Varför skulle skam och rädsla för konsekvenser vara de enda anledningarna till att ljuga eller fuska på psykologiska enkäter eller tester? Försökspersoner kan även bluffa för att de tror att de psykologiska teorier som de stödjer genom sitt fusk har "etiska" konsekvenser i samhället och att andra teorier som deras fusk motarbetar skulle ha "oetiska" samhällskonsekvenser. Till exempel har Steven Pinker spridit ut påståendet att tanken att alla människor är lika i hjärnan skulle leda till "social ingenjörskonst" och drar paralleller med Stalin och Mao. På felaktiga grunder som framgår i (FB) Stalin trodde inte på oskrivna blad , vilket dock inte hindrar hans påståenden från att inspirera försökspersoner till att bluffa på "etiska" grunder. Till exempel kan påståendet att det skulle vara "etiskt" att tro på Steven Pinkers påståenden om att män har bättre rumsuppfattning och att kvinnor är bättre på språk få män att låtsas vara sämre på språk och kvinnor att låtsas vara sämre på rumsuppfattning. För att inte tala om hur lätt det är att ljuga om antal partners eller hur illa man skulle uppfatta otrohet på en enkät.
Det är förstås även möjligt att många människor inte tror att de är anonyma på psykologiska tester utan registreras i smyg men att sådana människor mer sällan deltar i studierna. Det är dock inte det som är trådens ämne utan den handlar om "etiska" motiv. Sådana motiv kan dock inte bara leda till ljug och fusk bland deltagare utan även skeva vilka som deltar. I vissa psykologiska tester ingår mätningar av ofrivilliga reaktioner och då kan deltagarna inte väntas fuska, däremot kan personer med reaktioner de anser att det vore "etiskt" att registrera ställa upp medan de som anser att det vore "oetiskt" att dokumentera deras reaktioner inte ställer upp. Detta gäller särskilt tester av reaktioner som de flesta människor kan mäta på sig själva billigt innan de avgör om de vill gå till psykologen eller inte, till exempel tester som i labb använder polygrafer, pletysmografer eller pupillmätare mäter bara sådant som personer kan mäta på sig själva med mycket billigare medel som speglar eller helt gratis. Hjärnscanningar är en annan sak som inte kan efterliknas hemma av försökspersonerna om de inte är mycket rika men där finns andra problem. De algoritmer som används till att analysera hjärnscanningar och avgöra vilken del av hjärnan som gör vad är mycket benägna till falska detektioner, de "hittar" till och med hjärnaktivitet i döda laxar och är därmed inte en lösning utan en felkälla i sig.
Till skillnad från exempelvis skam eller rädsla för konsekvenser så påverkas fusk som beror på "etiska" motiv inte av anonymitet oavsett hur mycket den garanteras. Då handlar ju motivet inte om risken att resultaten kan kopplas till ens egen person utan om att man vill att det sammantagna resultatet av studien på många personer ska ge ett visst resultat eller undvika ett visst annat resultat. Det betyder även att frågan om hur accepterat eller stigmatiserat beteendet i sig är i samhället blir irrelevant för frågan om försökspersoners anledning att begå den sortens fusk. En försöksperson som tillhör en grupp där ett visst beteende som personen ägnar sig åt anses statistiskt underrepresenterat behöver inte alls skämmas för beteendet för att vilja dölja det från psykologerna om personen anser att det är "etiskt" att tro att förekomsten av beteendet skiljer mellan grupperna ifråga. Till exempel kan en man som egentligen är bi-curious och inte alls skäms för det påstå sig vara helt heterosexuell för att han tror att tanken att män kan vara sexuellt fluida skulle leda till homofobi.
Det är förstås även möjligt att många människor inte tror att de är anonyma på psykologiska tester utan registreras i smyg men att sådana människor mer sällan deltar i studierna. Det är dock inte det som är trådens ämne utan den handlar om "etiska" motiv. Sådana motiv kan dock inte bara leda till ljug och fusk bland deltagare utan även skeva vilka som deltar. I vissa psykologiska tester ingår mätningar av ofrivilliga reaktioner och då kan deltagarna inte väntas fuska, däremot kan personer med reaktioner de anser att det vore "etiskt" att registrera ställa upp medan de som anser att det vore "oetiskt" att dokumentera deras reaktioner inte ställer upp. Detta gäller särskilt tester av reaktioner som de flesta människor kan mäta på sig själva billigt innan de avgör om de vill gå till psykologen eller inte, till exempel tester som i labb använder polygrafer, pletysmografer eller pupillmätare mäter bara sådant som personer kan mäta på sig själva med mycket billigare medel som speglar eller helt gratis. Hjärnscanningar är en annan sak som inte kan efterliknas hemma av försökspersonerna om de inte är mycket rika men där finns andra problem. De algoritmer som används till att analysera hjärnscanningar och avgöra vilken del av hjärnan som gör vad är mycket benägna till falska detektioner, de "hittar" till och med hjärnaktivitet i döda laxar och är därmed inte en lösning utan en felkälla i sig.
Till skillnad från exempelvis skam eller rädsla för konsekvenser så påverkas fusk som beror på "etiska" motiv inte av anonymitet oavsett hur mycket den garanteras. Då handlar ju motivet inte om risken att resultaten kan kopplas till ens egen person utan om att man vill att det sammantagna resultatet av studien på många personer ska ge ett visst resultat eller undvika ett visst annat resultat. Det betyder även att frågan om hur accepterat eller stigmatiserat beteendet i sig är i samhället blir irrelevant för frågan om försökspersoners anledning att begå den sortens fusk. En försöksperson som tillhör en grupp där ett visst beteende som personen ägnar sig åt anses statistiskt underrepresenterat behöver inte alls skämmas för beteendet för att vilja dölja det från psykologerna om personen anser att det är "etiskt" att tro att förekomsten av beteendet skiljer mellan grupperna ifråga. Till exempel kan en man som egentligen är bi-curious och inte alls skäms för det påstå sig vara helt heterosexuell för att han tror att tanken att män kan vara sexuellt fluida skulle leda till homofobi.
