I went to God just to see
And I was looking at me
Saw heaven and hell were lies
When I'm God everyone dies
Förr älskade jag att röka gräs, och under ett par år rökte jag i stort sett varje dag. Med tiden gick det upp för mig att min livsstil inte var optimal, något jag tog med in i ruset och som påverkade det negativt. Med tiden fick jag ångest varje gång jag rökte på och slutade. Sedan dess har jag knappt rökt.
Förra helgen hade jag dock kommit överens med en vän om att röka en jolle och gå på bio. Ganska snabbt hamnade jag i en loop som var olik något jag upplevt innan, och det är den jag ska återge i denna rapport.
Jag har förstått att upplevelsen av att vara riktigt stenad skiljer sig rejält mellan olika personer. Därför ska jag nu kort försöka återge hur jag upplever det.
Normalt, alltså när jag inte rökt gräs, består mitt medvetna, eller upplevelsen att vara jag, till absolut största del av de externa intryck som hela tiden kommer genom mina sinnen, alltså allt som händer runt omkring mig.
Jag är fullt upptagen av vad jag ser, hör, känner, luktar, hur människor interagerar med varandra och så vidare. Mina tankar upplever jag som temporärt brus i bakgrunden.
När jag rökt gräs är det tvärtom. Mina tankar tar upp nästan hela upplevelsen att vara jag. Det är det som är grejen. Jag kan gå bredvid någon i en minut utan att registrera att hen pratar med mig, trots att hen försöker kalla på min uppmärksamhet.
Det är som att tankarna hörs/upplevs precis lika tydligt som om du står och tittar på något som är rakt framför dig.
All den uppmärksamhet som normalt riktas utåt riktas nu inåt.
När jag tar syra svävar jag runt i mina tankar, och jag kan själv välja vilka tankespår jag går in i. När jag rökt gräs däremot är det på ett helt annat sätt. Mina tankar blir som blixtar, det går så sjukt fort.
Något får mig att tänka på något, och inom några sekunder har jag spunnit iväg hur långt som helst, helt utan att jag har kontroll, och ofta kommer jag fram till något som skrämmer skiten ur mig eftersom tankarna just där är hela min verklighet.
Trippen
Jag möter upp min polare vid Östermalmstorg fredag efter jobbet. Han har precis fått nytt jobb, båda är på gott humör. Planen är enkel: röka på, köpa fett mycket munch och gå på bio.
Vi går till en park i närheten och sätter oss på en bänk. Min polare rullar jollen.
Jag drar igång en konversation om Stockholm, mest för att hålla nervositeten borta. Det är inte farligt, men eftersom jag haft så många negativa upplevelser av gräs känns det aldrig längre helt bra att röka, något som såklart är orsaken till många av de negativa upplevelserna. Det blir en självuppfyllande profetia.
Spliffen är klar, vi tänder och röker upp den snabbt. Sen sätter vi av mot bion.
Efter 30 sekunder känner jag ruset snabbt stiga. Verkligheten förändras till en glasbubbla runt mitt medvetande och det enda jag egentligen upplever är mina tankar, en känsla jag beskriver ovanför. Det som händer nu är att jag direkt blir rädd för att snea. Snart kom jag in i följande tankeloop:
* Tänk inte på det där
* Tänk inte att du inte ska tänka på det där, det är då du snear.
* Kan jag ens styra över vad jag tänker?
* Nej, det kan jag inte, tankarna kommer till mig.
* Men om tankarna kommer till mig, vad finns då kvar av mig?
* Men det vet jag ju, jag finns ju inte. Mitt medvetande är bara något som genereras av min hjärna, det vet jag och det är lugnt. Ta det lugnt nu az-Zarqawi.
* Men vad är då det som betraktar det här, den här upplevelsen av att vara jag?
* Ja, eftersom din upplevelse genereras av universum i den punkt som är du,
så är det universum som tittar på sig själv. Det är det som hänt. Någonstans mellan att livet uppstod fram till nu så har materia driven av energi från solen blivit så komplex att den upplever sig själv.
