Vad har jag gått igenom? Identitetskris/"ego-död"/Depersonalisation

Skulle vilja ha lite hjälp att förstå vad jag har gått igenom senaste 2 åren, för att själv bättre kunna förstå det.

Det började med flera snedtrippar på hash, gjorde slut med flickvän, flyttade till ny stad och *pof* - jag fanns inte. Den personen jag varit, var inte där längre. Jag var "ingen". Kunde knappt befinna mig bland andra människor, var helt blank hela tiden, skitskraj, tankarna rusade men det värsta - jag fanns inte. Jag visste inte hur jag skulle prata med mina föräldrar för "jag" fanns inte. Jag kände ingenting, bara i ren panik försökte svara på det folk än frågade mig. Visste bara att jag var tvungen att ta mig igenom dagen. Det fanns ju uppenbarligen någon typ av "jag" iom. att jag kunde kommunicera på någon nivå - men jag kunde inte göra mig förstådd. Folk tittade som fågelholkar när jag försökte förklara något. Att jobba kom inte på fråga, var helt rådlös, utan någon som helst initiativförmåga eller förmåga att göra något vettigt. Satt och stirrade rakt fram. Hade ingen energi och misstänker att jag brände ut mig i samma veva. Saker kändes otroligt främmande, kände mig inte hemma någonstans, verkligheten - världen - var en främmande och skrämmande plats och det fanns ingenstans att retirera till. Fyfan, kan knappt förmå mig att förstå hur det kändes.

Dum som jag var tog jag inte hjälp - det var en av effekterna, jag var så jäkla skraj för att fråga om hjälp. Jag var så totalt hjälplös och rädd och förvirrad.

Jag har kämpat utav bara helvete, och "jag" börjar bli mig själv igen. Jag börjar känna igen den personen som jag var innan hela skiten, jag börjar ha åsikter igen, ha en egen vilja, ha tillstymmelse av självförtroende, börjar kunna resonera kring saker och inte bara vara i någon typ av "klara sig genom konversationen" - jag kan tänka som en vanlig jävla människa igen kort och gott.

Skulle gärna vilja förstå vad fan detta är så man kanske kan läsa på lite om det nu i efterhand och förstå, för det har varit så obeskrivligt jävla jobbigt att jag inte kan förklara det i ord och så obeskrivligt jävla skönt att känna att det fan äntligen börjar gå över - HELVETE. Vad. skönt. Ni fattar inte.

Någon som kan relatera? Tankar?

EDIT:
Läste på ett forum om en tjej med BPD som hade liknande symptom och hennes liv blev helt upp-fuckat - kanske kan vara några tangeringspunkter där?

Likandant här. Vart lvmat personer sa åt mig vad jag skulle göra. Jag försökte och gjorde som dom sa. Abstinens och depression och en mängd av STRESS som ännu sitter kvar. Tror det mest är stressen och att man tror att alla andra har en förväntan av att man ska genomföra det man gjort.

Låter som du gått igenom en identitetskris/dp/ego död ja. Vad jag vet är det flera som fått gå igenom liknande saker pga sitt weed rökande (en minoritet av dom som röker då) . DP är relativt välkänt och det är något du bör kunna få hjälp med om du fortfarande skulle behöva eller vilja det.

Har det blivit bättre av sig själv eller har du gjort något själv för att minska det?

Oja det kan jag verkligen gå i god för också. Stressen att man måste göra saker och uppfylla andras förväntningar hela tiden gör det till en grym ond cirkel.

Hoppas du blivit bättre. Känslan av att ha en egen vilja är befriande. Att upptäcka att man inte måste göra det andra tycker man behöver, utan göra det man själv vill är något som man tar så jäkla mycket för givet som "frisk" och inte inser vilket helvete det kan vara att inte ha.

Kan tillägga att det som hjälpt mig komma tillbaka så att säga har varit Kundalini-Yoga, Wim-Hof andningsövningar och kallduschar, och Trauma-releasing-exercises (går att googla på samtliga) och chakra-meditationer på youtube. Har också nyligen börjat gå o prata med någon.

Ja det verkar som att vissa löper större risk för att hamna i det träsket när de röker gräs. Jag hade några otrevliga upplevelser med panik och kraftig ångest när jag rökte som yngre, men fortsatte ändå när jag var i en svacka efter uppbrottet med flickvännen tills det gick som det gick. Gräs ska man inte röra såvida man inte känner sig stabil i psyket.

Tror DP symptomen faktiskt har fallit tillbaka, och jag kommit över den värsta tröskeln. Men nu känner jag ändå att livet är görbart och vet att jag kommer ta mig ur det helt.

Skrev ett svar här ovan, har gått på det med lite olika approacher och följt ett dagligt schema mer eller mindre slaviskt fram till att det började ge resultat då det inte kräver lika mycket energi utan jag nästan gör mina rutiner med nöje och mår bra av att göra dem. Men det var ständigt mörker utan någon ljusning under en lång period...

Detta tillstånd fick du från för hög stress/ångest same shit.

En försvarsmekanism i hjärnan kickade igång för att den kände att det var dags för att ta en paus.

DP/DR är ett sympton från ångest och försvinner av sig själv när du lär dig att chilla och vara snäll mot dig och dina känslor.