Yttersta begränsningar i INTROSPEKTION av den visuella perceptionen?

Introspektion. Introspektion. Introspektion. Introspektion.

Jag har förgäves med introspektion försökt se vad mer jag kan veta om min synperception. Allt jag vet är att jag har en bild på min "interna filmduk". Jag stirrar mig blind på den.. stirrar och stirrar. Den förblir det den ser ut som, den förblir det jag ser helt enkelt.

Jag lyckas inte med introspektion reducera min visuella perception till någonting annat. Den låter sig inte isärplockas, den låter sig inte visa vilka processer som ligger bakom. Den bara är så som den upplevs, och så hårt och fast utan att rubba på sig, utan att avslöja ett dugg.

TOPIC (läs noga och fokusera på själva topic; hoppa INTE över ord eller detaljer i frågeställningen som om det egentligen står någonting annat där): är detta så långt man kan komma med introspektion av den visuella perceptionen, att ens "filmduk" i sig bara är vad den uppleves att vara och inget mer? Här syftar jag på det visuella endast, ej tolkningen av den, oavsett om man känner igen objekt eller inte.

Sidenote:
Visst händer det saker rent fysiskt i perceptionen som vi (antagligen) omöjligt kan komma åt med introspektion, exempelvis finns det antagligen inte en chans för den delen av psyket att veta någonting om ljus och de proteiner som reagerar på ljuset på näthinnan. Inget kan den veta om kemin i synnerven osv. Men hur långt kommer vi då med introspektion om vi ska ta den vägen för att reducera/analysera eller få en annan vinkel på "filmduken"?

Daniel Dennett menar att den inre filmduken är en illusion. Att skapa en inre projektion med en perfekt bild vore en ganska dyr process. Att däremot låta oss tro att det finns en sådan filmduk är däremot en billig process som ofta fyller samma funktion genom att ge oss något att relatera till. Dennett säger sig ha undersökt saken genom olika experiment där en försöksperson först säger sig ha en detaljrik inre bild men sedan är oförmögen att beskriva hur bilden faktiskt ser ut.

Simulerade neurala nätverk har på senare tid fått ett genombrott inom just bildanalys. Nätverken har en generaliserande funktion där insignaler i form av ett större antal pixlar kodas om till utsignaler som identifierar objekt som finns i bilden, men som är okänsliga för detaljskillnader, kameravinklar etc. Sådana nätverk är till sin natur otillgängliga för introspektion då mellanliggande autokodade variabler inte kan mappas mot begreppsmässigt meningsfulla abstraktioner.

Bildanalysen uppstår även tidigt i den evolutionära utvecklingen långt innan det fanns några psyken som hade nytta av introspektion. En krokodil kan se skillnad på växtätande bytesdjur och köttätande predatorer som rör sig längs stranden utan att ägna sig åt djupare filosofiska tankar om varför den ser skillnad.

Sannolikt är introspektionen en sentida funktion som utvecklas först när den mänskliga hjärnan lär sig tala. Det är först när vi skall förklara för någon annan hur man utövar en färdighet som det är relevant att kunna förklara hur man faktiskt gör. Tidigare räckte det att bara göra utan att förstå hur.

En del forskare beskriver introspektionen som en efterkonstruktion. Om ett gift par lever hela livet tillsammans så blir det till slut så att även frun vet vad mannen tänker, ibland till och med bättre än han själv vet. Vår egen introspektiva förmåga skulle kunna uppstå i en liten del av hjärnan som gissar vad övriga hjärnan sysslar med, utan att faktiskt veta. Det är i så fall en tekniskt mycket enklare lösning än att hela hjärnan plötsligt skall konstrueras om för att stödja introspektion, när förmågan efter alla årmiljoner plötsligt kommer till praktisk nytta.

Jag tror att den största begränsningen med introspektion som hjälpmedel är att det är helt omöjligt att bortse från sin förvärvade kunskap om hur saker "verkligen" ser ut. Den som läst en liten smula konsthistoria, eller bara sett fotografier, är så att säga diskvalificerad att uttala sig om hur hen uppfattar, säg, perspektivet. Ser man på teckningar/målningar från mycket gamla eller "primitiva" kulturer gör de för våra ögon ett onaturligt "platt" intryck. Detta ändrades ungefär med den europeiska renässansen; men det berodde nog inte på någon ökad förmåga till introspektion, utan på att man börjat använda tekniska hjälpmedel, som camera obscura och något senare linser för att projicera bilden på en duk.

