Dumt att bryta kontakten uttryckligen?

Nä
Har inte hört från henne sen jag skrev för en vecka sen så jag antar jag "lyckades". Sprang på henne på jobbet i mer eller mindre ett mötessammanhang, hon tittade inte åt mitt håll, sa varken hej eller hej då. Känns fortfarande inte bra även om det är vad jag ville, men inte hur. Jag vet inte. Har velat skriva något för att förklara det inte är något illa ment mot henne men jag känner det i slutändan bara blir försök till att ta upp kontakten.

Hade varit mycket intressant att höra vilka drag du ser hos mig! För jag har, enbart genom tiden jag umgicks med henne, insett många ganska stora issues jag inte visste jag hade. Och sen har jag ett visst "drag" i åtanke också. Kändes brutalt för mig själv iaf att inse vissa saker om sig själv så jag har ägnat mycket tid åt att försöka förstå mig, samt henne. Men jag ville väl bara säga att det hade varit intressant med infallsvinklar utifrån, hur stora eller små saker det än gäller.

Jag känner visst henne ändå verkar det som. Vet bara inte hur jag ska tolka att det så ofta är med just en månads mellanrum hon hör av sig, lol.

Hon skrev hon saknar att umgås och att det är något hon "tänker på". Skrev något kort väldigt allmänt svar, men det var nog dumt, kanske inte borde ha svarat alls. Men det har snart gått ett dygn och inget svar tillbaka så det kanske var en svår fråga jag ställde i sin enkelhet.

nej bryt kontakten du, varför ska du ha sådana personer i ditt liv?

vad får du ut utav det?

Sluta svara bara. Du behöver inte ha någon ursäkt inför henne om varför du gör det, utan du vet själv varför, det räcker.

Ärligt talat är man bara rädd att säga de sista orden, och därmed sätta punkt och bränna broar. Om man verkligen inte vill hålla kontaktaten längre så säger man detta rakt å tydligt. Annars ser det ut som om man hoppas på något slags återvändo och det är rätt melodramatiskt och fegt. Så var ärlig med dig själv då!

Tvärtom ser jag ingenting melodramatisk i att förklara för personen i ett par ord utan att såra eller förnedra denne, att man inte pallar umgås längre. Det kallas för "att bete sig ekologiskt" och funkar åtminstone perfekt; ingen brukar höra av sig efter sådan kort förklaring om man gör det på rätt sätt och om det verkligen är vad TS vill.

Du skrev ju redan att du inte vill umgås med henne? Det kunde vara tydligare men det räcker.
Hädanefter skall du inte svara något mer annars visar det sig att du inte ens vill göra hur du skrivit.

Jag insåg för inte så länge sedan vari det svåra för mig ligger. Jag saknar mycket den person hon kunde vara, som hon var ibland, den person jag tyckte man faktiskt kunde connecta så bra med. Höll nästan på att skriva en massa dumheter till henne men jag hejdade mig och funderade vidare, sen mindes jag allt det andra, som inte var så himla bra, som var det som fick mig inte vilja ha med henne att göra.

Ja, det är nog så att jag försiktigt hoppats på någon "återvändo", som du skrev i ditt andra inlägg, Demetrios. Men nu har det varit så många ups and downs att jag ser ett mönster i att hon ändå bara vill ha mitt sällskap när det känns för henne som att jag nekar henne det, när jag inte orkat med henne, för att hon kanske vill slippa kännas vid sina egna dåliga sidor. Något sånt, jag vet inte.

Men jag tror tråden tjänat sitt syfte, jag har fått mitt sagt till henne. Jag hann svara men jag höll min egen linje om att inte vilja ha någon kontakt.


Edit: hade gärna hört hur du, Demetrios, eller någon av er andra, anser att man på ett icke-sårande sätt bryter kontakten i några få ord, som ni beskriver det. Bara av nyfikenhet, om det är något jag kanske någonsin behöver göra igen. Jag sa till henne att jag inte ville umgås. En månad senare, dvs häromdagen, skrev hon att hon saknade mig och senare att jag betydde mkt för henne, att hon tog det personligt att jag inte ville ha hennes sällskap och en massa annat. Det var inget jag tyckte kändes rätt att bara skita i rakt upp och ned.

Tja, jag är ingen stor expert eller psykolog, jag är bara en annan kille i rad och det du beskriver förstår jag mycket bra. Antar att det finns många som upplevt liknande situationer och känslor.
Du skall inse att du saknar en bild av henne som du en gång skapat för dig själv och nu efter du har lärt känna henne bättre kan du inte stå ut att bilden inte stämmer med den verkliga "hon". Det är jättesvårt och bittert att erkänna men du kan inte göra något åt saken. Därför är du bara ledsen och lite arg framförallt på sig själv att du liksom blivit lurad.

