Jag mår så dåligt

Hej.

Igår var första dagen jag blev rädd för hur jag mådde. Jag har mått dåligt en längre tid , det är ingen hemlighet. Jag satt där på min närmaste väns bröllop (då borde man vara jätte glad) och funderade på hur jag skulle ta mitt liv när alla andra var lyckliga o pratade runt satt jag stilla vid mitt bord i min egen bubbla, jag kunde inte förmå mig att vara social med de andra så igår var jag kvällens kuf men jag brydde mig inte för jag skulle ta mitt liv tänkte jag.

De flesta av mina vänner vet om mina problem och har tagit avstånd ifrån mig, dom som inte gjort det har fått barn och gått vidare i livet.

Skit samma när jag väl kom hem (först ville jag inte åka hem, jag kände för att bara åka omkring i bilen, tänka på lite saker men jag orkade inte så åkte hem i alla fall) sen somnade / deckade jag när jag låg i soffan och tänkte vidare på mina bekymmer. Men som sagt igår var de jävligt nära att jag tog livet av mig och jag vill inte må såhär längre.

Jag orkar inte svara på samtal, jag orkar inte äta ordentligt (har inte gjort egen mat på kanske 8 månader) , handlar mat för kanske 200-300kr på affären varje månad o då är det mest cola o chips, jag går o lägger mig när jag inte orkar vara uppe längre, jag orkar inte hålla kontakten med min familj.

Jag har förstört mitt liv, och snart ska jag ta mitt liv för det är bara en tidsfråga. Men jag är så jävla kass på allt så jag kommer nog misslyckas med det också.

Det är nog ganska omöjligt att leva någon längre tid på 200-300 kram i månaden.

Förutom det så bör du söka någon hjälp. Samtal. Medicinering, kontrollera hälsostatusen osv.

Det du känner är inte verkligheten utan verkligheten färgad av dina känslor. Din känsla är inte nödvändigt någon form av sanning.

Du har alla symptom på svår depression. Det är inre krafter som saboterar för dig. Finns tekniker och metoder som gör att man kan kontrollera dessa krafter. Bra är att kunna tala med någon om de känslor du har. Och då är det viktigt att personen inte kommer med en massa jävla "måsten" och annat trams. Det är stöd och att någon lyssnar som är det viktiga.

Depression är hemsk på det viset att den sätter igång hjärnprocesser med tankar och känslor som i sin tur gör att personen upplever att inget hjälper och att livet måste vara så här. Tyvärr förstärks detta med att personen beskyller sig själv för de konsekvenser detta får i vardagslivet. Man är sin största kritiker. Därav min bannlysning mot alla så kallade goda råd och måsten. Personer med depression vet i allra högsta grad vad som borde göras, men betongväggen av att må dåligt gör att småsaker blir oöverstigliga.

jag hatar den där mentaliteten att trampa på någon som redan ligger
förstår dig väl
folk "tror" att de är bättre
stå på dig, du är stark och bevisa för idioterna att du klarar det

alla hamnar i en lucka nångång i livet

Jeg hadde startet ved å få undersøkt om jeg har noen mangler, f.eks B12, testosteron, folinsyre osv.
Mye av dette kan gjøre at man føler seg nedstemt og ikke orker noen ting.
Så er jeg enig med det andre har nevnt at det er viktig å finne noen som du kan prate med.

Hvis det ikke hjelper så finn proffesjonelle som du kan prate med som kan hjelpe deg.
Kanskje medisiner vil fungere en liten periode til den verste perioden er over.

Det er lett å kunn se det negativet ved livet når man er så langt nede.
Jeg er selv bipolar og har slitt hele livet, så jeg vet hvordan det er å ha tanker om å avslutte livet.
Håper du finner et lyspunkt som gjør at livet blir verdt å leve, for det finnes der men når man er så langt nede så er det vanskelig å se.

Du vill inte dö. Du vill bara inte leva så som ditt liv ser ut just nu.

