Mitt liv är i spillror. Tänkte posta i psykologi först men teknikperspektivet är ännu viktigare, om det finns en lösning så finns den i en diskussion om teknik. Jag hoppas på att fler tekniknördar, matematiker, programmerare, fysiker och liknande känner igen sig och kanske gått igenom detta bara som en fas.
Önskar att jag kunde få tillbaka motivationen igen eftersom att jag sysslat hela mitt 34a åriga liv med teknik. Det känns som att jag under senaste året vaknat upp ur en illusion.
Att lära mig om maskinlärning slog hårt mot mig. Det var inte mer intressant än att man egentligen sammanställer statistik i ett neuronnät, för att göra en lång historia kort. Men det som slog mig mest var också vad det används till, jag får en klump i magen av hur ens förhoppningar för tekniken går till att rekommendera filmer på netflix och ansiktseffekter på snapchat. Det mest spännande jag gjort är väl OCR .. för att säkerställa att utskriften på skraplotter är korrekt
.
Industrin och mänskligheten har tagit död på min själ. Jag skyller det inte på någon, men jag skyller det på mina personliga intryck av världen.
Internet blev inte riktigt detta jag tänkt mig när internet började. Jag började min karriär där, då var det intressant, satte upp databaser och kommunikationslösningar åt företag. Idag jobbar det företaget bara med internetmarketing, att fotoshoppa clickbaits med larviga rubriker för att sälja skor och skateboards och annat, för blev mer lönsamt och det var lättare och billigare att anställa folk.
Matten gick jag riktigt hårt in i. Så djupt att jag grävde ner mig i matematikfilosofi, biologi (genetik, statistik och neurovetenskap mest relevant) och medvetandefilosofi bara för att förstå vad matte verkligen var för något. Där tänkte jag på saker som totalt förstört alla ambitioner jag har i vetenskapen och tekniken.
Det fanns bara en grej som till slut höll igång mig: generaliserad artificiell (super)intelligens. Tyvärr vet jag att maskinlärning verkligen inte är svaret, och då kan jag sätta mig ner här och nu och göra ett RNN + evolutionär algoritm eller ett NN med backpropagation eller så från grunden i minst tre olika programmeringsspråk bara för att ta ett exempel.
Begränsningar är bland annat datorkraft och att aktuella paradigm (inklusive hårdvara) inte lämpar sig för generell artificell intelligens. I teorin går det att göra halvhäftiga saker, men jag säger nu med stor kunskap att GAI inte finns i de coola bleeding edge demon ni ser hos t.ex. boston dynamics. OpenAI är också stort sett den bara ett vad jag kallar "telefonregister" eller en "statistisk sammanfattning av en massa trial and error". Och snälla, nämn inte alphago eller alphazero, jag har läst deras papper och det är inte den GAI-maskin folk får det till att vara. Common-sense logik är fortfarande olöst på alla sätt och vis.
Jag har insett att varken jag själv eller ett team av oss någonsin iallafall under min livstid kommer att uppfinna GAI. Är det någon så är det väl någon aspergerunge i mormors källare eller ett stort företag som drivs av autister. Om jag ger mig in på något sådant, vilket jag tyvärr skrapat lite på ytan på, så kommer jag att slösa bort hela mitt liv på något psykos-liknande omöjlighetsprojekt. Hela mitt liv är nu helvete och piss. Jag har levt i fantasier.
Högsta drömmen har väl varit att jobba med raketmotorer och annat häftigt. Tänk att utforska rymden. Men inte nu längre. Jag kan leva i den drömmen i 20 år till och fotsätta stirra in i en burk och fortsätta optimera fallhöjden i chokladautomater och förbättra städrobotar på hjul som åker runt på golvet. Det tar död på min rygg och min själ, jag tittar på en skärm mer än jag ser och pratar med människor. Och varje månad ska man lära sig något nytt idiotiskt programmeringsspråk. Jag ångrar det redan och värre blir det på dödsbädden, det sista jag kommer att minnas är en massa programmeringskod.
Drömmarna har också dött med insikten av hur pass stort verkligheten är. Att allt är meningslöst, egentligen. Att universum kommer att dö, att jag inte identifierar med mänskligheten och att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Jag skiter i barnen i afrika, om vetenskapen, skiter i havet och jag hoppas att allt liv går under och att detta har hänt oändligt många gånger redan. Jag har lekt med tanken om en GAI: hade inte spelat mig någon jävla roll efter att jag insett hur konstig verkligheten är och yadda yadda (en lång historia).
Samtidigt skaffar vänner och familj barn och åker på semestrar medan jag sitter med hela själen och försöker lösa NP-hard problem och ni hör hur jävla idiotiskt det låter (men jag försöker faktiskt mest optimera dem och det går ju).