* Det betyder att det jag just nu upplever är nästa steg. Universum har nu blivit så komplext att det inte bara upplever sig självt,
utan att det förstår att det upplever sig självt.
* Det är det här som menas med Gud. Gud är allt det medvetande som genereras samtidigt i universum. Det hela framstår extremt tydligt och självklart för mig.
* Okej, men det är extremt läskigt. Det betyder att jag (alltså hela jävla universum) sitter fast i en process där jag bara kommer bli mer och mer komplex, och jag har absolut ingen kontroll över vad som händer, men jag är fast i upplevelsen av det. Det spelar ingen roll om jag(az-Zarqawi) dör, eftersom jag(universum) egentligen upplever mig själv överallt. JAG SITTER FAST.
Just nu får jag en extremt vidrig känsla av att jag hänger i min kropp, typ att mitt medvetande är upphängt i min kropp och jag åker med den på samma sätt som en kamera är monterad på en bil. Jag klarar inte av att vara i det, och jag tänker:
"tänk inte på det där"...
Och så börjar ovanstående tankeprocess om på exakt samma sätt.
Och igen. Och igen.
Hur jag än gör kommer jag alltid fram till samma slutsats. Jag försöker sluta tänka på det, men hur jag än gör trycker min hjärna in mig i samma tankemönster.
Paniken är total.
I den externa världen går jag bredvid min polare som går runt i sin egen värld. Baserat på hur lång tid det tar till bion pågick ovanstående i kanske tio minuter. Som de flesta av er vet upplevs det som oändligt mycket längre.
Hur som helst kommer vi till slut fram, och det får mig att tillfälligt komma ur det värsta. Vi hämtar våra biljetter och ställer oss i kön för att köpa munch. Min hjärna spinner iväg åt olika håll.
Jag börjar snacka med min polare om hur kört Sverige är om vi inte på något sätt får de som växer upp i förorter att tro att de kan bli en del av samhället, och hur mycket Sverige måste förändras för att det ska hända. Framför mig ser jag jag och min polare starta projekt i förorten som bygger broar mellan svenskar och barn till invandrare, och hur det genererar positiva spiraler som drar iväg åt olika håll. Tyvärr lyckas jag inte få min polare att se vad jag ser. Jag upplever att han just i detta fall ser världen som ett statiskt objekt. Världen är vad den är, och vi kan inte förändra den. Vissa folk är på ett sätt, andra på ett annat sätt. Han har tydligen inte förstått att han är Gud än, något som i mitt tillstånd är helt oförståeligt.
Jag bestämmer mig för att ändra på det och försöker förklara min nyfunna visdom. Det gör honom snabbt obekväm och jag inser att vi står mitt bland tysta nyktra människor och en kassörska som jag stirrar på mig. Jag blir tyst men börjar snabbt asgarva när jag ser situationen utifrån. Folk runtomkring mig reagerar knappt, trots att det är helt uppenbart att allt fokus är riktat på oss. Jag känner mig som i The Truman Show, där alla runt omkring mig bara är statister.
Vi kommer in i biografen och sätter oss i mörkret. Till en början är jag nojig över att vi ska bli utslängda, men jag avfärdar det snabbt som just noja och dyker in i reklamfilmen. Efter några sekunder är jag helt inne i mitt eget huvud igen, och väljer frivilligt att söka upp tankeloopen med insikten om att jag är Gud. Det är fortfarande skrämmande, men paniken har lagt sig.
Saker jag läst de senaste åren vävs ihop till nya insikter.
Jag tänker på Jesus och Muhammed, och att jag nu förstår exakt vad som hände. Jag har tidigare läst att båda två brukade vara ute i öknen och meditera. Jag har också hört någonstans att djup meditation kan generera "religiösa upplevelser". Jag tänker att det som hände dem är att de förstod exakt det jag förstod. Att de är en del av Gud, eller världsalltet, och vad de måste göra är att förändra det till att bli
så bra som möjligt, enligt den bild de båda hade, färgad av vilka omständigheter de kom ifrån.
