Min mor dör snart i cancer

Jag har tidigare varit förskonad från att uppleva detta och nu känns det förutom en oerhörd sorg och rädsla över att förlora henne även en rädsla vad man kommer få se henne gå igenom fram tills dess..

Hon har redan mycket ont, av den tid läkaren gissade att hon hade kvar så är det en månad kvar. Hon får vård i hemmet och har plats på sjukhem när det inte går att bo hemma längre. Vi har satt igång hemtjänst för att det ska finnas hjälp men det är även för ren tillsyn morgon och kväll.

Någon som vill dela med sig av sina erfarenheter att stå vid sidan av en cancersjuk fram till slutet?

Ledsen för er skull. Jag har inte följt någon de sista veckorna, så kan inte säga mer än att jag gissar att det kan vara väldigt olika.

Hur gör de med smärtlindring? Finns det inte möjlighet att ta bort smärtan bättre, tänker jag?

Beklagar. Jag har gått igenom det du går igenom just nu. Förlorade båda mina föräldrar 2011. Mamma i februari och pappa i november det året, i mammas fall gick det fort och jag hann inte förbereda mig. I pappas fall tog det lite längre tid, fast det tog egentligen bara ett år efter att han hade fått sin diagnos som var levercancer tills att han var borta.

De sista tre veckorna var hemska! Det var jobbigt att se honom bli sjukare och sjukare och tyna bort, han som alltid varit pigg, frisk och stark. En riktig urkraft i sin krafts dagar och nu skulle han dö och det fanns ingen återvändo.

Kände mig duktigt otillräcklig. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Såhär i efterhand anklagar man sig själv och tänker att jag borde gjort si eller så. Men det är nog bara mänskligt och normalt antar jag.

Min panikångest som jag haft i många år men som legat mer eller mindre latent och jag höll den i bra schack återkom i full kraft p.g.a sorg och sådant. Så mitt tips till dig ts, tillåt dig att sörja & vara ledsen. Var inte " stark" som tror att man ska kunna hålla inne allt för det går inte och man gör sig själv en otjänst.

Stark är den som vågar visa känslor och be om hjälp. Svag är den som går genom livet som inte robot och tror att man är "cool" för att man inte visar känslor. Det är lika viktigt att kunna skratta som att kunna gråta ja att visa alla känslor. även ilska, upphetsning, glädje o.s.v. Den som aldrig gråter och/eller visar känslor och går genom livet som en zombierobot löper större risk att drabbas av mental ohälsa.

har man läst psykologi så vet att man psykologin talar om de fyra vätskorna, brun galla, grön galla, blod och vatten som finns i våra kroppar. Och när vätskorna är i obalans så kan man bli galen och orationell. T.e.x genom att förneka sig sina mänskliga egenskaper som förmågan att gråta eller skratta för den delen. Det är därifrån vi har fått talesättet: " inte vid sunda vätskor."

Så återigen ts jag beklagar verkligen och du får gärna skicka pm. Jag har fler tips, råd och uppmuntran på lager om du skulle behöva det.

Var med henne så mycket du kan och säg till henne hur mycket du och din familj älskar henne. Har själv mist min mor till cancer och det var hemskt. Blir så arg och ledsen när jag tänker på det.
Det är svårt att acceptera att döden är oundviklig.

Tufft! Dina ord berör. Jag har en mamma i ungefär samma situation men inte så långt gången ännu.

Jag har även sett äldre damer som vet att dom inte har något mer att hoppas på. Det är damer jag har känt. Har skickat blommor till dom (ja det är 2 personer vi talar om här). Dom blev så glada.

Jag insåg att slutet var nära och gjorde vad jag kunde för att göra deras sista tid så bra som möjligt. Båda är borta nu.

Bara ett litet litet råd; Hur skulle du själv vilja ha din sista tid? Folk som ältar och beklagar sig eller folk som ber dig att uppföra dig som om din sista dag var just idag? Jag tror (är inte psykolog men mänsklig)
att det gäller att leva här och nu. Det är så synd att det där CarpeDiem-uttrycket blev så WT för övrigt:-

Jag följde en väninna som dog i cancer i november 2017. Hon fick diagnos i augusti så det gick väldigt snabbt. Hon tappade kraftigt i vikt och blev liten och insjunken. I början var hon uppe och försökte ordna upp sina papper och så vidare men sista två veckorna var hon sängliggande. Hade hjälp av hemtjänst och hemsjukvård och fick morfin och annat smärtlindrande. De sista två-tre dagarna var hon inte vid medvetande men tittade upp lite då och då. Verkade som om hon trots allt hade en del smärtor. Jag satt hos henne och pratade med henne även om jag ju inte vet om hon hörde mig. Sista natten gick jag hem vid 23-tiden och bad personalen ringa mig om hon skulle vakna till så hon skulle känna att någon hon stod nära fanns där men de ringde först när hon gått bort. Så sorgligt och hemskt.

