Vad är det för fel på mig? Behöver jag professionell hjälp? (Aspergers, depression)

Jag har sedan länge känt att jag inte riktigt är som alla andra. Men har fram tills de senaste månaderna bara trott att jag är introvert och själv valt att leva mitt liv som jag gör, men nu börjar jag tro att jag har någon form av diagnos som gör mig handikappad.

Här är lite bakgrundsinformation om mig som kanske kan vara till nytta.

Jag har sedan mitten av tonåren ganska stora sömnproblem då jag upplever att jag har mycket enklare att tänka på nätterna, vilket gjorde att jag då satt uppe och jobbade/studerade och sedan var trött på dagarna efter skolan (och då sov för att komma ikapp). Har sedan gymnasiet tagit ett sabbatsår men ska börja plugga nu i höst och är orolig att falla i samma banor.

Även nu under mitt sabbatsår har jag haft det väldigt svårt med att gå upp tidigare än 12, trots att jag verkligen har försökt. Har haft flera diskussioner med min mamma om detta och där har jag påpekat att det verkligen inte går för mig att gå upp tidigt och hon har då sagt att det bara sitter i mitt huvud. Har lyckats ta mig upp några gånger, men då somnar jag bara någon timme senare. Det är verkligen hopplöst.

Jag har även ett starkt intresse för teknologi (vilket jag också hade när jag var liten, min släkt skämtar ofta om hur mitt rum var fullt med sladdar och lampor samt hur jag beundrade vissa tekniska uppfinningar) och musik. Har även en del tics och grejer som jag tycker är "skönt" att göra, som nog är jävligt onormala om man jämför med andra (nej, menar inte något sexuellt).

Har svårt för att göra grejer oseriöst, vilket jag tror har lett till stor prestationsångest. I gymnasiet hade jag extremt höga krav och samtidigt som jag studerade drev jag företag och gjorde andra "seriösa" grejer som är väldigt ovanligt för 16-åringar (som jag har uppfattat det i alla fall).

Sociala interaktioner tycker jag är svårt, men jag har ändå en del vänner (önskar dock att jag hade fler). Dock känner jag mig inte så jätteinvolverad med dem, utan det känns främst (dock inte alltid) som att det är jag som driver vänskapen. Har väldigt svårt för att vara "intressant" inför nya människor och tjejer (mina vänner brukar mest framhäva mig genom att berätta om mina meriter, vilket jag själv verkligen försöker undvika då jag inte vill bli sedd som enbart ett CV och inte heller verka divig).
Tycker även det är lite småjobbigt att prata med exempelvis butikspersonal, att ta körkort var inte heller helt enkelt (främst för att jag var så nervös inför att träffa körläraren).

Har under sabbatsåret även börjat fundera mycket över livet. Meningen med det och hur jag ska försöka bli så glad som möjligt. Har även intresserat mig för solipsism och existentiella frågor (varför finns vi? finns det fler universum?). Vissa nätter har jag tyckt att livet känts meningslöst och att det egentligen inte spelar så stor roll om man lever eller inte. Vill dock verkligen inte dö för jag vet att min familj skulle bli oerhört ledsna. Men jag är orolig att mina tankar kommer bli starkare när tiden går.

Som sagt trodde jag innan att jag bara var introvert och blyg, då jag faktiskt har klarat att ha en del vänner genom åren. Men på den senaste tiden känns det som jag har blivit sämre socialt sätt och jag har verkligen svårt att hitta ordentlig kärlek. Har även väldigt mycket enklare för att prata när jag får i mig alkohol, vilket jag också är lite orolig för; vill inte bli alkoholist.

Mina tankar går mot att jag har Aspergers diagnos, men vissa kriterier (typ som att man är känslig mot beröring) känner jag inte alls att jag har. Har även tänkt att jag har ADHD (hade lite problem med aggressivitet när jag var yngre) eftersom jag lätt blir utmattad (måste alltid vila efter att jag hade gått i skolan eller träffat kompisar samt tycker om att sova länge) men har inga koncentrationssvårigheter så vet inte om det stämmer.