Vår bild av Gud som en person med allsmäktig makt kommer bara av att den bilden är så mycket mer konkret och enklare att ta till sig. Om till exempel Jesus behövt förklara ovanstående till varje person han träffade skulle folk zoonat ut efter 10 sekunder, och Kristendomen hade aldrig slagit.
Vidare tänker jag att jag ofta hört att ledare för stormakter sett sig själva som Gud. Tidigare har jag abstraherat det som storhetsvansinne, men nu upplever jag att jag förstår det. De ville ena hela världen till en enhet som de har kontroll över. Det som gjorde mig mest skräckslagen inne i loopen var att jag inte hade någon kontroll över världen (alltså mig, Gud, universum) utan bara den lilla del som är jag(az-Zarqawi). Om de upplevt samma sak är det en bra motivation till att ta över världen och ordna in allt efter eget tycke, tänker jag.
Efter någon halvtimme har det lugnat sig. Jag frågar min polare om vi kan dra därifrån, jag har ändå missat första halvtimmen av filmen. Inga problem för honom, han vet hur jag kan vara när jag rökt. Han är riktigt nice.
Efterord:
Loopen genererades av diverse flumgrejer jag läst de senaste åren. Jag tänker inte längre att jag är Gud. Däremot befästes min bild av att det enda jag kan göra är att göra MIN värld bättre, något jag visste redan innan denna tripp.
Jag gillar verkligen inte gräs längre. Just nu känns det som att jag aldrig mer kommer röka. Det är inte värt det. Visst gick allt över och blev bra efter ett tag, men det är liksom inte värt tio minuters total panik för att sedan ha det bra, liksom. Jag har det bra ändå.
And I was looking at me
Saw heaven and hell were lies
When I'm God everyone dies
Förr älskade jag att röka gräs, och under ett par år rökte jag i stort sett varje dag. Med tiden gick det upp för mig att min livsstil inte var optimal, något jag tog med in i ruset och som påverkade det negativt. Med tiden fick jag ångest varje gång jag rökte på och slutade. Sedan dess har jag knappt rökt.
Förra helgen hade jag dock kommit överens med en vän om att röka en jolle och gå på bio. Ganska snabbt hamnade jag i en loop som var olik något jag upplevt innan, och det är den jag ska återge i denna rapport.
Jag har förstått att upplevelsen av att vara riktigt stenad skiljer sig rejält mellan olika personer. Därför ska jag nu kort försöka återge hur jag upplever det.
Normalt, alltså när jag inte rökt gräs, består mitt medvetna, eller upplevelsen att vara jag, till absolut största del av de externa intryck som hela tiden kommer genom mina sinnen, alltså allt som händer runt omkring mig.
Jag är fullt upptagen av vad jag ser, hör, känner, luktar, hur människor interagerar med varandra och så vidare. Mina tankar upplever jag som temporärt brus i bakgrunden.
När jag rökt gräs är det tvärtom. Mina tankar tar upp nästan hela upplevelsen att vara jag. Det är det som är grejen. Jag kan gå bredvid någon i en minut utan att registrera att hen pratar med mig, trots att hen försöker kalla på min uppmärksamhet.
Det är som att tankarna hörs/upplevs precis lika tydligt som om du står och tittar på något som är rakt framför dig.
All den uppmärksamhet som normalt riktas utåt riktas nu inåt.
När jag tar syra svävar jag runt i mina tankar, och jag kan själv välja vilka tankespår jag går in i. När jag rökt gräs däremot är det på ett helt annat sätt. Mina tankar blir som blixtar, det går så sjukt fort.
Något får mig att tänka på något, och inom några sekunder har jag spunnit iväg hur långt som helst, helt utan att jag har kontroll, och ofta kommer jag fram till något som skrämmer skiten ur mig eftersom tankarna just där är hela min verklighet.