Samtidigt bör du absolut inte glömma de där roliga och mysiga stunderna som ni upplevde tillsammans, därför skall du vara tacksam till henne och låta henne gå med Gud. Men om du inte vågar avsluta kontakten kommer det hela suga ut din livsenergi i väntan på "återkomst" som kommer aldrig ske. Därför skall det vara tydligt.

Skriv i fridens namn inga dumheter och hårda ord annars kommer du ångra dig hela ditt liv.
Istället säg "förlåt" och tacka henne för allt gott.
Tja, det finns inga hemligheter och mysterier, du får säga kort och ärligt som det är men undvika stora reflektioner. Slutgiltiga ord kan varjeras mycket individuellt, det beror på hur ert förhållande såg ut.

Ahem...t.ex... "Förlåt men jag tycker verkligen att vi måste upphöra vårt umgänge,
Jag känner nu ingen lust att svara på dina meddelande och inviter för det känns absolut inte roligt för mig längre och jag kan inte göra något åt saken. Tack för allt och skriv inte till mig mer."
Det blir nog för att första att personen inte är välkommen. Hon (och du) kommer definitivt att bli skitledsen men därmed minskar man något större skador. Om hon inte vill ta till sig det, behöver du iaf inte förklara något mer.
Må kraften vara med dig!

Känner igen det du beskriver, det låter verkligen som om att det finns borderlinedrag inblandat här.

Har du slutat prata med henne nu?

Jag tror inte de fina sidorna bara var något som fanns i mitt huvud faktiskt, kanske till viss del förstås, men inte helt. Jag tror det bara varit en väldigt konstig dynamik mellan oss och det är väl mitt fel. Jag var nog mer arg på henne än på mig ett tag, men nu tycker jag att jag grubblat färdigt, dragit de lärdomar som finns att dra och vill släppa det.

Jag har inte haft känslor för henne på länge men varje gång hon skriver hon saknar mig är det som att en del av de känslorna jag hade återuppväcks lite, det känns jättetöntigt att säga men det är väl då jag undermedvetet börjar drömma ihop något. Det var det jag menade med att skriva något dumt. Har aldrig försökt såra henne.

Jag vet inte vad för "stora reflektioner" man ska undvika och jag hann svara henne innan du började skriva i tråden. Jag är nog nöjd med det jag skrev även om det var lång, men kort och koncist formulerat. Kanske var dumt att nämna, hur saklig jag än var kring det, att jag blev sårad/besviken av henne förut, även om det var längesen. Tycker hon var svinig men den pusselbiten får hon lägga själv om hon nu tycker så själv. Skrev att jag inte förstod henne och att jag inte ville umgås samt att jag inte tyckte hon skulle klandra sig själv för det.

Skrev det i svaret till fishdicks också men jag känner mig nog rätt färdig med henne nu, även om det nu skulle varit dumt att skriva det jag gjorde så kan jag ju inte ge mer än ett ärligt svar. Om inte det duger så ser jag mig inte skyldig att lindra smällen mer än så, om det nu är en smäll. Känns ju som att hon bara saknar mig för att hon mår dåligt över att jag dissar, inte för att hon saknar mig. Har även börjat skriva med en annan tjej för första gången sedan jag var nerkärad i hon jag nu försöker bryta kontakten med, kändes som att försvann ur mitt huvud så fort jag började skriva med den andra.


Jag känner ingen anledning att svara igen faktiskt, det har jag inte känt förut, har typ hoppats och väntat på att hon ska höra av sig hela året. Men nu känner jag att jag inte kan göra mer. Det kanske var dumt men jag skrev ett väldigt ärligt svar om varför jag inte vill umgås. Om inte det räcker så känner jag att inte ändå inte är "skyldig" henne någon ursäkt, där drar jag gränsen för hur mkt jag kan göra för att lindra the blow.

Jag vet inte om hon har borderline men det är fler än du som fått det intrycket av mina beskrivningar, det är ju i sig självt intressant. Jag tror iallafall dragen finns där. Jag vet inte om jag skrev det men jag insåg att det känns som hon bara hör av sig och saknar mig när hon inser att jag dissar henne, inte för att hon saknar mig. Dvs hon mår dåligt av att jag triggat hennes rädsla för att bli övergiven, något sånt. I det kan jag väl också finna någon tröst, eller bara hjälp att ställa mig lite utanför det hela och inte känna mig tvungen att svara. Hoppas jag. Jag känner mig iallafall ganska färdig.

Sen har jag börjat skriva med en annan tjej för första gången på väldigt länge, känns väldigt bra. Redan direkt när jag började skriva med henne så var det som att hon jag försöker bryta kontakten med bara försvann ur mitt huvud. Time to move on, typ.

Good for you, det låter bra.

Känner igen henne väldigt mycket, skulle lika gärna kunna vara så att vi känner samma person här.