Finns det något hopp för mänskligheten?

Brukar ofta sitta och fundera kring världens problem och dyligt. Och vårat samhälle försöker hela tiden förbättra och ge idéer på hur man kan lösa världens konflikter.
Jag menar då alla världens problem, men främst krig, konflikter etc.
Jag tänker i huvudsak ofta på terroristfaktorn som stegrat rejält som allvarligt problem i våran värld på senare år.
Problemet i säg enligt min åsikt är att människan är så lättpåverkad, och detta anser jag vara problemet, folk är så inskränkta.
Om vi först tar dom nere i östvärlden (vissa, jag vill inte rikta allt mot en folkgrupp) så är ju endel så präntade att dom gör vad som helst för att komma till himmlen (?) och deras tolkning på koranen gör ju att dom anser det i princip moraliskt rätt att döda (i sitt religösa krig).

Och för att se allt från 2 sidor, så kan vi ta Bush som ett exempel, han är ganska inskränkt i sig själv, USA är ju störst, bäst, vackrast och MÄKTIGAST, och det ger ju dom tillåtelse att agera världspolis, visst finns fördelar till det, dom kan ju hålla schack. Men och andra sidan så kan det vara en läskig tanke, jag menar han har ju i nått tal nämnt nånting om att deras uppgift är att styra (leda) världen. Börjar man ana en gnutta maktgalenhet i han? lite hitlervarning?
Visst, Irak kanske inte var världens bästa land, Saddam inte världens bästa person, men att bomba så där, att ha ihäl så mycket civilt liv, det är ju nästan värre än när WTC föll.
Och han anser sig, i sin inskränkhet, att han har 100% rätt.

Jag betvivlar att det någonsin går att åtgärda människans lättpåverkning, människans inskränkhet, människans sätt att vägra se saker från 2 håll.
Även saker som handlar om moral, dvs. det vårat samhälle kallar moral, och som endel blint följer är ju lite inskränkt.
Smålagar som kan vara halvt nödvändiga på ett eller annat sätt, men om endel inte följer den lagen så blir det stämpel direkt.

Detta jag säger är ju antagligen i era öran absolut ingenting nytt, men jag kan inte få det ur skallen.

Grejjen är den, att en av mina åsikter är; att det man inte kan göra någonting åt, ska man inte fundera över.
Är så fallet denna gång? för jag tror faktist inte det finns någon bot på människans inskränkthet.

Ps, vill gärna att ni berättar om eventuella faktafel jag kanske sagt. Detta är dom saker jag har uppfattat.

Visst är det så, vi lever i en barnslig kultur där människor kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Men känslan av kommande undergång och ohjälplig dekadens är inget nytt. I alla tider har man tolkat tecknen, och människor har sagt nu...nu går det åt helvete. I själva verket har inte mkt förändrats. En världsmakt har de senaste 2300 åren alltid funnits, fanatiker har alltid utgjort ett mer eller mindre hot, o.s.v. Det finns nog ingen anledning att anta en fin-de-siecle denna gång heller.

Jag tar ett citat från den undre länken, där jag bl.a. behandlar "demokrati":
----------
"Fast vi har ett ganska bra fungerande valsystem, som fyller de yttre kraven, får man ofta intrycket, att de verkliga besluten fattas i ”kabinetten” eller långt ifrån folket. Numera måste man kanske konstatera, att de valda förtroendemännen är trots allt slavar under systemet. Ju längre globaliseringen framskrider, desto mera kommer detta drag fram. Detta har tydligt kommit fram inom EU, där beslutsfattarna tycks sakna folkets stöd. Människorna blir bara spelbrickor i ett stort politiskt och ekonomiskt system, vilket inte styrs demokratiskt. Ingen kan ens förutse vad allt detta kommer att medföra för de enskilda människornas liv och välmående. Fungerar allt detta som en snölavin, som till slut för allting med sig? Ingen vet ens, vem som styr? Marknadskrafterna är ofta ett system utan ansikten. Ingen vet, vad som styr allt detta. Psykologiska faktorer kan i ett ögonblick få kaos till stånd. När man ännu beaktar naturkatastrofer, terrordåd och terrorhot samt förödande kärnvapen- och biologiska mfl. hot, måste man inse att hela mänsklighetens välfärd är verkligen hotad. Medierna rapporterar om dessa saker dagligen. Var och en borde kanske mera begrunda dessa rapporteringar och inte ”blåögt” blunda för verkligheten.

Redan länge har man talat om en ny ”världsordning”. Teknikens utveckling under senaste decennier ger oerhört många nya möjligheter, inte endast till det goda utan också till det onda. På basen av det tidigare sagda och Bibelns profetior förstår vi, att vi i vår tid går med stormsteg emot Antikristus’ diktaturvälde. Detta är helt utanför alla demokratiska system. Men jag börjar inte spekulera om detaljer. Jag konstaterar bara, att Bibeln uppfylles ”pinande bokstavligt”, som en professor blev tvungen att konstatera redan för drygt 50 år sedan.

Av allt detta märker vi, hur det kristna budskapet skulle ha en stor betydelse i våra samhällen. Men är det just därför, som det motarbetas på alla sätt och bit för bit försöker man urvattna det? ”Denna världens furste” kan eventuellt tillåta en viss religiositet men inte evangeliets budskap. Är det han som leder emot dessa katastrofer, som hotar? När kommer vi kristna att vakna till dagens verklighet? Eller är det då redan för sent?"