Trippen
Jag möter upp min polare vid Östermalmstorg fredag efter jobbet. Han har precis fått nytt jobb, båda är på gott humör. Planen är enkel: röka på, köpa fett mycket munch och gå på bio.
Vi går till en park i närheten och sätter oss på en bänk. Min polare rullar jollen.
Jag drar igång en konversation om Stockholm, mest för att hålla nervositeten borta. Det är inte farligt, men eftersom jag haft så många negativa upplevelser av gräs känns det aldrig längre helt bra att röka, något som såklart är orsaken till många av de negativa upplevelserna. Det blir en självuppfyllande profetia.
Spliffen är klar, vi tänder och röker upp den snabbt. Sen sätter vi av mot bion.
Efter 30 sekunder känner jag ruset snabbt stiga. Verkligheten förändras till en glasbubbla runt mitt medvetande och det enda jag egentligen upplever är mina tankar, en känsla jag beskriver ovanför. Det som händer nu är att jag direkt blir rädd för att snea. Snart kom jag in i följande tankeloop:
* Tänk inte på det där
* Tänk inte att du inte ska tänka på det där, det är då du snear.
* Kan jag ens styra över vad jag tänker?
* Nej, det kan jag inte, tankarna kommer till mig.
* Men om tankarna kommer till mig, vad finns då kvar av mig?
* Men det vet jag ju, jag finns ju inte. Mitt medvetande är bara något som genereras av min hjärna, det vet jag och det är lugnt. Ta det lugnt nu az-Zarqawi.
* Men vad är då det som betraktar det här, den här upplevelsen av att vara jag?
* Ja, eftersom din upplevelse genereras av universum i den punkt som är du,
så är det universum som tittar på sig själv. Det är det som hänt. Någonstans mellan att livet uppstod fram till nu så har materia driven av energi från solen blivit så komplex att den upplever sig själv.
* Det betyder att det jag just nu upplever är nästa steg. Universum har nu blivit så komplext att det inte bara upplever sig självt,
utan att det förstår att det upplever sig självt.
* Det är det här som menas med Gud. Gud är allt det medvetande som genereras samtidigt i universum. Det hela framstår extremt tydligt och självklart för mig.
* Okej, men det är extremt läskigt. Det betyder att jag (alltså hela jävla universum) sitter fast i en process där jag bara kommer bli mer och mer komplex, och jag har absolut ingen kontroll över vad som händer, men jag är fast i upplevelsen av det. Det spelar ingen roll om jag(az-Zarqawi) dör, eftersom jag(universum) egentligen upplever mig själv överallt. JAG SITTER FAST.
Just nu får jag en extremt vidrig känsla av att jag hänger i min kropp, typ att mitt medvetande är upphängt i min kropp och jag åker med den på samma sätt som en kamera är monterad på en bil. Jag klarar inte av att vara i det, och jag tänker:
"tänk inte på det där"...
Och så börjar ovanstående tankeprocess om på exakt samma sätt.
Och igen. Och igen.
Hur jag än gör kommer jag alltid fram till samma slutsats. Jag försöker sluta tänka på det, men hur jag än gör trycker min hjärna in mig i samma tankemönster.
Paniken är total.
I den externa världen går jag bredvid min polare som går runt i sin egen värld. Baserat på hur lång tid det tar till bion pågick ovanstående i kanske tio minuter. Som de flesta av er vet upplevs det som oändligt mycket längre.
Hur som helst kommer vi till slut fram, och det får mig att tillfälligt komma ur det värsta. Vi hämtar våra biljetter och ställer oss i kön för att köpa munch. Min hjärna spinner iväg åt olika håll.
