Hej.
Lite bakgrundshistoria.
Det händer så ofta att jag tänker på mina tonår. Hur enkelt allt var och hur trygg jag kände mig. Hur kul det var att spela spel med kompisarna, min flickvän, hur uppskattad jag var i kompiskretsarna.
Det går dock ofta för långt, jag jämför hela tiden nutiden med då, och känner en enorm nostalgi till 2000-talet och mitt liv. Allt luktade godare, smakade godare, såg finare ut.
Jag försöker inte tänka för mycket i det gamla, men ibland är det svårt för jag bor kvar i samma kvarter, det finns minnen var jag än går.
Ibland känner jag att det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar i livet eller var jag kommer i livet, för om det inte känns som då, om jag inte får återuppleva samma lycka, sorg och känslor som då, så vill jag inte. Det var så jävla mycket bättre förr, och det behöver inte ens vara 10-15-20 år sen jag menar, utan bara 6-7 år sen var så annorlunda mot nu.
Klart jag mår bra på vissa sätt och kan uppskatta nutiden, jag har mycket att leva för, min sambo, mina nutida vänner, men hur ska jag någonsin kunna sluta jämföra? När ska jag sluta leva i det som har varit när man ständigt påminns av det i form av videos, musik, ställen i verkligheten, m.m?
Jag går fan av inuti.
Lite bakgrundshistoria.
Jag är i äldre 20-års åldern.
Jag har växt upp med en kärleksfull familj, men dock smått dysfunktionell pga psykisk ohälsa. Det har inte varit lätt, jag har själv åkt på nitlott och fick autism som påverkat mig väldigt negativt och gjort allt svårare än det bör vara.
Mina problem i form av extrem panikångest tog fart redan när jag var väldigt ung, jag skulle nog säga när jag var barn redan. Jag har alltid haft nära till katastroftankar, rädslor, flyktkänslor, m.m. Detta gjorde att allt blev så jävla svårt, jag kunde inte gå till skolan för jag trodde hela tiden mamma skulle dö, och annat som inte stämde. Jag var orolig för mina djur hemma, m.m.
Detta resulterade i depression tidigt i livet. Jag är den där typiska unga killen som bara satt och spelade WoW och isolerade mig rätt mycket hela mina tonår och tidiga 20.
Jag hade dock tjej och så, och mådde ändå ganska socialt ok. Fast det var tungt. Skolan och så var jättetungt. Jag ville verkligen inte, och gick sällan dit trots en hård specialklasslärare som var på mig hela tiden med allt ifrån hård till mjuk ton, allt ifrån "kom igen nu" till "vi kommer skicka ett vite på 50.000 till dina föräldrar om du inte börjar komma.".
Jag fick börja gå till BUP när jag var 15. Där konstaterades depression, ångestproblematik, drogproblematik. Ja, jag tog alla tabletter jag kom över och rökte på rätt mycket. Drack ibland, dock mest för att festa.
När jag var 16 gick mina föräldrar isär. Jag sa alltid att det var ok, att det inte påverkade mig, men innerst inne tror jag det gjorde det. Lite grann i alla fall.
När jag var 17-18 vändes min värld upp och ner. Min mamma mådde jättedåligt, missbrukade tabletter och var verkligen i botten. Hon behövde nästan barnvakt, hon var efterblivet hög och flummad hela tiden, så hon inte ens kunde ta hand om sig själv. Detta landade på mig, för pappa orkade inte mer och vi hade inte släkt i närheten längre.
Det blev lite bättre, hon hamnade på slutenpsyk i en månad och fick massa hjälp. Men det blev aldrig helt ok just då. Allt var för långt gånget, vi blev vräkta, jag fick bo hos kompisar och bekanta för pappa bodde för litet, men jag hängde rätt mycket hos honom ändå, han var reserverad men hjälpsam, han hjälpte till med mat och pengar när det behövdes, men inte alltid med ett leende på läpparna direkt, vilket man inte heller kan förvänta sig kanske. Mamma fick också bo hos kompisar och bekanta.
Det kändes rakt av skit. Allt kändes så fattigt och vidrigt. Vi hade liksom börjat någonting där när jag var 15, BUP, mellanvården och skola var involverad i våra liv och vi skulle få hjälp att ordna upp allt som inte fungerade. Men det blev liksom aldrig av, vi skämdes nog över våra problem så vi släppte inte riktigt in dom helt.
Sen gick jag på öppenvård för vuxna i många år och gör ibland än idag. Det började bli lite bättre för mig 2014-2015, jag är inte självförsörjande än, men jag har sambo och har det ganska ordnat. Jag är skuldfri, drogfri, allt man kan be om och lever gott. Men psykiskt så mår jag så fruktansvärt illa än idag.
