Fortsätter genomgången av landslagstrupperna, och hur åkarna där utvecklades under säsongen som var. Turen har nu kommit till herrarna och först ut är precis som på damsidan Team Bauhaus.
Inför säsongen:
(FB) Längdskidsäsongen 2018/2019
Gustav Eriksson: Bakåt.
Inledde säsongen i Bruks ganska bra, och man fick hopp om att han skulle plocka någon världscuppoäng och kanske ta någon topp-10 i skandinavisk cup. I Ruka hade poängen trillat in också om han inte tappat skidan (blev 32:a), nästa helg blev det istället mycket överraskande poäng i sprinten i Lillehammer men distansloppen som följde därpå var bedrövliga. Efter det gick det bara utför, eller det blev inte bättre utan höll sig på en bedrövlig nivå ungefär. Låg kring 10:e plats i Sverige-cupen när den avslutades i Kalix, vilket är alldeles för dåligt för en 28-åring mtp hur låg nivån är där. Fick till ett bra resultat nu på femmilen med en femteplats, men det kan han tacka Lageson och Svensson för till 100%, såg inte honom framme i den gruppen en enda gång. Bör nu en gång för alla ha gjort sitt i landslagstrupperna.
Johan Häggström: Framåt.
Kul med en svensk herre som går framåt. Tvärtom-säsong mot Eriksson, inledde riktigt svagt i Bruks men efter det blev det bara bättre och bättre. Efter jul var det bra nivå nästan hela tiden och framförallt glädjande med en svensk herre som konsekvent kvalar i sprintarna, och visade nu på slutet att det finns lite att köra med i heaten också. Ensam svensk herre om att ta sig till final i skandinavisk cup denna vinter också. Avslutade säsongen strålande både i Kanada och sedan i Gällivare där han tog karriärens första SM-guld. Blickar man framåt så ser jag det fortsatt som omöjligt att det ska bli en kille som tar pallplatser i VC av detta men man får glädja sig åt det lilla på herrsidan och visst kan det bli ännu bättre nästa säsong. Bör premieras med en A-landslagsplats, för resultaten har som tidigare nämnts kommit internationellt också (folk som bara ser ut att göra det bra i Sverige-cupen bryr jag mig inte nämnvärt om, inte när de är 25+ och redan misslyckats 25 gånger i världscupen).
Petter Engdahl: Bakåt.
Inte den säsongen han hoppats på, och inte den jag trodde på inför. Kom en hel del lovande rapporter under försäsongen men det sågs inte mycket av i skidspåret. Fick en riktigt tung inledning på säsongen med sjukdom, blodförgiftning, sjukhusdygn och några veckor utan träning. Blev bara ett lopp innan jul. Sen efteråt kom en 22:a plats i skandinavisk cup omgående (bortsett resultaten förra våren är det typ det bästa Engdahl har), och då tänkte jag ändå att från och med nu ska det bli formstegring, likt det var säsongen innan, och nya höjder ska nås. Men icke. Säsongen peakade där och då. Bara svaga insatser därefter. En elfteplats i SM-femmilen, som ska vara hans grej, är sämre än Engdahl hade både 2016 och 2017 (sjuk 2018), och konkurrensen är på All time low. Kommer naturligtvis förlora sin plats i landslagstrupperna.
Björn Sandström: Stått stilla.
Har under året visat sin klass i Sverige-cupen, vann alla tre distanslopp han körde där denna säsong, men därmed representerar Sandström tyvärr också ganska bra problemet med att använda resultat därifrån som måttstock, i alla fall för åkare som passerat U23-åldern och nu ska leverera. För när Sandström åkt i världscupen, och det har han gjort ganska mycket, har han inte varit i närheten av att plocka poäng denna säsong. I skandinavisk cup har resultaten varit mellan 14-22, vilket är bra för en svensk åkare, men det lyfter ju liksom aldrig. Fick också åka VM och var då 44:a och 47:a vilket är direkt svagt mtp att de bättre länderna har färre åkare till start. Står och stampar i karriären och frågan är vad vi ska ta oss till med Björn, är ju trots allt inte lastgammal (24) men det måste hända något snart. Mina krav är trots allt inte så höga, plocka VC-poäng då och då bara så har du en given plats i svenska laget som det ser ut nu.
Anton Persson: Bakåt.
Inledde förtroendeingivande i Bruks med bra kval och final i sprinten. Fick följa med till Ruka och var väldigt nära att kvala in där, sedan följde ungefär samma mönster i Lillehammer, Davos och Otepää. Inga poäng. Till slut lyckades han i Falun men var chanslös i kvartsfinalen. Totalt blev det alltså färre poäng denna säsong än föregående, trots fler chanser. Också på hemmaplan var insatserna svaga, jag får väl trots allt leta där när internationella framgångar inte finns, ut redan i kvartsfinalen på SM och ut i semin i sista Sverige-cupen. Låg gå för att sprint på herrsidan har lite bättre bredd och står sig aningen bättre internationellt än distans-dito gör, men det är ändå bara för dåligt. Bortsett första sprinten i Bruks hittar jag inget som vittnar om framsteg, allt tyder snarare på att Persson är sämre nu, både internationellt och internt bland andra sprintsvenskar. Det är en trist utveckling för en kille som likt Sandström ändå bara är 24 år.
Karl-Johan Dyvik: Bakåt.
Ännu sämre säsong. Är ju en liknande åkare som Persson, möjligtvis ännu sämre distansåkare men istället ännu lite snabbare. Ut i kvarten i Bruks, sist i finalen i första Sverige-cupen (vilket är sämre än fjolåret) sen hyfsat med att kvala in i klassisk sprint (där han är sämre) i första skandinaviska cupen men efter jul bara riktigt svaga insatser. Verkar lagt ner säsongen efter SM-sprinten i början av februari. Inte lyckats snappa upp något särskilt om KJD, någon annan som vet om det är sjukdomar eller skador? Hursomhelst ett stort steg i fel riktning både internationellt och internt.
Emil Johansson: Bakåt.
Ja det är var ingen rolig läsning, när man gick igenom resultaten. Inledde ändå bra i Bruks, trots uselt kval och enligt egen uppgift usel form. Efter det blev det sämre. Inte nära att kvala i skandinaviska, inte nära att bli uttagen i VC (såklart) och klarade knappt kvalet på SM. Riktigt kassa insatser i Kina-touren också. Det enda jag kommer sakna med Johansson är att han ändå oftast har något att säga de få gånger media bryr sig om att intervjua honom, ofta är han kritisk mot något. Denna gång har han svingat på träningen som landslaget bedriver: ”Jag har tränat mer än någonsin, och jag är sämre än någonsin. Det samma för Dyvik och Persson, landslaget kan inget om sprintträning”. Någorlunda citerat (orkar inte leta fram det just nu). Någonslags poäng kanske finns här. Å andra sidan, det kan ju vara så att den träningsmängden är vad som faktiskt behövs för att hävda sig internationellt, inte bara kunna klara kvalet någon enstaka gång. Se på Häggström, som motpol.
Nu glev jag in i lite sammanfattande där ovan, men totalt är det väl ett katastrofalt facit för team Bauhaus på herrsidan, med 1 framåt, 1 stått stilla och 5 bakåt. Å andra sidan är det det varje år för B-landslaget (oavsett namn) och har varit så i 10 års tid. Så svårt att säga att man gjort så mycket sämre ifrån sig än vanligt, men det är väl också bara ytterligare ett tecken på att nya tag på herrsidan verkligen behövs. Antingen en rejäl omstart med unga åkare (som jag gärna vill se) eller ta in kompetens från utlandet (som jag också vill se).