Jag har suttit ordentligt jävligt i skiten. Skulder till amerikanska gangsters i Vegas etc... Då när jag känt att allt är hopplöst har jag intalat mig det. Tankeställare.

Vi på flashback är inga psykologer men alla vill ditt bästa, din familj / vänner också. Sök hjälp för ditt eget bästa.

Mvh Johan

Edit: citatet i början är formulerat väldigt dåligt då jag är full. Men du fattar vad jag menar... Du verkar klipsk. ... Mvh Johan

Gör inte det.
Vad är det som gör att du känner så här?

Har du sökt någon hjälp?

Konstigt att du mår dåligt när du inte äter bra mat och inte äter hemmagjord mat. Du har säkerligen stor näringsbrist. Ditt blodsocker är nu väldigt lågt hela tiden. En del depressioner bottnar i det tragiskt nog. Sedan blir det ond cirkel på det

Känner igen mig! Jag är 38 år o har bl.a. asperger syndrom.

Alla mina barndomsvänner, o flera andra vänner har barn o familj, några har redan skiljt sig. Hade ett förhållande för ett tag sedan, vi använde aldrig nått skydd, men som tur var blev det aldrig några barn. Vill inte sätta egna barn till världen så som samhället ser ut...

Depression - Check! Konstant depression sedan 1996 o har gått hos psykiatrin sedan dess. Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag fått av dom. Det finns bra mediciner, har gått igenom många, o medicinerar fortfarande o det funkar. Har fått ECT, som jag nyss skrev i en annan tråd att jag möjligen ångrar, då den fördärvade minnet.

Sedan började det krypa fram en massa andra diagnoser (inte alla på en gång), asperger syndrom som sagt, vuxen-ADD, schizoaffektivt syndrom, två olika schizofreni-diagnoser, GAD, sömnstörningar, ätstörningar, personlighetsstörningar, paranoia o säkert andra festligheter... Men har bra mediciner mot allt.

Jag hade ett riktigt jobb när jag var 19-23 år på en fabrik, där trivdes jag o utbildade mig internt. Sista tiden var det mycket deltid för jag mådde allt sämre. Sen började de dra ner på personalen, o jag fick gå. Då fick jag aktivitetsersättning, o mellan 23 o 30 år gjorde jag flera försök att börja studera, komma ut i arbetslivet igen o gick kurser. Men det slutar alltid på samma sätt, får typ PTSD efter en veckas halvtid. Klarade 9 månaders praktik på halvtid i en färgaffär, sen fick jag en psykos o kom aldrig tillbaka.

När jag fyllde 31 fick jag sjukersättning. Nu går jag på daglig verksamhet 3 timmar om dagen, 3 dagar i veckan. Där trivs jag. Det är mycket viktigt att komma ut o träffa folk, vara social o man träffar nya vänner. Det är därför man går dit, sen vad man pysslar med är inte lika viktigt, men jag pysslar med konst.

Jag har en god man, som sköter min ekonomi, det klarar jag absolut inte av själv, det bara går inte! Innan jag fick god man hade jag 80 000 kr i skulder till Kronofogden, men det löste sig. Nu har jag inga skulder. Jag har även boendestöd en gång i veckan, så att jag kan sköta min bostad.

Jag klarar mig, har som mål nu att motionera mera, samt utöka med en dag till på min dagliga verksamhet. Så länge jag inte har självmordstankar, självskadebeteende eller ångest så är det ok. Jag överlever i.a.f.

Felpost...

Fan vad hemskt att höra att så många mår skit i vårt samhälle men ni som har skrivit här verkar ändå ha klarat er ur det, med rätt hjälp.

Jag har inte blivit så väl behandlad av tidigare vårdcentraler så jag undviker att gå dit längre, det känns som ett jätte berg för mig att ens fråga nån om hjälp. Jag vet inte varför jag skapade tråden ens, den tar på er o min tid.

Jag somnade 2 o vaknade 7 sen somnade jag om kl 8 ca o vaknade 17.40. typ såhär ser mitt liv ut. Tack för alla svar att hjälp finns där ute o kämpa på!