Är jag asocial? Ointelligent? Konstig?

Ja det är klart att man kan testa att vara social även om det brukar gå dåligt, man stöter ju alltid på folk lite då och då och att bara isolera sig helt från omgivningen utan att ha nån kontakt går ju knappt. Finns ju olika sätt man kan lära sig att få det att flyta på och få situationer att spela en i händerna, de flesta bryr sig knappt om vilket intryck de gör så lär man sig det har man såklart ett övertag på det sättet. Sen så finns det väl ingen som direkt gillar socialt klumpiga personer som tar väldigt mycket plats heller som blir väldigt awkward för andra och har noll självinsikt. Det är väl därför ts inte kastar sig in i det t ex. som som han säger.

Det första jag skrev kanske var lite dumt. Det kanske är bättre att ha en annan vinkel på problemet. Jag tror TS är i en svacka och har pågrund av olika omständigheter utvecklat lite av en nedstämdhet och social fobi som nu gör det jobbigt att träffa människor. Det leder till en nedåtgående spiral som leder till mer ensamhet/nedstämdhet. TS är väldigt självkritiskt i sitt inlägg och ursäktar till och med att han skrivit det (TS: Ursäktar för textväggen). En nedstämdhet/ångest som har yttrat sig i social fobi. Det är ju absolut något man kan jobba med. Lätta på sin tankar hos en psykolog, eller ett miljöombyte kanske, börja träna.

Har många gånger tidigare övervägt att gå till en psykolog, men aldrig skridit till verket eftersom jag varit ängslig för att min familj skulle få reda på det och att mina problem skulle uppfattas som obetydliga eller löjeväckande, både av familj och psykolog. Men är nog en bra idé att åtminstone pröva det.

.Hellraiser. sammanfattar bra hur jag känner. Ingen har någonsin sagt till mig rakt ut och påtalat att jag är konstig, asocial eller något sådant. Det är endast uppfattningen och indikationerna jag har fått genom åren. Det är lätt att se när någon inte är intresserad, vantrivs i ens sällskap eller tycker att man är pinsam. För mig tar det sig vanligtvis uttryck genom att folk inte svarar på det jag säger utan byter ämne och nästan överröstar mig eller förlöjligar det man sagt. Rör det sig om en dialog brukar det antingen bli tyst eller så sköter motparten snacket. Jag kommer på några grejer att fråga om som vi kan diskutera en stund, sedan tar det stopp. Det är just därför jag försöker ta mindre plats och avlägsna mig, för jag vill varken utsätta andra eller mig själv för det kvalet. Därför skulle jag inte tro att det är någon svacka, både genom högstadiet, gymnasiet och nu universitet har jag stött på samma förakt. Jag säger inte att föraktet är oförtjänt, utan konstaterar bara att det är så det har varit.

Ja jag håller med om din synvinkel, att det blir en nedåtgående spiral som gör att det känns som man får mindre lust till det och social fobi. För någon som redan kommit igång med det och fått in en fot i det hela kan det ju vara enklare att bara köra på utan att va så noga. Kan själv relatera eftersom jag har problem själv ibland, det var därför jag skrev i tråden och man skäms lite och man tänker: är jag annorlunda? Och liknande. Sen har du ju en poäng i att det finns en risk att man slutar helt att prata med andra och typ blir isolerad och ger upp, vilket är en annan femma. Därför kan man ju se vad som funkar och så, finns väl antagligen vissa saker man kan göra för att fortsätta utifrån det man redan gör så att man kommer igång lite med det och att det känns lite kul och man får lust. Du nämnde ju några saker som man kan slipa på, som gör att det snabbt flyter på enklare. Vilka såna saker finns det?

Det enda som betyder något i längden är att du får syssla med något du tycker är intressant och roligt. Antingen via jobbet eller på fritiden. Förhoppningsvis både och. En Hobby är viktigt så man inte vältrar sig i dåliga tankar.

Det är det enda jag ångrar i livet. Jag skulle ha gått fler utbildningar och kurser inom sånt jag tyckte var intressant. Jag har fortfarande mycket tid såklart men hade kunnat göra så mycket mer med mitt liv.

Jag kommer _aldrig_ ha flickvän, egen familj, socialt liv osv. Det bara är så PUNKT (är mellan 30-40) men det är egentligen skit samma om man bara får syssla med något som gör en glad. Har slösat otroligt mycket tid på att deppa pg.a. mina medfödda tillkortakommanden. Mitt huvud är som en torktumlare och jag är konstant zombie utan stimulanter, jag har svårt att uttrycka mig och hitta ord verbalt. Text går bra (google hittar orden!). Alltid sämst på det sociala hur mycket man än tränar och försöker.

Mitt tips är alltså utbilda dig till något du tycker är kul/intressant för senare i livet kommer resten inte spela nån roll. Det är alla föreställningar om hur livet ska vara som pajar en.

Man får hitta sin egen väg även om det inte platsar i mallen av hur ett lyckat liv ska vara.

Det är absolut ingenting konstigt med dig, det är vanligt (speciellt i Sverige) att folk fastnar hemma och deppar ner sig. Det är viktigt för de allra flesta människor att träffa andra för att må bra. När man är lite deppig så blir det lätt att man kritiserar sig själv och gräver ner sig i ett hål, saker som tidigare var kul är nu jobbiga. Din vardag tas upp av negativa tankar och du kör fast, du måste bara bryta dig ut, sluta tänka negativt.

Försök att kanske få en nystart på något sätt. Du behöver inte definiera dig själv över hur du mår nu, du kan bli vem du vill. Träning är grymt och på ett gym så hänger du bland folk men du behöver inte prata med någon så det kanske är en bra början? Hitta något du tycker om att göra, då blir det också lätt att prata med folk med samma intresse. Börja studera i en annan stad kanske? Att byt miljö är ofta bra. Har du ingen att prata med så är en psykolog en väldigt bra idé.

det stavas dumbell

Va?

Fast vad är det för fel på att diagnosticera oss Aspergare? Jag fick min diagnos sent i livet och den gav mig äntligen en förklaring till de problem jag hade upplevt, samt inte minst gjorde den det lättare för mig att förstå hur jag bör prioritera i livet för att i högre mån slippa en massa problem. Eftersom det mesta bygger på ens neurologiska uppbyggnad, så är det väldigt svårt att genom något slags resonerande nå fram till de mest effektiva åtgärderna. Före det var allt väldigt luddigt och det gick därför inte riktigt att ta tag i problemen. Eller menar du att ständig hög stress- och ångestnivå, utbrändhet, depressioner och eventuellt slutligen självmord är något att sträva efter?

Ja, klart att det kan vara tryggt med en diagnos? Jag tycke dock att "man" har så jävla bråttom med att diagnostisera människor.