Söka hjälp (Tid med terapeut om tre månader, vad göra under väntan?) [/Mod.]

Hej,

Har nyligen sökt hjälp för min psykiska ohälsa. Har aldrig behövt eller ens tänkt tanken att jag skulle behöva det. Har alltid varit en glad och social kille. Har gått igenom rätt mycket i mitt liv och känner att jag har behövt bära mycket ansvar.

Jag har varit nere i "helvetet" ett antal gånger i mitt liv (det är för mig de gångerna jag har varit väldigt ledsen och nedstämd) men har lyckas komma tillbaka hel igen. Nu mera känns det som man aldrig kommer tillbaka igen.

De gångerna jag har varit nere och vänt är när far dog, när mitt första förhållande tog slut. Sedan har man levt livet och varit sig själv. Tills man träffade på en tjej som skakade om min värld ordentlig med ett komplicerad förhållande och lämnade mig i bitar. Detta skedde för 2 år sen. Jag har glömt tjejen och släppt henne men, jag känner mig fortfarande inte hel ännu jag är fortfarande trasig. Kan vara väldigt nedstämd och är inte lik mig själv fortfarande. Får känslor av att jag bara vill bort ifrån allt försvinna ifrån där jag eller försvinna från denna värld. Jag har allt jag behöver, jag har jobb, pengar och nära och kära men det räcker inte jag känner mig fortfarande ensammast i världen. Får ångest och blir nedstämd väldigt lätt. Därför har jag sökt hjälp för jag orka fan inte dessa känslor mer.

Vad kan göra medans jag väntar på att få hjälp? Ska träffa en therapist om 3 månader.
Någon som går igenom samma sak som jag ?
Någon som vet att söka hjälp kommer att hjälpa mig att mår bättre ?

0.01.

Rubrikförtydligande inom parentes.

/Mod.

Du är inte ensam min vän.
Jag har också "krashat" totalt och det höll i sig från hösten tills nu typ, jag börjar äntligen komma upp på benen och känna känslan av äkta lycka.
Mitt förhållande som höll i 4 år tog slut i höstas, jag kände mig så jävla fri och lycklig första månaden men det vände som vinden efter ett tag.
Jag började exprimentera med alla möjliga olika droger, och fann mig själv på botten efter bara några månader. Total mörker där jag inte såg någon väg till ljuset överhuvudtaget och jag tror att mitt dåvarande "ego" totalt dog. Jag insåg att jag inte var den människan jag försökte lura i mig själva att jag var, jag trodde jag var kall, logisk och en riktig jävla hårding helt enkelt. Tills jag fann mig i "helvetet", det visa sig att jag var en riktig mjukis som satt och grät som ett litet barn för att jag sårade min mor.
Det var en tung process, från att tro att jag var världens mittpunkt till att helt plötsligt insé att mina val påverkade min omgivning negativt.

Jag slutade med droger och fick mig en total dipp, jag var kemiskt nollad. Fann inte lycka i någonting, inte ens mina närmaste vänner. Jag trodde ett tag att jag var nära på att bli totalt psykiskt störd. Men jag tog mig igenom det, nu kliver jag ett steg upp för trappan för varje dag som går.

Det jag försöker komma fram till är att dessa perioder i livet är verkligen en gåva. Det får en att förändras till det positiva om man klarar sig igenom det, det jag gjorde var att aldrig tappa hoppet. Även om jag ofta funderade på att ta mitt liv, så fanns det hela tiden ett hopp om att saker snart blir bra igen.
Isolera dig inte under en längre tid, det kan vara bra ett tag för att komma till självinsikt men det blir samtidigt svårare att ta sig ut desto längre tiden går. Tvinga dig själv ut och hitta på aktiviter även om det känns jobbigt, för varje gång du gör det kommer det att bli enklare och tillslut kommer du uppleva att det faktiskt blir roligt igen.

Vad intresserar dig? Trivs du med jobbet osv?
Annars kanske det är dags att ta nya steg, som att börja gå i riktningen mot det du faktiskt vill göra.

Skickar all min styrka till dig, du har klarat det förut så du kommer att göra det igen. Men den här gången är du ännu starkare när du reser dig

Tack för ditt svar och ditt stöd och att du delar med dig det du har gått igenom.

Jag har i perioder isolerad mig och bara sitter hemma och kollat på Netflix men nu är jag i en period jag inte vill vara ensam och vill hitta på saker hela tiden får ingen rå hemma.

Jag har ingen speciell intresse har idrottat hela min ungdom och vuxna liv i ett lag sport men det har jag slutat med då man har tappat intresse pga min nedgång och av brist på tid. Det intresse jag har nu är att försöka komma igång igen med vänner och förhållanden.

Trivs på jobbet med kollegor.

Har sökt hjälp nu för att se om det kan hjälpa mig att stå på fötter igen. Försöker även att klara mig på egen hand som förut men det känns tungt.

Det är inga problem, man bör kunna prata om det annars blir det bara värre. Har du berättat för dina närstående om ditt mående?

Du har säkert hört det förut, men du kanske skulle testa att komma igång med träning? Det är samma princip där, tungt i början men det blir lättare för varje gång. Det är ju rätt klart bevisat att det ökar välmåendet.
Tänk på att helst inte försöka gå in i ett förhastat förhållande när du är i detta tillstånd, det blir lätt så då man känner sig ensam och söker tröst. Det är större chans att du hittar ett bra hållbart förhållande om du faktiskt kan stå på dina egna ben utan att behöva luta dig mot någon. Sedan är det ju en annan femma om man verkligen känner att "det här känns helt rätt typ".
Jag försökte gå in i förhållanden i denna period och jag insåg att det bara slutade med att jag svek, hur ska man liksom kunna kärlek till någon annan, om man inte ens kan älska sig själv? Lär dig älska dig själv, jag känner inte dig men jag vet ändå att du är värd det.

Träffar du en psykolog som verkligen bryr sig med hela sitt hjärta så kommer det nog garanterat hjälpa. Men det finns ju tyvärr kalla typer som är där för att bara tjäna sina pengar, man känner liksom att det inte är genuint.

Börja dagen med att tex sätta på musik som du älskar, spring runt och dansa och mima som ett mongo, haha. Det kanske låter löjligt men det hjälper, och det stämmer verkligen att hur man startar dagen, avgör resten av dagen.
Kolla dig i spegeln och säg något som, jag älskar mig själv, jag är fan grym etc. med känsla av att du verkligen är det.
Pepptalk kan vara nyckeln till en helt förändrad världsbild.

Mina närstående vet om att jag mår dåligt men inte hela sanningen varför. Jag träffa tjejer där jag är för snäll mot dem och jag vill lite mer än dem vilket gör mig sviken när dem inte vill lika mycket. Det är också en anledningen att jag aldrig mår bättre.

Ska nu försöka jobba på mig själv innan jag jobbar på mitt förhållande dina tips låter helt fantastiska och något som jag kan tänka mig göra för att mår bättre.

.
Det är bra, mycket av "trycket" släppte för mig när jag berättade för mina närstående varför jag betedde mig som jag gjorde.

Jag var också för snäll mot dom, men i mitt fall var det jag som avsluta det och sårade dom. Jag litade inte på att jag kunde vara det dom förväntade från mig och ville inte ge falska förhoppningar, eftersom jag var så nere hela tiden.

Gör det! Lycka till, och känner du att du behöver skriva av dig så är det bara att pma mig. Jag är gärna här för stöd, för jag vet verkligen hur jobbigt det känns..