Var det kanske jag som var omogen egentligen?

Hej!

Jag har upplevt att min omgivning under barndomen pratade nästan jämnt om tjejer och deras figurer och pratade på ett nedlåtande, förolämpade sätt emot tjejer. Jag tyckte att det var obehagligt och jobbigt ämne. Ingenting som jag tyckte om.

Jag hade/har intresse för tjejer, men det var något som jag höll för mig själv. Jag tyckte det var påfrestande att höra om något sådana jobbiga samtal och speciellt när någon ställde sådana jobbiga frågor. Då var det inte frågor vem jag gillade o.s.v. Utan som jag skrev, så pratade min omgivning en hel del på ett förolämpade sätt, jag tyckte verkligen inte om det.

Till och med min äldre bror som busringde någon av hans tjej''kompisar'' och pratade på ett snuskigt sätt och kom sedan fram till mig och bad mig också säga saker. Jag var fortfarande ett barn då och jag kämpade hårt för att inte vara med i sådana ''skämt''. Jag lyckades men han blev arg, vill jag minnas.

Idag är han mer eller mindre fortfarande detsamma. Tyvärr har han rätt stora problem med relationer och annat. Han har brist på förståelse och respekt för andra. Jag upplever också att han saknar skruvar bakom pannbenet.

Jag kom bara att tänka på detta eftersom många av mina barndomsvänner verkade vara detsamma. Det är inga människor som jag har kontakt med idag, så jag vet inte hur de är idag.

Är det kanske det som är ''normalt'' det som dessa människor hade för inställning.

Jag tycker inte det och jag är glad över hur jag var då och är idag.

Men ibland får det mig tankar om jag var omogen, d.s.v. ''onormal'' på något sätt.

Då vi lever i en Peter Pan värld har omogenhet och dekadens upphöjts till normen, och du blir onormal med respektfulla värderingar och principer.

Finns knappt mogna människor kvar i den här världen. Stå på dig och varje gång du tvekar på dina moraliska principer är en god vägledning att fokusera på just kärnan. Är jag nedlåtande? Är jag respektfull? Inte ett svårt val. Sedan får man inte bli en godhetsknarkare, men principer och värderingar är lite skilda saker. Så länge man kan resonera och inte bli blind av sina värderingar och principer kan du sitta lugnt i båten.

Det är även normalt att reagera med en känsla av att inte passa in, även fast man är fast faktiskt är rätt övertygad om att man gör rätt, och det är på gott och ont människans behov att att passa in som är någorlunda biologiskt betingat också. Försök hitta förebilder och måla upp dom i huvudet som står som dina vänner i sådana situationer för att uppväga det.

Inte ska jag säga att du kan ha rätt och de andra fel. Eller tvärtom.

Poängen är att folk gör fel. Om man inte upprörs över fenomenet så sällar mam sig i viss mån till det som är fel. Taget ur sitt perspentiv kan folk ha hundra anledningar att inte våga stå upp för det rätta. Mem du fattar säkert. Om kag säger att de föesta kvinnor är horor så är det klart att det bygger pp den specifilt framtagna förklaringsmodellen om det svekfulla och lättjefulla betendet. Det beteendet som inte är svartsjukt, tar för givet, använder värdnadsfulla men innehållslösa ord.

Det är det orätta. Man kan inte alltid få en männkska att direkt börja göra rätt och inte gör man rätt själv heller hela tiden. Men älskar man det orätta så ordar man om det orätta.

Och när den som tar det orätta till sig som sin sanning så k.a.n det i vissa fall utkrystalisera sig som att man gör dennes okvädord till sin egen måttstock för vad som är rätt. Mitt ord är Hora. Det kan vara fel det kan vara rätt. Vad beror känslorna på ?