Det kristna budskapet talar om, att det trots allt detta finns hopp. Guds plan med mänskligheten kommer att fullföljas trots dessa scenarier.
Mera om den kristna trons innehåll finns på annat håll på mina Internetsidor.

Du har rätt i vad du säger.

Dock tycker jag att man bör ha i åtanke att den omättliga aptiten av stimulans inte helt är egenskapad. Dvs vi måste fråga oss själva om de behov vi vill tillfredsställa är behov vi verkligen behöver, och dessutom om det är det vi egentligen vill innerst inne. Eller kan det vara yttre krafter som fått oss att tycka som vi tycker?

Med detta menar jag påverkan av t ex reklam, media, mode eller andra kulturella och samhälleliga krafter. Med risk för att låta bakåtsträvande (som ofta är någonting som tolkas negativt, då vi alltid "bör" gå framåt) så tycker jag mobiltelefoner utgör ett bra exempel. Det gick alldeles utmärkt att växa upp på 70- och 80-talet utan en sådan. Nu har varenda kotte över 10 år en nalle. Det tycker jag personligen är ett behov man kan ifrågasätta.

Cheers
//Ralphie

Javisst, och det hycklas inte heller. På marknadsföringsutbildningar får man lära sig budordet: "SKAPA ETT BEHOV OCH UPPFYLL DET" Vi blir ju betingade och när ett behov väl är skapat är det så jäkla svårt att bli av med det. Beroende av filosofisk utgångspunkt naturligtvis, men man kan ju påstå att vi lever främmande och oegentliga liv i dessa civilisationens sophögar av mobiltelefoner, designerkläder och you name it. Vi vet kanske inte när vi är lyckliga eller vad vi behöver och då är det ytliga lättillgängligt.

Sant, det är ett bra exempel på samhällets grupptryck, en liten sak man ska ha i baktanken. Men jag kan inte slippa undan att mobilen var en liten hjälpsam uppfinning, fastän jag vet att jag hade inte mått dåligt om den inte hade skapats, aww, säger emot mig själv lite nu :P
Men det är så det är för mig, jag VET att endel saker är si o så, men jag KÄNNER på ett annat sätt :S
Påverkan igen antar jag...

Angående att "gå bakåt" tolkas negativt, jag tycker personligen det, jag tycker man ska välkomna framtiden med öppna armar, men jag tycker faktist att större delen av svenska befolkningen verkar tycka tvärtom.

Om folk bara kunde lära sig knulla istället för att hitta på dogmer för hur de inte ska knulla, alternativt knulla så OMSTÖÖÖNDIGT som möjligt, så skulle vi haft det BRA!

motbevisa mej?

Trots vår förmåga för empati så är ju människan när allt kommer till kritan ett djur vars första prioritering är och förblir den omedelbara omgivningen, varför ett globalt samhälle enligt vad jag tror är dömt att bestå av ett passivt "parasiterande", välmående toppskikt (västvärlden) och en förbisedd, röstlös majoritet. Jag vet inte om eliten någonsin kommer kunna bry sig tillräckligt om de underpriviligerade för att på allvar försöka jämna ut den globala levnadsstandarden, då detta skulle medföra en försämring för oss som har möjlighet att förändra, vi som redan har det bra. Inte för att vi, "toppskiktet", är onda, utan för att vår empatiska förmåga inte är stor nog att omfatta allt som befinner sig utanför vår omedelbara omgivning och medvetandesfär.

Angående mänsklighetens framtida varande, så tror jag inte att vi som ras kommer duka under i första taget. Dock kommer ju livet garanterat förändras, vare sig det är något vi själva frambringar (vilket jag betvivlar), eller om vi påtvingas en förändring på grund av händelseutvecklingen inom naturtillgångar, maktstrukturer etc, som så många gånger förr i historien.

Apropå vad ni säger om skapade behov, så läste jag någonting i Metro häromdagen som fick mig att rygga till. Kommer inte ihåg de exakta omständigheterna, men någon reklamnisse sa i en intervju att "för att sälja en ny produkt gäller det att belysa de behov människor inte visste att de hade". Det är sådana människor som får mig att vilja bli professionell eremit på allvar.

EDIT: stavning

Mycket bra skrivet... Just det där med att vi inte har empati nog för att bry oss om människor på andra sidan jordklotet tror jag stämmer väldigt bra.

Hur många av oss känner överhuvudtaget någonting vid nyhetsrapporteringar om katastrofer eller svält i asien, afrika eller sydamerika? Och det är inte för att vi är känslokalla människor.
Jag är säker på att om vi hade bott så vi hade varit i direkt kontakt och levt mitt bland dom människorna så hade vi känt ett stort medlidande med dom. Men inte när vi är på andra sidan jorden. Vi har helt enkelt inte förmågan att skapa några känslomässiga band till människor som vi aldrig träffat och som befinner sig så långt bort.

Så skulle den styrande eliten vara några slags övermänniskor med en onaturligt stor förmåga till att känna empati? Knappast.

och iochmed att vi får en allt mer globaliserad värld så har jag svårt att se att det skulle betyda någonting positivt för den största delen av mänskligheten.