Vad tycker ni att jag ska göra? Ska som sagt börja plugga nu till höst och vill verkligen få ordning på livet på allvar nu. Tog sabbatsåret för att försöka vila upp mig och bli fri från utbrändhet, vill verkligen inte återfalla dit. En diagnos kanske hjälper för att förstå varför jag är som jag är. Finns så vitt jag vet ingen medicin mot det jag känner, förutom alkohol som jag inte vill missbruka.

Glömde skriva att jag även är väldigt nervös inför att skaffa ett riktigt jobb (allt jag har haft hittills har varit för egen maskin) och att jag föredrar att ha lösa tider (vilket inte heller tyder på autism?).

Verkligen ett stort tack till om du svarar! Är orolig. :C

Kanske problem med binjurarna eller sköldkörteln?

Bara för att man inte uppfyller just ett av kriterierna betyder det ju inte att man inte har autism.
Det låter väldigt mycket som att du har det, boka tid och gör en utredning. Har du autism och har det på papper får du hjälp senare i livet med att hitta jobb etc.

Du behöver en kram.

Jag tycker du låter normal.

Jag tycker verkligen, verkligen, verkligen att du låter som precis vem som helst som inte är en superduper extrovärt som glidit runt på en räkmacka hela livet. Du är lite nördig, gillar teknik och att vara seriös. Du blir nervös över att prata med kassörskan på ICA precis som alla andra. Det skulle vara större risk att du var autist om du inte gjorde det (ett skämt). Allt detta låter mer som personlighets drag än en diagnos. Det är okej att vara socialt obekväm utan att behöva fundera på om du har en neurotisk störning.

Men ifall dina tankar om meningslöshet blir starkare så borde du såklart prata med någon om det, för du är heller inte ensam där. Att vara vaken ensam om nätterna brukar göra så med än. Kanske skulle du må bra av ett lindrig anti-depp piller, men det tror jag inte. Har du någon i din närhet som du kan dela dessa tankar med, hur du känner dig och vad som kommer fram när du är ledsen, så skulle det säkert vara guld värt. Folk svarar bättre än man kan tro om sådana samtal också, även om det kanske kommer vara lite klantigt genomfört i början när du inte är 100 % van. Men det är också något som människor ofta har sympati med

Tror du? Googlade lite och tyckte inte riktigt mina "symptom" passar in där. Men kan vara värt att kolla upp ändå. Har du någon erfarenhet av de problemen? Hur gör jag för att kolla upp det?


Nej, det har du rätt i. Tror att jag i så fall inte har speciellt stark autism, utan mild Aspergers eller dylikt då jag ändå lyckats leva ganska "normalt" fram tills nu. Tycker det borde ha märkts av lärare i skolan när jag var yngre dock? Eller man kanske kan leva med Aspergers länge innan det upptäcks? Hur gör man för att göra en utredning?

Wow tack så mycket för ditt svar! Ja, som jag skrev tidigare, har jag också funderat kring att det kan vara så att jag bara är introvert och blyg. Men ibland känner jag att det är svårt att hålla en konversation vid liv, även fast jag verkligen vill. Det är som att det naturliga med vad man ska säga för att hålla konversationen igång inte kommer upp i min hjärna, som det verkar göra för de flesta andra.

Jag har pratat en hel del med min mamma och hon förstår hur jag känner, men hon tror inte att jag har någon diagnos. Angående piller så känns det lite läskigt att prova, då jag har läst och hört att det har blivit värre för andra med piller. Är inte heller djupt deprimerad eller har "seriösa" självmordstankar (än) så kanske gör det bara situationen värre. Däremot kanske jag borde gå till en psykolog och berätta om tankarna jag har så att jag kan avvisa diagnos alternativt bli diagnostiserad, så att jag slipper tänka på det. Psykologen kan kanske även hjälpa mig att få rätt på sömnen.

