Jimmie Åkesson presenterar sin nyskrivna bok i Almedalen, ”Det moderna folkhemmet”.

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat.

Åkesson vill sätta press på mediehusen
I förordet till boken hävdar Jimmie Åkesson att det är medierna som i dag sätter agendan och avgör vad som är viktigt att prata om.

"Vi partiledare finner oss i det, vi dansar med. Trots den makt vi i teorin faktiskt har att helt och hållet återta makten över – demokratisera – det politiska samtalet, så väljer vi att acceptera rådande ordning"

"Gemensamt skulle vi nämligen kunna sätta press på mediehusen. Ställa krav på att få tala om det vi vet att väljarna tycker är viktigt. Och krav på att få tala till punkt"

I grunden gillar jag jantelagen. Det är förstås inte helt okontroversiellt att säga så, men jag tycker att den ger uttryck för ett ganska sympatiskt förhållningssätt till omgivning och medmänniskor.

Jantelagen kan fungera begränsande för människor, och det är förstås dåligt. Men inslag av jantelagen i bemärkelsen ödmjukhet, laganda och samförstånd tycker jag man kan ha som grund för ett gott samhälle.

I grunden gillar jag jantelagen. Det är förstås inte helt okontroversiellt att säga så, men jag tycker att den ger uttryck för ett ganska sympatiskt förhållningssätt till omgivning och medmänniskor.

Jantelagen kan fungera begränsande för människor, och det är förstås dåligt. Men inslag av jantelagen i bemärkelsen ödmjukhet, laganda och samförstånd tycker jag man kan ha som grund för ett gott samhälle.

Nu är ju Jante en dansk småstad och författaren dansk/norsk - och dessa länder lider inte av samma neurotiska självskadebeteende som Sverige.

Jag tror snarare problemet är en svensk exceptionalism, en svensk hybris, en skitförnämhet och självförhävelse som är otroligt osympatisk och skadlig. "Du ska inte tro att du är något" är raka motsatsen till det svenska etablissemangets självbild.

Istället råder en rasistisk konsensus om att vi svenskar är annorlunda. Förmer i vårt världsansvar och vår tjänande självutplåning. Det är tropikhatt på i innerstäderna, det är the White man's burden genetemot alla andra stackars människosorter utan tvingande moraliskt ansvar för sin egen situation och de egna handlingarna.

Man ser det svenska folket som en sorts kulturellt och demografiskt osårbara amerikaner, kineser eller araber, vars hegemoni är så naturlig och omöjlig att tänka bort att varje reträtt, varje uppoffring, varje åtagande är en obetydlig utmaning och plikt för herrerasen.

Jag har en mer lågmäld uppfattning om svenskarnas ställning, mer modest och därmed också orolig: Vi är ett litet, duktigt folk på några miljoner som bidragit och presterat långt över vår viktklass. Men vi är fortfarande ett litet folk, med det lilla folkets sårbarhet. Vi är ester och tibetaner, inte ryssar eller kineser. Snart sagt varje "minoritet" är betydligt större folk än det svenska - deras ställning och kontinuitet är, till skillnad från vår, aldrig avhängig av rättigheter i Sverige.

Att "veta sin plats" är inte nödvändigtvis något dåligt och att förhäva sig inte något bra - det visar den lilla, lilla, galna stormakten Sverige. Så - leve Jantelagen, säger jag.