Jag börjar snacka med min polare om hur kört Sverige är om vi inte på något sätt får de som växer upp i förorter att tro att de kan bli en del av samhället, och hur mycket Sverige måste förändras för att det ska hända. Framför mig ser jag jag och min polare starta projekt i förorten som bygger broar mellan svenskar och barn till invandrare, och hur det genererar positiva spiraler som drar iväg åt olika håll. Tyvärr lyckas jag inte få min polare att se vad jag ser. Jag upplever att han just i detta fall ser världen som ett statiskt objekt. Världen är vad den är, och vi kan inte förändra den. Vissa folk är på ett sätt, andra på ett annat sätt. Han har tydligen inte förstått att han är Gud än, något som i mitt tillstånd är helt oförståeligt.
Jag bestämmer mig för att ändra på det och försöker förklara min nyfunna visdom. Det gör honom snabbt obekväm och jag inser att vi står mitt bland tysta nyktra människor och en kassörska som jag stirrar på mig. Jag blir tyst men börjar snabbt asgarva när jag ser situationen utifrån. Folk runtomkring mig reagerar knappt, trots att det är helt uppenbart att allt fokus är riktat på oss. Jag känner mig som i The Truman Show, där alla runt omkring mig bara är statister.
Vi kommer in i biografen och sätter oss i mörkret. Till en början är jag nojig över att vi ska bli utslängda, men jag avfärdar det snabbt som just noja och dyker in i reklamfilmen. Efter några sekunder är jag helt inne i mitt eget huvud igen, och väljer frivilligt att söka upp tankeloopen med insikten om att jag är Gud. Det är fortfarande skrämmande, men paniken har lagt sig.
Saker jag läst de senaste åren vävs ihop till nya insikter.
Jag tänker på Jesus och Muhammed, och att jag nu förstår exakt vad som hände. Jag har tidigare läst att båda två brukade vara ute i öknen och meditera. Jag har också hört någonstans att djup meditation kan generera "religiösa upplevelser". Jag tänker att det som hände dem är att de förstod exakt det jag förstod. Att de är en del av Gud, eller världsalltet, och vad de måste göra är att förändra det till att bli
så bra som möjligt, enligt den bild de båda hade, färgad av vilka omständigheter de kom ifrån.
Vår bild av Gud som en person med allsmäktig makt kommer bara av att den bilden är så mycket mer konkret och enklare att ta till sig. Om till exempel Jesus behövt förklara ovanstående till varje person han träffade skulle folk zoonat ut efter 10 sekunder, och Kristendomen hade aldrig slagit.
Vidare tänker jag att jag ofta hört att ledare för stormakter sett sig själva som Gud. Tidigare har jag abstraherat det som storhetsvansinne, men nu upplever jag att jag förstår det. De ville ena hela världen till en enhet som de har kontroll över. Det som gjorde mig mest skräckslagen inne i loopen var att jag inte hade någon kontroll över världen (alltså mig, Gud, universum) utan bara den lilla del som är jag(az-Zarqawi). Om de upplevt samma sak är det en bra motivation till att ta över världen och ordna in allt efter eget tycke, tänker jag.
Efter någon halvtimme har det lugnat sig. Jag frågar min polare om vi kan dra därifrån, jag har ändå missat första halvtimmen av filmen. Inga problem för honom, han vet hur jag kan vara när jag rökt. Han är riktigt nice.
Efterord:
Loopen genererades av diverse flumgrejer jag läst de senaste åren. Jag tänker inte längre att jag är Gud. Däremot befästes min bild av att det enda jag kan göra är att göra MIN värld bättre, något jag visste redan innan denna tripp.
Jag gillar verkligen inte gräs längre. Just nu känns det som att jag aldrig mer kommer röka. Det är inte värt det. Visst gick allt över och blev bra efter ett tag, men det är liksom inte värt tio minuters total panik för att sedan ha det bra, liksom. Jag har det bra ändå.
__________________
Senast redigerad av az-Zarqawi 2018-03-29 kl. 15:38.
Senast redigerad av az-Zarqawi 2018-03-29 kl. 15:38.
