Jag är så jävla deprimerad och tänker sjuka tankar

Lite svårt att ge konkreta råd, då liknande ofta är komplext, det finns sällan några snabba lösningar och frågan är vad TS har gjort och inte gjort. Men jag skulle i alla fall tala med psykiatrin och berätta det TS berättar här, samt träffa en psykiatriker vore nog rätt viktigt, speciellt om TS inte redan har antipsykotiska utskrivna.

Att göra något dumt vore...tja, dumt. Även om det kan vara svårt att uppleva det så nu, så finns det ett möjligt liv även efter den här sämre perioden och då bör man inte sabba det för sig själv, varken genom att hamna i fängelse eller genom att ta livet av sig.

Det trista i ett sånt här läge är att dom som är lika deprimerade som TS inte sällan blir ännu deppigare på sikt utan stöttning/vård.
Småsaker amplifieras, till och med positiva förändringar i tillvaron kan trigga igång självmordstankar i ett sånt här läge iom. hjärnan per automatik associerar det positiva med risken att bli av med det.

TS hur länge har du hört rösterna? Käkat antipsykotiska preparat ala litium/seroquel eller dylikt?
Som du kanske förstår går ditt tillstånd att medicinera till den grad att du kan börja må bra.

TS: Vad, i dina ögon, har lett till att du mår såhär dåligt?

Vad skulle du säga, om du är hundra procent ärlig, fattas för att du skall må bra igen?

Jag hoppas på att från höra dig TS.

Mvh

Raven

Låg framtidstro och dåliga relationer. Att livet bara går ut på att jobba och sova och jag kan inte få någon relation eller närhet.

Jag har hört dessa skrik/röster i några år nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Nej jag har inte käkat något alls.

Jag vet inte varför jag mår såhär, trött på livet eller något. Jag har ingen mening med att vara här. Trött på att vara ensam hela tiden efter jobbet.

Hör du hört talas om begreppen "schizofreni", "vanföreställningar" och "psykossjukdomar"?
Detta är inget du behöver plågas med livet ut. Det finns hopp för dig med andra ord.

Har du berättat om rösterna till dom på psyk?

Allt som oftast debuterar psykossjukdomar strax över 20årsåldern, gärna i samband med mycket stress och att man är allmänt vilsen i livet.

Vilka tankar har du ts? Mår dåligt ibland och får mörka tankar, ibland perversa saker och ibland saker som involverar negativa tankar mot andra. Antar att det springer ur en känsla av att det är en knepig situation och det blir ett sätt att vädra eller vad man ska säga.

Har du inga kompisar som du kan umgås mer med? Har du något intresse och vad sysslar du med efter jobbet och på fritiden?
Låter också som du skulle behöva träffa en tjej, allting kan ändras väldigt fort då och bli väldigt bra. Har hört att dagens ungdom använder en app som heter Tinder för att hitta dejter.
Men om du mår så dåligt är det kanske ett bra första steg att kontakta psykatrin där du bor.

Jag skulle också vilja påminna om att allting kan en dag kännas väldigt mycket bättre, det finns mycket i livet som är värt att leva för. Kan man bara få till det sociala väl så lär man sig att uppskatta allting annat så mycket mer. Mitt liv har aldrig varit bättre än nu senaste åren och bara att ta en promenad i naturen är numera ren njutning, någonting jag inte alltid tyckt.

Tinder är långt ifrån något som funkar för alla. Många får inte ens någon dejt för de inte får några matchningar.

Ja jag har hört talas om det och berättat om det för psykolog. Men dom ser det mer som ilska och jag vet faktiskt inte vad det innebär heller.

Jag har typ inga kompisar. Folk blir äldre, flyttar och skaffar familj och har sitt liv. Jag har alltid varit dålig på sociala relationer. Jag ägnar mig mest åt ensamma fritidssysslor på fritiden då jag inte har vänner så det är så mitt liv ser ut.

Att jag ska träffa en tjej känns liksom obefintligt. Jag är liksom över 30 och aldrig ens varit nära en relation så jag är körd och Tinder suger kan jag tala om. Övriga siter får man faktiskt inte heller svar på även fast jag nu efter många år faktiskt pratar med en tjej. Men det blir väl som vanligt att man träffas en gång och sedan vill hon inte ses igen.

Jag går redan hos psykiatrin och har varit där i nästan ett år nu men det har snarare blivit värre. Jag är på väg att bli galen känner jag. Nu ska jag tala med en läkare om två veckor för att diskutera antidepressiva men jag gillar inte den tanken.

Har varit deprimerad och mina tankar har snurrat så jäkla mycket så jag fick anstränga mig för att förstå att jag var en människa och att jag faktiskt var vid liv, så kan på något sätt kanske relatera till din problematik.

Vad jag önskar att någon hade sagt till mig, har jag funderat över nu när jag börjat må bättre och det var att - livet är i grunden bra, positivt, hoppfullt och okomplicerat. Så är det, men när man mår piss så ställer man sig själv ivägen för allt och inte bara tror utan kan inte uppleva det där fina, rena och braiga med saker och ting. Man tappar sin positiva kraft, men bara för det är inte livet inte positivt. Du behöver inte ändra världen, utan bara ändra på dig själv (satan vad klyschigt det låter men det stämmer faktiskt).

Vet själv hur jag var otroligt skeptisk till allting, allt var åt helvete, mitt liv var förlorat. Jag var en sopa för jag kunde inte umgås normalt med andra = jag dömde mig själv mycket hårdare än någon annan, vilket var det största problemet. Allt med mig sög och även livet sög och andra människor sög. Men klandrar inte mig, och inte heller dig för de tankarna och inställningen. Det var inte mitt eller är ditt fel. Utan vi är människor som fungerar som ett slutet system. Om förgasaren är igenkläggad med avlagringar, däcken på bilen opumpade, vindrutan skitig och det ligger en död råtta under golvmattan - så kommer vår åktur (läs livet) inte bli särskilt behaglig. Den suger, och då suger hela trafiken och alla andra bilister också.

MEN. Du, jag, och den som är beslutsam om att ta sig ur röran, kan också göra det. Svaret på allt finns inom dig, det finns möjlighet där allt "make sense" igen, där livet inte känns piss. Där framtiden är ljus, du får kontakt med andra människor, känner dig som dig själv, ser mening med saker igen. Och när du väl är där så känns det lika självklart som helvetet du är i nu känns.

Grunden är att du behöver komma i balans. Hitta tillbaka till dig själv, för du själv kan läka dig ur depressionen och allt du lider av. Kroppen och "själen" eller vad man vill kalla det, kan självläka, men det kräver att vi lägger medveten energi på det, lär oss känna efter, förstå vad vi behöver.

Titta om du kan börja köra yoga någonstans nära dig ett par gånger i veckan och håll ut. Det kan bli sämre innan det blir bättre. Lär dig lyssna på svaren som kommer och vad du ska göra.

Det här ljudklippet brukar jag meditera till varje kväll innan jag lägger mig, och även det var jobbigt att lyssna på och jobba med ett tag, men det skänkte, och skänker alltid någon typ av återkommande trygghetskänsla och kändes bra att göra:

https://www.youtube.com/watch?v=y8LIbeKQ60U