Jag får ALDRIG min shit together..

känner igen mig exakt i det du skriver. är också 27 och levt med samma känsla.

Är du utredd för bipolär sjukdom? Jag känner igen mig mycket, framförallt i hur du beskriver dina produktiva perioder, och är bipolär typ II. Har genom livet haft svårt att ta mig för osv. Idag är jag en välfungerande 45-åring med ett stabilt liv, jobb, familj osv.

Kul (eller ja..) att folk kan relatera.

Har aldrig tänkt i banorna bipolär. Vet att jag har haft depressiva perioder till och från, vilka har blivit värre de senare två åren och speciellt under vintern. Men har alltid kunnat härleda dom till specifika händelser. Har ett tag funderat på ADD.
Men men, vettefan. Man kan gå och grubbla i all oändlighet vilka psykiska åkommor man dratt på sig, och det känns egentligen inte produktivt. Vad kan en diagnos egentligen hjälpa till med? Jag har diagnosen ''Jag'', det gäller att försöka vara medveten om sitt sätt och motverka de dåliga sidorna av en själv. Sen skiter jag egenligen i vad det kallas.

Fick ett ryck igår att städa upp i min egen svinstia. Har röjt ihop alla kläder (tvättstugan var bokad) och diskat 80% av mitt diskberg. Kom inte så långt som jag hade velat, men alltid nåt. Ska använda resten av helgen till att jobba på mitt slutprojekt i skolan.

Känner igen mig starkt. Det mest skrämmande för mig med vuxenlivet (jag är en bit över 30 nu) är att jag trodde att självkänslan och självförtroendet skulle öka med åren men för mig är det tvärtom. När jag var i unga 20, kanske 24-25 var min självkänsla ganska stark, men nu? Man känner ju hur allting bara försämras, inlärningsförmågan, utseendet, villigheten att ta risker och prova nya saker etc.

Den här sjunkande självkänslan och självförtroendet i kombination med ens tidigare misslyckanden gör onekligen att det känns som att självmordet är nästan ofrånkomligt.