Vad i helvete yrar du om?

Litet sidospår bara, och det här är inte mot dig utan mot Dennett. Jag tycker genrellt väldigt illa om Dennett. Överskattad som nått sin framgång genom att sträcka sig efter den lågt hängande ruttna frukten religion. Jag tycker ofta att han har fel eller tänker dåligt.

Jag tycker detta visar hur pass dålig han är https://www.youtube.com/watch?v=zc-AX4C7KRg
Chomsky däremot brilljerar i flera olika områden (till skillnad från Dennett) och har mycket intressant och intelligenta saker att säga om introspektion.

Nu kommenterade jag ju bara filosoferna själva, diskussion om alla argument och sådant dyker ju ändå upp snart här i tråden.


Håller helt med. Vi har antagligen inget neurronnät i hjärnan som liksom säger åt oss exakt hur delarna av vår hjärna jobbar. Däremot verkar det finnas neuronnät i vår hjärna som ger oss en illusion ibland om att det finns en filmduk, såtillvida att man kan prata om och resonera om den på ett sätt som antagligen varit bra för vår överlevnad - men inte ger den oss någon "fysisk" och "korrekt" förklaring.

Jag tycker att Chomsky hanterar sådana frågor utmärkt, många av hans svar utöver det du sagt brukar vara att vi inte vet (lite om det hör du på videon jag länkade).

Dock tycker jag ändå att några av våra intellektuella delar av hjärnan har kommit en bit med introspektion på ett indirekt sätt, när vi öppnar upp andras hjärnor och kollar i mikroskopen. Men detta får man väl knappast kalla introspektion. Att titta på neuroner i mikroskop ger heller inte alla svaren, det finns så mycket mystiskt när det kommer till medvetandet.

Liksom flera andra stora filosofer (Chomsky skall nog räknas dit även om han formellt är lingvist) så håller jag med till 90% och har avvikande åsikt i 10% av vad som sägs. Inte för att jag skulle vara smartare, utan för att vi alla har olika bakgrund och inget vet så mycket att han vet allt. Filosofer, psykologer och neurologer brukar vara bra på att slå fast hur hjärnan inte fungerar, men står ofta svarslösa på frågor om hur den fungerar istället. Det gör att jag känner igen mig mer i AI-forskare som är ingenjörer i grunden, med Marvin Minsky som exempel, då dessa försöker komma vidare genom att bygga modeller som går att testa, så att man får en uppfattning om vad som skulle kunna fungera i praktiken och vad som direkt kan slängas i papperskorgen.

Som exempel anser Chomsky att hjärnan tänker genom att vi pratar med oss själva, så att våra tankar formas av ord som rabblas upp av en inre röst. Chomsky inser själv att detta är en paradox därför att det inte går att inleda en grammatiskt korrekt mening utan att veta hur den skall sluta. Hela meningen måste därför vara färdig innan vi tänker första ordet. Detta försöker Chomsky förklara med hjälp av abstraktionslager där tankarna genereras av det omedvetna för att sedan spelas upp i det medvetna. Det leder i sin tur till att det medvetna går att förklara medan det omedvetna förblir oförklarligt.

Med bakgrund inom datortekniken så konfronteras jag dagligen med hur t.ex. kompilatorer fungerar. För att kunna optimera den genererade koden så får en kompilator utföra transformationer som inte påverkar resultatet av ett välformulerat program. Givet att den biologiska hjärnan inte är sämre så kommer även den att utföra transformationer av exekveringsflödet som inte påverkar den inre upplevelsen, åtminstone inte så länge vi är psykiskt friska (programmet är välformulerat) men som skulle kunna lysa igenom vid hjärnskador eller psykisk sjukdom.

Chomskys inre tankeflöde behöver inte bestå av ordföljder på talad engelska. Tankeflödet kan lika gärna bestå av ett flöde av inre grammatiskt obundna symboler (associationer till tankemönster). De inre associationerna går till sin natur inte att beskriva lika lite som vi kan beskriva hur färgen "röd" känns, däremot kan de översättas till talade ord. Men om hjärnan utför "lat evaluering" så behöver den bara göra översättningen i undantagsfallet att vi faktiskt efterfrågar de konkreta orden, i övrigt räcker det med en illusion av att orden finns där. Hjärnan sparar då in översättningsarbetet i 99% av fallen utan att vi märker någon skillnad. För mig framstår det som en rimligare modell än att hjärnan skulle formulera tankarna som talade ordföljder när ingen annan än den själv lyssnar.