Bli mindre känslig? Eller är jag inte känslig?

Man på 45 år. Ganska vanlig sådan med familj och barn. Under större delen av min uppväxt har jag varit retad, ibland mobbad och faktiskt utsatt för fysiskt våld emellanåt. Jag är oftast också alltför snäll.

Idag har jag svårt att orientera mig i sociala relationer. Skämt som dras på min bekostnad blir jag sårad av. Ibland ger jag tillbaka och ibland ger jag i förebyggande syfte så jag kan nog vara "taskig" tillbaka. Vissa personer vågar jag dock inte ge tillbaka på. Jag är på en kvinnodominerande arbetsplats och det är mycket tjafs och fulspel. Alla verkar trevliga emot mig och jag blir inte vad jag märker utfrysta eller utanför. Jag har bara svårt att orientera mig med skämt på min bekostnad. När är det taskigt menat? När är det skoj? När ska jag reagera? Allt detta mår jag dåligt av.
När en och samma person gjort det för mycket har jag tagit upp det med denna och i vissa fall har det hjälp och i andra inte. Oftast inte faktiskt.

Eller så är jag inte känslig, utan är en hackkyckling...

Jag har gått i terapi i tre år (tagit upp det i en annan tråd) pdt och vissa saker har blivit bättre, men inte det här med de sociala relationerna. Jag äter också SSRI, men min VC säger att Citalopram inte är den bästa medicinen längre.

Någon som har idéer för att ta sig ur detta elände. Ibland vill jag bara ge upp...

- Byt jobb
- Läs boken "omgiven av idioter"
- Gymma upp dig i storlek
- Klipp dig och köp chysta kläder, upplever att det stärker självkänsla / självförtroende
- Var beredd att alltid "ge igen" hårt men om du jobbar med massa kvinnor kommer dom klaga till chefen

Analysera och välj en väg framåt, ge aldrig upp.

Det kan vara bra veta vilken sorts skämt dom menar. Är det så dom säger att du borde ha på dig barnkläder och napp för att du är man så skulle jag inte se det som okej alls.

Är det så dom skämtar om dig att du borde bli sådandär HBTQ:are så tycker jag heller inte det är okej.

Säger dom att disktrasor och ren disk inte ramlar från himlen, så skulle jag inte anse det som ett "skämt".

Säger dom att du är man och borde styra upp i hönsgården, så tycker jag det verkar okej skämt.

Vad är det dom skämtar om egentligen?

Varför över huvud taget reflektera över elaka saker andra säger, ens om det är gentemot dig. Ingen människa som är elak är en stark människa. All elakhet är svaghet. 100%! Varför låter du svaga elaka människor ha inflytande över dig?
De är inte personer du ska se upp till. Tvärtom så är de svaga individer som mår dåligt, och tar ut det på dig.

Ingen är perfekt när det kommer till sociala relationer. En sak du kan göra, är att fråga vad folk menar, när du är osäker. Tar du illa vid dig, så säg det rakt ut, och fråga om syftet med kommentaren var att få dig att må dåligt, och varför man i så fall skulle eftersträva att du mår dåligt. I ett vuxet sällskap så vill (oftast) ingen bli sedd som en mobbare. De flesta har dock en mobbarpersonlighet inom sig, eftersom att det är ett psykologiskt försvar emot just mobbning och dålig självkänsla.

Du har ju ingenting att vinna på att må dåligt för att någon med svag självkänsla försöker stärka sin sociala status genom att angripa dina eventuella svagheter. Du kanske ska vara mer rak och öppen med att du är en aning autistisk när det gäller jargong och personliga skämt, då kommer folk generellt dra sig för att angripa just den "svagheten", eftersom det vore att "sparka in en öppen dörr". Om någon ändå skulle angripa dina sociala tillkortakommanden, så är det bara att släppa all eventuell respekt för människan, tycka synd om den svaga individen bakom mobbingmentaliteten, och förklara inför alla att det bara är osäkra töntar som sparkar in öppna dörrar, och är man inte bättre än så, så bör man skämmas. För så är det!

Tack för svaren! Kloka tankar!

Byta arbetsplats är svårt då jag jobbar inom en bransch där det är svårt att få jobb. Givetvis så byter jag hellre än må dåligt. Om det nu skulle bli så i längden. Ge igen försöker jag göra, men tycker inte det heller ger effekt.

Exempel på personskämt EN dålig dag är: Jag glömde ett komma i ett mail och en kollega läste med fel innebörd. Hon sa inför alla i fikarummet att "det var mitt fel". Sen gav jag igen och fick igen ett påhopp som jag glömt var det var.

Lite senare diskuterade vi en dragning vi hade haft om arbetsmiljö. Vi diskuterade vad man kunde och inte kunde prata om vid ett fikabord. Plötsligt säger någon, en annan kvinna, att om jag kommit till jobbet med kvinnokläder hade det varit svårt att inte säga något om det. Elefanten som kom in eller något liknande.

Senare på dagen kommer jag in till fikarummet. Ser att kaffet är slut och går bort där alla står och tänker att någon kanske hällt upp kaffe på termos. Jag frågar om det finns kaffe, vilket kanske misstolkas för samma kvinna som pratade om mig i kvinnokläder skrek åt mig att "sätt på kaffe för böveln". Jag gick och satte på kaffe. Glömde dock att hälla på vatten så min chef som kom in fick hälla på det. Gick tillbaka till gruppen och väntade på kaffet skulle rinna ner. Kvinnan som skrikit sa faktiskt att det var inte menat att skrika. Gruppen diskuterade en kaffemaskin istället för en kaffebryggare och chefen anslöt och sa att det var en bra idé. Sen sa han att vissa klarar ju inte av att brygga kaffe. Jag gav igen och sa att de som drack upp det sista av kaffet inte kunde sätta på nytt kaffe.

Ytterligare senare kom kvinnan som skrek in igenom mitt rum, vilket hon behöver för att komma till sitt rum. Hon frågade om jag trodde vi skulle arbetsuppgiften hon, jag och en till fått. Jag sa ja. Då slog hon mig grabbigt på axeln och sa yeah eller något likande. Sedan frågade hon igen och menade att jag verkat osäker i mitt svar då jag skrattat till. Då sa jag igen att jag var övertygad om att vi skulle klara uppgiften. Ytterligare lite senare kom hon in med en kurs hon hade läst som hon skrivit ut till mig. Det var ju snällt.

Så här mycket brukar det inte vara, men jag blev mycket ledsen Jag var ledsen redan från början och det känns som om jag är ett lovligare byte då.