig dina symtom. Lycka till