Har känt liknande i perioder då jag isolerat mig och varit allmänt ointresserad av livet. Kanske är det en försvarstaktik för att slippa känna något, då om man känt något hade man fyllts av ångest och nedstämdhet över livets meningslöshet. Hamnar man i rätt sammanhang kan man känna sig gladare, som om man träffar folk man tyckte om innan man blev känslokall, eller om man ser glädje i barn och djur som väcks från innan. Även nya människor kan framkalla känslor, jag märker det på vänner jag haft som varit singlar tills de varit 25 år men som träffar en flickvän och blir helt nya människor, från att vara kyliga ensamvargar och gamers till att våga skratta, prata och vara känslosamma. Fördelen för mig när jag inte kände något, varken glädje eller sorg, var att jag hade hur mycket energi som helst för att träna, jag brydde mig inte om hur utmattad jag var och gick från lite småfet till att springa milen tre gånger i veckan och styrketräna tre. Sen hittade jag ett jobb och jobbade över ofta vilket förbättrade ekonomin avsevärt i kombination med låga levnadskostnader, då jag inte brydde mig om vad jag gjorde då jag ändå aldrig kände glädje eller sorg, utan enbart agerade rationellt. Jag kommer ihåg att jag tyckte ändå att jag var tragisk som satt ensam vid en dator och jobbade på ett kontor hela helgerna, och innerst inne hade jag hellre satsat på ett normalt socialt liv som kollegorna som tjänade mindre än jag då de levde ut istället för att inte känna något. Kan tänka mig att de som avtjänar långa fängelsestraff efter några år slutar känna efter, om de vet att de kommer sitta inne i 10+ år kommer de inte kunna hantera att känna efter hur livet försvinner ifrån dem, istället blir de rationella och tränar eller får tiden att gå på andra sätt som att lösa korsord, måla, skriva eller studera.
