Hur finner man glädje i livet?

Depression har tyvärr en tendens att suga ur all glädje i alla små saker.
Saker jag brukade uppskatta är tyvärr inte intressant längre.
Vet egentligen inte vad som är intressant längre.

TS, bara så du vet, det du upplever är något jag också gick igenom, och då menar jag verkligen till punkt och pricka. Jag begick i princip exakt samma misstag som du, men jag lyckades gå vidare trots att jag insåg vad jag hade gjort. Var inte för hård mot dig själv ville jag bara säga.

Hur tar jag mig upp ur den djupa jävla gropen jag själv grävt ner mig i?

Kan väll börja med lite bakgrund.

Växte upp med en alkoholist till far, har alltså sett många saker ett barn inte bör se.
Det började när jag var runt sex år gammal efter mina föräldrar skiljt sig och jag valde att bo hos min far. Det pågick tills jag var sexton år, han tog då kontakt med socialen för att få hjälp för sitt beroende. Jag blev då placerad hos min mor som jag aldrig kommit överens med. Så jag har aldrig riktigt haft någon trygghet i familjen.

När man växt upp under sådana förhållanden blir det som inte bör vara vanligt normalt och man lär sig att förtränga tankar och känslor för att kunna vara stark och under omständigheterna lura sig själv att man mår bra. Att lita på folk blev väldigt svårt efter jag förstod att jag inte ens kunde lita på min far.

Iallafall så var livet inte så illa ett tag efter min fars missbruk blev känt.
Jag hade träffat en fin tjej och jag hade många vänner.

Nu hade jag tillslut släppt in någon i mitt liv.
Livet funkade just då helt enkelt. Antar att jag förträngde hur dåligt jag mådde med hjälp av flickvän och vänner. Ett halvår senare svek hon mig och vi gick skilda vägar. Var såklart väldigt jobbigt just då men insåg ändå i efterhand att vi inte passade så bra ihop ändå.

Vad jag inte visste då var att den relationen skulle påverka nästa relation väldigt mycket.
Det gick några månader och jag träffade en annan tjej. Hon var verkligen världens snällaste och finaste. Gjorde aldrig något illa mot mig. Hon ställde alltid upp för mig vad det än var. Och vi fungerade verkligen jättebra tillsammans. Problemet var att jag aldrig erkände mina känslor för henne eftersom jag blivit sårad av den enda personen jag släppt in i mitt liv. Jag vågade helt enkelt inte. Så vi kallade det för "kk". Jag vet att båda hade känslor för varandra, jag vågade inte säga det och jag tror hon var rädd att jag skulle ta avstånd om hon berätta vad hon kände.

Några månader senare bråkar vi för första gången. Jag svek henne under en tid hon mådde dåligt p.g.a problem i familjen. Det slutar med att JAG dumpar henne, när jag är ett rövhål. Hon ringer och smsar i veckor utan att jag svarar. Jag förtränger alltså vad jag känner för henne och tänker "äh det var bara en "kk" ändå".

Efter det har mitt liv bara gått nedför.
Började umgås med fel typ av människor och började med droger för att förtränga mina känslor.
Så livet rullade vidare ett tag iallafall. Gamla vänner ville inte veta av en då man höll på med dumheter men det sket jag då i eftersom man hade andra polare då.

Ett år senare hamnade mina polare i blåsväder och blev tvungna att dra från stan för gott. Hade inte riktigt möjlighet att följa med så jag blev kvar.
Jag är då helt ensam och först då slår verkligheten mig. Vad gör jag med mitt liv?

Då kom allt jag förträngt under mitt liv ikapp mig. Allt från hur dåligt jag mått i uppväxten till snedsteg i senare år. Slutade med droger men gick ner i en djup depression och fick svåra ångestattacker. Hade ångest konstant. Fick panikattacker så fort jag gick ut. Så jag isolerar mig och dämpar ångesten med alkohol istället. Det pågår någon månad innan jag bestämmer mig för att ta tag i livet och söka hjälp.

Jag fick då benzo och SSRI utskrivet. Någon vecka in i medicinering fick jag deltidsjobb. Så jag försökte åka iväg och jobba men det gick inte alls till en början trots att jag tog benzon under panikattackerna. Eventuellt när anti-depressiva hade börjat verka så börjar jag klara av vardagen någorlunda, senare utan benzon också.

Idag har jag gått ett tag på SSRI och jag mår inte så dåligt längre. Klarar av vardagen. Men jag mår inte bra heller. Känner mig oftast helt tom.
Förstår inte hur jag kunde ta nära och kära för givet tidigare.
Jag förstod inte hur bra jag hade det förrän jag förlorat det. Tjejen jag dumpade saknar jag och tänker på än idag två år senare.

Jag har inte längre något destruktivt beteende men jag vet inte vart jag ska hitta glädje i livet. Jag har idag få vänner efter alla relationer jag bränt med nära och kära. Försöker se meningen med livet utan nära och kära men har svårt att se något.

Depressionen blev en väckarklocka för mig. Hur jag betett mig när jag svikt vänner, tjejer, släkt och familj. Jag kommer aldrig någonsin bete mig så illa igen.

Jag är fortfarande väldigt ung men jag är rädd för att jag ska bli van med att leva olycklig.

Var rädd om era nära och kära gott folk! Ta aldrig något eller någon för givet.

Har du orkat läsa ända hit är jag jättetacksam över tips eller idéer.
Tack på förhand!

Är man riktigt djupt nere i skiten så är det väldigt svårt att finna glädjen i livet. Det kan till och med vara så att det inte riktigt går men man skall självklart inte ge upp.
Ibland så räcker det med något som man inte trodde skulle ge glädje.

Så är det sannerligen...!

Ett stort problem är hur lite folk omkring förstår detta, alla vill väl men väldigt få förstår hur illa det egentligen är.