Mannerheim: marsken, masken, myten av Herman Lindqvist

Jag har precis genomarbetat denna bok av Lindqvist. Denna gång fick det bli ljudboksversionen, då jag är oerhört svag för Lindqvist stämma (som alltså är sin egna uppläsare). Kort sagt var det i mitt tycke en väldigt bra bok om Mannerheim och hans liv, kopplat till den omkringliggande tiden. Bör dock tilläggas att jag inte har läst de andra biografierna om Mannerheim, varpå jag är oförmögen att jämföra.

Vad anser ni andra, ni som har antingen rört eller läst hela boken? Har Lindqvist lyckats? Typiskt för Lindqvists författeri är väl det stundvis "romantiserandet" av karaktärerna, där han kan fylla ut med beskrivningar om personers känslor och tankar, utan att egentligen påvisa en större källkritisk förhållning. Det blir således tillsynes en del antaganden om hur personerna reagerade och kände, där vi egentligen aldrig fullt ut kan veta vad som föregicks i deras huvuden. Jag har dock inget större problem med detta, för läsningen blir tämligen mer levande och spännande, till skillnad från mycket annan steril historieskrivning.

Lindqvist gör också stundvis kommentarer till dagens samtid, och ibland uttryckligen till vad Politisk korrekthet innebär, i relation till historian. Vad jag reagerade på var kapitlen runt vinterkriget och hur passiv och cynisk Sverige var, med dennes neutralitet och allt. Trots att Mannerheim, som var finlandssvensk friherre (hans modersmål var svenska), gav ett ansikte till den gemensamma kulturhistorien mellan Sverige och Finland, var man på politiskt håll angelägen om att inte närma sig marsken. Inte ens efter kriget, vid Mannerheims död 1951, ville man göra en officiell närvaro vid hans begravning, i rädslan för att förarga Sovjet (enligt Lindqvist). Detta må vara ett exempel på hur tokvänster Sverige var under denna tid och den tid som skulle komma, där det exempelvis, i kontrast, gick "bra" för statsminister Palme att besöka Castro 1975.

Nåväl, tanken med denna tråd är att vi diskuterar främst boken och historien kring Mannerheim som den berör, och därmed eftersöks era intryck. För min del har känslorna och intresset för den gemensamma kulturhistorien Sverige och Finland emellan växt. Kanske blir det ett par Finlandsfärjor framöver?

http://www.albertbonniersforlag.se/B...m/mannerheim-/

1951 är alldeles för tidigt för tokvänster. Däremot styrdes UD av den märklige Östen Undén, som definitivt var prosovjetisk även om hans psykologi inte är helt kartlagd än. Sovjetkryperi var redan den officiella svenska hållningen, tyvärr.

Vad gäller Palme och hans gäng tror jag inte deras mera känslosamma neutralitetslinje gillades helt av Undéns generation, även om det finns en viss kontinuitet. Palme var ju också, trots sitt rykte, USA-vänlig och inspirerad av amerikansk liberalism medan Undén snarare verkar ha ogillat allt därifrån.

Mannerheim var precis som Gustaf Mauritz Armfelt en opportunist. Kan tänka mig det är svårt för Sverige-svenskar att föreställa sig någon som Mannerheim då landet saknar framträdande 1900-tals militärpolitiker. Argentinare, Chilenare, Cubaner, Fransmän, Spanjorer, Greker och Turkar har närmare till att förstå de här underliga militärpolitikerna. Charles de Gaulle kan vara intressankt att jämföra med då bägge hör till den mer "demokratiska" falangen och ändå var de chauvinistiska...

Jag har en bekant vars man stred tillsammans med Mannerheim i Finland. Han blev hyllad i Finland men här i Sverige blev han hånad och kallad förrädare osv. Hans fru är fortfarande ledsen över att Sveriges regering inte förstod varför svenskar hjälpte till i finska vinterkriget utan ansåg att svenskarna skulle ha hållit sig därifrån. "Det var inte vårt krig" sa man från svenskt håll åt hennes man och de svenskar som hade deltagit i kriget på finska sidan.

Jag undrar hur det var då det ofta påstås att Mannerheim inte kunde ett kvack finska. Var förestälde sig Pekka på fronten 1944 om sin boss? En näst adlig finlandsvensk gammling som tjänat tsaren utan besvär och som nu har tack vare son chauvinism bidragit till att driva Finland inför avgrunden...

Sverige skickade betydande militärt bistånd till Finland, något jag har svårt tro skedde utan svenska regeringens medgivande:
" I kåren ingick även den särskilt uppsatta Svenska frivilligflottiljen i Finland (F 19) med 12 jaktplan av typen J 8 (Gloster Gladiator) och fyra bombplan av typen B 4 (Hawker Hart), vilka deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan. Totalt kom från de svenska militära förråden att överlämnas till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan."
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vinter...C3%A5n_Sverige

Du har flera bra poänger där. Ens förförståelse styrs givetvis av den egna kulturen och erfarenheten, och vår moderna svenska referensram saknar helt caudillos såväl som krig och ockupation.

Jag skulle säga att vi överhuvudtaget har svårt att förstå historiska erfarenheter utanför västvärlden. Vi har ironiskt nog mer gemensamt med det hypermoderna och individualistiska USA än med många europeiska länder.


Kom ihåg att det här var en tid när det var normalt med kungligheter och andra eliter med rätt svag nationell anknytning (alltså det som lite är på väg tillbaka idag). Det fanns dessutom större möjligheter att via dåtidens begränsade medier styra Pekkas bild av marsken, vare sig han var hemma eller vid fronten.


Som Xenonen påpekar gjorde Sverige rätt mycket för Finland. Kom ihåg att det svenska försvaret var extremt klent 1940, så det som skickades i form både personal och materiel var en avsevärd andel av det vi hade. Andra länder gav heller inte så mycket stöd på grund av den pågående upprustningen i hela Europa.

Av någon anledning har den svenska insatsen nedtonats i efterhand. Min gissning är att orsaken är en kombination av både svensk och finsk ambivalens inför den, och att den svenska neutralitetslinjen kommit att appliceras retroaktivt Hursomhelst finns det fakta i målet, och de talar för en avsevärd om än inte maximal svensk hjälp.

(Hjälpen fortsatte under kalla kriget. Sverige lagrade bland annat pensionerade Drakenplan avsedda för Finland, som överutbildade piloter i det syftet, i ett krigsläge.)