Aktivist stoppade Utvisning i Göteborg idag, 2018-07-23

Elin Ersson ställer villkor. Hon vägrar gå av planet om inte den 52-årige afghan som ska utvisas också går av. Så att hon ser det. Med sin gråt och sitt runda barnansikte bedriver Elin Ersson känslomässig utpressning som om hon aldrig har gjort annat. Det har hon kanske inte heller. Hon påpekar högt att hennes sabotage av en legal utvisning inte är brottsligt. Det återstår att se tills hennes aktion är rättsligt prövad.
---
Det finns frågor att besvara efter det här sabotaget.

Hur kunde Elin Ersson ta sig ombord på flygplanet?

Hur tog hon sig igenom passkontroll och säkerhetskontroll?

Hade hon biljett till flighten mot Istanbul? Vem har i så fall betalat den?

Hur fick hon information om när avvisningen av afghanen skulle ske?

Vad hade hänt om hon fått åka med planet till Istanbul?

Hade Elin Ersson tänkt ta hand om den utvisade afghanske mannen? I så fall hur?

Och mycket riktigt. I sin nyhetstext gör SVT Nyheter ingenting för att hymla med att det är nätverk av asylaktivister som är ansvariga för att utvisningen förhindras och måste skjutas upp.

Gudrun Romeborn, ”som tagit på sig pressansvaret för måndagens aktion” säger:

”I går var det ingen organisation utan ett nätverk av många olika grupper som samverkade. Det var en blixtaktion där någon signalerade ut att det här var på gång och frågade om vi kunde göra någonting.”

Gudrun Romeborn berättar att det utanför Landvetter fanns ett 20-tal ytterligare demonstranter som delade ut flygblad under aktionen.
---
Vem är Gudrun Romeborn? Hon är 57 år, ”ungdomshandledare” och en hängiven asylaktivist som bor i ett idylliskt strandområde, skyddat från mångkultur. I debattartiklar och protestaktioner ger hon uttryck för den mångkultur hon älskar så djupt och saknar i sin närmiljö. Tillsammans med andra asylaktivister har hon varit på plats utanför migrationsverkets ökända förvar i Kållered för att stoppa av- och utvisningar av bland annat åldersbluffande afghaner utan asylskäl.

Ett förvar är en låst institution där personer hålls frihetsberövade i väntan på utvisning. Ofta rör det sig om personer som befaras försöka hålla sig undan verkställandet av beslutet.

I ett ”öppet brev” till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson skriver Gudrun Romeborn:

”Låt våra killar stanna!

Att låta unga flyktingar som kommit till Sverige och börjat etablera sig stanna här är den enda humana flyktingpolitiken. Vi borde välkomna nya medborgare in till vårt trygga samhälle och låta dem läka.”

Notera uttrycket ”våra killar”. Gudrun Romeborn är en högoktanig asylaktivist. Hon har medverkat i aktioner vid förvaret i Kållered. I april kunde 14 av 65 intagna rymma därifrån sedan fönstret i en datasal slagits sönder. Det fanns misstankar att personal vid förvaret agerat för att möjliggöra massrymningen.

Elin Erssons skamlösa aktion på Turkish Airlines-planet var ingen engångshändelse. Det var toppen på det isberg som utgörs av en stor grupp vänsterindoktrinerade människor – med en koncentration till Västsverige – som sysselsätter sig med lagbrott och ser det som en dygd att stoppa lagliga utvisningar av personer som saknar asylskäl.

Själva nyckelordet i hennes engelska plaidoyer för afghanen och för sig själv, ett ord som hon upprepar otaliga gånger, ger hon en felaktig grammatisk form. Det heter “deported”, inte “deportated”. En större språklig variation, en omväxling med, förslagsvis, “expelled”, skulle förstås också haft den goda effekten att minska felets frekvens och därmed högst påträngande karaktär.

Det här avslöjar väl, till skillnad från hennes aktions sakliga budskap, inte någon moraliskt problematisk omdömeslöshet hos Elin Ersson. Men det är ett kulturellt problem.

Elin Ersson lider troligen av den generande vanliga svenska åkomman att felaktigt tro sig tala fullgod engelska. Sverige är USA. Det är bara att pladdra på, i alla sammanhang. Ingen har varnat henne. Inte bara hennes kurskamrater utan även hennes lärare på socionomutbildningen tycker att hon talar utmärkt engelska.

I de flesta vardagliga situationer skapar det väl inga större problem. Men ska man genomföra spektakulära manifestationer av det slag Elin Ersson gav sig på, med den mediala spridning hon sökte och fick, borde det väl rimligen kräva bättre förberedelse, och väl helst också med åtminstone något litet mått av ödmjukhet och självkritik när det gäller den egna förmågan.