Säg allt du vill säga och var där. Du kanske tror att hon vet att du älskar henne och att hon varit den bästa mamma man kan få men säg det ändå till henne. Håll hennes hand.

Fyfan vad hemskt. Har friska föräldrar men tanken skrämmer såklart att det någon gång kommer drabba mig med.

Om du jobbar tycker jag du ska sjukskriva dig. Var med henne så mycket du kan. Hämta gamla bilder, prata minnen. Samla hela familjen, få henne att inte känna sig ensam. Köp varje dag god mat och ät tillsammans. Det kommer vara tufft att se henne lida men tror nog att hon hellre lider med er i närheten än lider ensam.

Vet inte om ni är religösa, men är hon det, dra på skitsnacket om att ni ses i nästa liv. Även om du själv inte tror på det så kanske hon gör det och det kanske underlättar döden för henne.

Klandra inte dig själv och tillåt dig själv att sörja efteråt. Det är en jobbig process men tiden läker alla sår.

Har varit med om det, Dock inte föräldrar men farmor.

Spendera all din tid och säg allting du vill få sagt. Fruktansvärt jobbigt att leva efteråt och tänka jag önskar jag sa detta osv,

Beklagar! Att den äckliga sjukdomen ens finns kvar 2018 !

Jag beklagar!
Jag har suttit med mina föräldrar och en moster in i det sista.
Hur mycket smärtor man har beror på vilken cancer man lider av och hur bra smärtlindringen är.
Men när slutet närmar sig brukar man behöva morfin oftare och det innebär att personen sover mer och mer. Min pappa var "pigg" ena dan och medvetslös nästa.
Personalen brukar veta när slutet närmar sig (inom några dar) och brukar då sluta med ex. dropp för att inte förlänga plågan, samt ge morfin oftare. De sover då nästan hela tiden MEN hör och vet att man är där.

Vi höll handen, smekte ansiktet, pratade och sjöng låtar vi visste att de tyckte om. Då fick vi bevis på att de visste vi var där - tårarna rann, de försökte krama handen, öppnade ögonen och de grimaserade som för att få kontakt.

De andades med långa andningsuppehåll mot slutet så då kröp min dotter (hon var 9, 19 och 23 år vid tillfällena) upp i sängen och lade sig bredvid och jag höll om båda.

Om det går så gör ett schema sista dagarna så nån alltid finns där och håller handen - låt dem inte dö ensamma eller med "vak". Om det går att fixa... Man kan få sitta i 3 dar men då är det bara att göra det. Naturligtvis handlar det om hur förhållandet var i livet...
Spela låg musik om de gillade det men sätt inte på nyheterna på hög volym som nån idiotpersonal gjorde.
Vi sade åt min mamma flera gånger att "släppa taget" men hon kämpade och kämpade men när min dotter sjöng "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" (mammas favorit) så tittade hon upp, och dog. Så konstigt och fint!

Beklagar djupt.
Visserligen har jag inte mist mor i cancer, men det var nära och familjen var förberedd på det. Mirakulöst tog allt sig en vändning i det soliga Juli 2014, och någon månad efter att hon opererades blev hon friskförklarad - men man vet aldrig i framtiden.
Sjukskriv dig om möjligt och spendera så mycket tid du kan med henne. Som någon skrev: ta och säg allting du vill få sagt. Farfadern min sade t.ex. en sak på slutet jag alltid kommer att minnas. Försök att dölja cancern och ha kul tillsammans "utan" den. Jag tänker på er och alla andra i samma sits och hoppas att ni får det bra tillsammans inte bara nu, utan även i framtidens minnen.

Jag beklagar. Många ovan verkar ha vettiga synpunkter och förhoppningsvis kan det i någon mån hjälpa er två i denna svåra tid.

Jag vill tacka alla som svarade på mitt inlägg. Alla svaren hjälpte mig men var för ledsen för att då kunna svara. Beklagar att en del av er gått igenom liknande. Min mamma gick bort i september 2018 och det var såklart hemskt. Sista halvåret har jag börjat återhämta mig. Det blev en chock att också uppleva den overkliga tiden efter bortgången och jag reagerade mycket starkare än jag trodde jag skulle göra. Tack igen för era fina känslosamma och kloka svar ❤️