Vi som gillar den svenska mentaliteten.

Jag kan erkänna att för många år tillbaka var jag väldigt anti mot den svenska mentaliteten. Det där tungsinta, introverta och reserverade svensken vi alla vet om och som majoriteten inte tycker om. När jag flyttade runt utomlands i länder som Australien och USA blev jag överraskad av öppenheten och hur lätt det var att prata med folk. Man kände lycka och saknade inte alls Sverige första tiden.

Men efter ett tag började jag fatta att det är bara ytligt och ingen ville knyta vänskap. Under alla dessa åren fick jag inte en enda riktig vän. Otur kanske.

När jag kom hem till Sverige uppskattade jag svenskheten som aldrig innan och kände ändå mig bekväm med att ingen prata med en bussen eller hissen. Jag tycker svenskar på det viset är faktiskt respektfulla för personlig integritet.

Varför ska man börja tala med någon om allt som jag inte känner eller bjuda hem någon som inte vet vem det är. Där är svensken också bättre.

Förstår inte svenskar som bor i USA och naivt går på amerikaners "vänlighet." Amerikaner är falska.

Jag har också återvänt från Nordamerika, men jag kan inte hålla med dig. Trots många år tillbaks, stort engagemang i idrottsföreningar, mm mm. så finner jag svenskar otroligt svåra att komma in på livet. Några riktiga nya vänner har jag inte hittat.

Jag finner den 'ytliga' vänligheten helt okej, hellre lite lättsamt prat på gatan, i baren, i kön, och mycket hellre det än ett svenskt butiksbiträde som har för mycket att göra med telefonen för att ge kunden sin uppmärksamhet... bara ett exempel.

Jag flyttar gärna utomlands igen... och det kommer att ske.

Ibland längtar man efter ytlighet. Borde inte invandringen förändrat detta? Jag har inget märkt själv så jag tror inte det, konstigt nog.