Jag har växt upp med en kärleksfull familj, men dock smått dysfunktionell pga psykisk ohälsa. Det har inte varit lätt, jag har själv åkt på nitlott och fick autism som påverkat mig väldigt negativt och gjort allt svårare än det bör vara.
Mina problem i form av extrem panikångest tog fart redan när jag var väldigt ung, jag skulle nog säga när jag var barn redan. Jag har alltid haft nära till katastroftankar, rädslor, flyktkänslor, m.m. Detta gjorde att allt blev så jävla svårt, jag kunde inte gå till skolan för jag trodde hela tiden mamma skulle dö, och annat som inte stämde. Jag var orolig för mina djur hemma, m.m.
Detta resulterade i depression tidigt i livet. Jag är den där typiska unga killen som bara satt och spelade WoW och isolerade mig rätt mycket hela mina tonår och tidiga 20.
Jag hade dock tjej och så, och mådde ändå ganska socialt ok. Fast det var tungt. Skolan och så var jättetungt. Jag ville verkligen inte, och gick sällan dit trots en hård specialklasslärare som var på mig hela tiden med allt ifrån hård till mjuk ton, allt ifrån "kom igen nu" till "vi kommer skicka ett vite på 50.000 till dina föräldrar om du inte börjar komma.".
Jag fick börja gå till BUP när jag var 15. Där konstaterades depression, ångestproblematik, drogproblematik. Ja, jag tog alla tabletter jag kom över och rökte på rätt mycket. Drack ibland, dock mest för att festa.
När jag var 16 gick mina föräldrar isär. Jag sa alltid att det var ok, att det inte påverkade mig, men innerst inne tror jag det gjorde det. Lite grann i alla fall.
När jag var 17-18 vändes min värld upp och ner. Min mamma mådde jättedåligt, missbrukade tabletter och var verkligen i botten. Hon behövde nästan barnvakt, hon var efterblivet hög och flummad hela tiden, så hon inte ens kunde ta hand om sig själv. Detta landade på mig, för pappa orkade inte mer och vi hade inte släkt i närheten längre.
Det blev lite bättre, hon hamnade på slutenpsyk i en månad och fick massa hjälp. Men det blev aldrig helt ok just då. Allt var för långt gånget, vi blev vräkta, jag fick bo hos kompisar och bekanta för pappa bodde för litet, men jag hängde rätt mycket hos honom ändå, han var reserverad men hjälpsam, han hjälpte till med mat och pengar när det behövdes, men inte alltid med ett leende på läpparna direkt, vilket man inte heller kan förvänta sig kanske. Mamma fick också bo hos kompisar och bekanta.
Det kändes rakt av skit. Allt kändes så fattigt och vidrigt. Vi hade liksom börjat någonting där när jag var 15, BUP, mellanvården och skola var involverad i våra liv och vi skulle få hjälp att ordna upp allt som inte fungerade. Men det blev liksom aldrig av, vi skämdes nog över våra problem så vi släppte inte riktigt in dom helt.
Sen gick jag på öppenvård för vuxna i många år och gör ibland än idag. Det började bli lite bättre för mig 2014-2015, jag är inte självförsörjande än, men jag har sambo och har det ganska ordnat. Jag är skuldfri, drogfri, allt man kan be om och lever gott. Men psykiskt så mår jag så fruktansvärt illa än idag.
Det händer så ofta att jag tänker på mina tonår. Hur enkelt allt var och hur trygg jag kände mig. Hur kul det var att spela spel med kompisarna, min flickvän, hur uppskattad jag var i kompiskretsarna.
Det går dock ofta för långt, jag jämför hela tiden nutiden med då, och känner en enorm nostalgi till 2000-talet och mitt liv. Allt luktade godare, smakade godare, såg finare ut.
Jag försöker inte tänka för mycket i det gamla, men ibland är det svårt för jag bor kvar i samma kvarter, det finns minnen var jag än går.
Ibland känner jag att det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar i livet eller var jag kommer i livet, för om det inte känns som då, om jag inte får återuppleva samma lycka, sorg och känslor som då, så vill jag inte. Det var så jävla mycket bättre förr, och det behöver inte ens vara 10-15-20 år sen jag menar, utan bara 6-7 år sen var så annorlunda mot nu.
Klart jag mår bra på vissa sätt och kan uppskatta nutiden, jag har mycket att leva för, min sambo, mina nutida vänner, men hur ska jag någonsin kunna sluta jämföra? När ska jag sluta leva i det som har varit när man ständigt påminns av det i form av videos, musik, ställen i verkligheten, m.m?
Jag går fan av inuti.