Som jag inledde titeln med, hoppas på att någon gått igenom samma sak och kan guida mig. Som det är nu så vill jag bara ta livet av mig eller jobba som städare på en strand. Detta är så mycket mer än ett karriärsval ska ni veta.
Önskar att jag kunde få tillbaka motivationen igen eftersom att jag sysslat hela mitt 34a åriga liv med teknik. Det känns som att jag under senaste året vaknat upp ur en illusion.
Att lära mig om maskinlärning slog hårt mot mig. Det var inte mer intressant än att man egentligen sammanställer statistik i ett neuronnät, för att göra en lång historia kort. Men det som slog mig mest var också vad det används till, jag får en klump i magen av hur ens förhoppningar för tekniken går till att rekommendera filmer på netflix och ansiktseffekter på snapchat. Det mest spännande jag gjort är väl OCR .. för att säkerställa att utskriften på skraplotter är korrekt
.Industrin och mänskligheten har tagit död på min själ. Jag skyller det inte på någon, men jag skyller det på mina personliga intryck av världen.
Internet blev inte riktigt detta jag tänkt mig när internet började. Jag började min karriär där, då var det intressant, satte upp databaser och kommunikationslösningar åt företag. Idag jobbar det företaget bara med internetmarketing, att fotoshoppa clickbaits med larviga rubriker för att sälja skor och skateboards och annat, för blev mer lönsamt och det var lättare och billigare att anställa folk.
Matten gick jag riktigt hårt in i. Så djupt att jag grävde ner mig i matematikfilosofi, biologi (genetik, statistik och neurovetenskap mest relevant) och medvetandefilosofi bara för att förstå vad matte verkligen var för något. Där tänkte jag på saker som totalt förstört alla ambitioner jag har i vetenskapen och tekniken.
Det fanns bara en grej som till slut höll igång mig: generaliserad artificiell (super)intelligens. Tyvärr vet jag att maskinlärning verkligen inte är svaret, och då kan jag sätta mig ner här och nu och göra ett RNN + evolutionär algoritm eller ett NN med backpropagation eller så från grunden i minst tre olika programmeringsspråk bara för att ta ett exempel.
Begränsningar är bland annat datorkraft och att aktuella paradigm (inklusive hårdvara) inte lämpar sig för generell artificell intelligens. I teorin går det att göra halvhäftiga saker, men jag säger nu med stor kunskap att GAI inte finns i de coola bleeding edge demon ni ser hos t.ex. boston dynamics. OpenAI är också stort sett den bara ett vad jag kallar "telefonregister" eller en "statistisk sammanfattning av en massa trial and error". Och snälla, nämn inte alphago eller alphazero, jag har läst deras papper och det är inte den GAI-maskin folk får det till att vara. Common-sense logik är fortfarande olöst på alla sätt och vis.
Jag har insett att varken jag själv eller ett team av oss någonsin iallafall under min livstid kommer att uppfinna GAI. Är det någon så är det väl någon aspergerunge i mormors källare eller ett stort företag som drivs av autister. Om jag ger mig in på något sådant, vilket jag tyvärr skrapat lite på ytan på, så kommer jag att slösa bort hela mitt liv på något psykos-liknande omöjlighetsprojekt. Hela mitt liv är nu helvete och piss. Jag har levt i fantasier.
Högsta drömmen har väl varit att jobba med raketmotorer och annat häftigt. Tänk att utforska rymden. Men inte nu längre. Jag kan leva i den drömmen i 20 år till och fotsätta stirra in i en burk och fortsätta optimera fallhöjden i chokladautomater och förbättra städrobotar på hjul som åker runt på golvet. Det tar död på min rygg och min själ, jag tittar på en skärm mer än jag ser och pratar med människor. Och varje månad ska man lära sig något nytt idiotiskt programmeringsspråk. Jag ångrar det redan och värre blir det på dödsbädden, det sista jag kommer att minnas är en massa programmeringskod.
Drömmarna har också dött med insikten av hur pass stort verkligheten är. Att allt är meningslöst, egentligen. Att universum kommer att dö, att jag inte identifierar med mänskligheten och att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Jag skiter i barnen i afrika, om vetenskapen, skiter i havet och jag hoppas att allt liv går under och att detta har hänt oändligt många gånger redan. Jag har lekt med tanken om en GAI: hade inte spelat mig någon jävla roll efter att jag insett hur konstig verkligheten är och yadda yadda (en lång historia).
Samtidigt skaffar vänner och familj barn och åker på semestrar medan jag sitter med hela själen och försöker lösa NP-hard problem och ni hör hur jävla idiotiskt det låter (men jag försöker faktiskt mest optimera dem och det går ju).
Som jag inledde titeln med, hoppas på att någon gått igenom samma sak och kan guida mig. Som det är nu så vill jag bara ta livet av mig eller jobba som städare på en strand. Detta är så mycket mer än ett karriärsval ska ni veta.