Angående att du inte har den naturliga "konversations-rytmen": Kan det inte vara så att du blir så nervös och vill så mycket så att dina känslor slår knut på sig själv? Du har ett för starkt känslo-komplex så som psykoanalytikerna skulle beskriva det. Mycket naturligt babbel handlar om att bryta sig igenom dessa komplex och bara säga det första bästa som dyker upp i en. Du kan såklart beskriva något annat här, jag bara frågar!

Ja, jag skulle heller inte experimentera med piller, inte utan en pålitlig problembeskrivning. Och ja, en psykolog skulle nog de flesta behöva Om du bor i en större stad så kan du ha tur att hitta en psykolog som erbjuder ett prova-på tillfälle som är gratis.

Själv får jag inte intrycket av att du har aspbergers, du är helt enkelt en driven människa som inte pratar sport eller passar in i ett ytligt samhälle, nu har det gått så långt att unga tror det är fel på dem när de är introverta, samt duktiga i skolan. Det är INTE bra. Varför inte framhäva istället för att gömma vad du presterat. Tjejer gillar prestationer och positioner., även om ödmjukhet förstås kan vara bra.

Tror faktiskt att det du skriver stämmer. Har nämligen tänkt samma tanke då jag inte alls har några problem att prata när alkohol är involverat; har svårt att tänka mig att jag blir mer kreativ när jag dricker, utan det handlar nog snarare om att jag då inte är lika nervös inför själva konversationen och i stället kan fokusera på vad jag ska säga. Har även märkt att jag kan förstå och, utan att säga det högt, tillföra till diskussioner som pågår i min omgivning. Hade jag haft Aspergers borde jag vill inte kunnat detta? Har förstått det som att autister har svårt med de sociala koderna, något jag tror att jag egentligen inte har då jag kan tolka ironi, avsikter och metaforer. Har dock inte läst på jättemycket så rätta mig gärna om jag har fel.

Logiskt sätt borde det ju gå att träna bort denna rädslan genom att försöka att prata mer med främlingar utan alkohol, hur läskigt det än känns. Kanske har jag byggt upp någon form av social fobi för att jag, utan att ha Aspergers, är lite "annorlunda" gentemot andra och då inte har känt att mina tidigare sociala insatser varit uppskattade av min omgivning. Har inga problem alls att prata med min familj, som också är väldigt introverta och inte har ett enormt kontaktnät.


Wow, tack. Din kommentar gav mig verkligen en positiv känsla haha. Det kan nog stämma faktiskt. Har rätt svårt att hitta samtalsämnen som är intressanta både för mig och mina kompisar. Tycker det är väldigt ointressant att diskutera exempelvis tjejer (som de inte har som avsikt att ha ett förhållande med) och dyra sportbilar o.s.v. Medan när det dyker upp diskussioner om mer "långsiktiga" ämnen (typ nya uppfinningar, framtiden, meningen med livet) så brukar jag vara den som pratar nästan mest och är väldigt intresserad. Tyvärr dyker de intressanta diskussionerna inte upp alls lika ofta som de resterande och jag har själv ganska svårt för att starta en, ur min syn, intressant konversation. Anledningen till det är väl rädsla över att motstående part inte är intresserad av ämnet.


Det var verkligen skönt att få skriva av sig lite här! Känns redan mycket bättre och som att jag faktiskt inte har Aspergers, utan bara är introvert och har en del intressen. Ska som sagt börja plugga nu till höst och hoppas då att jag kan hitta fler likasinnade kompisar. Löser det sig inte då eller om min ångest blir starkare innan skolstart kommer jag att gå till en psykolog. Verkligen ett stor tack till alla som har svarat; förväntade mig bara trollsvar men att ni tog er tiden att hjälpa mig var verkligen schysst! Hoppas karma gör sitt arbete.

Känns bara skönt att hjälpa till Fortsätt följa din inre kompass, om vad du själv vill prata om och vad du är intresserad av så kommer du nog se hur många som också tänker som du. Introverta är svåra att hitta, då de också är introverta, men de är paradoxalt nog väldigt sällskapssugna ifall de får spelrum.

Gå för fan inte till en psykiater!