Den självältande filosofin

När vi ägnar oss åt filosofi och de mest grundläggande problemen med varför vi existerar och vad existensen innebär, vad vi gör då kan klassas som kontemplation. Vi tror då att vi medelst denna kontemplation kan uppnå någon form av svar eller insikt om existensen som sådan. Så vi kontemplerar över varat och vår del i det.

Men när vi kontemplerar eller filosoferar över vår tillvaro då tillför vi ett nytt element till inte bara vår tillvaro utan även till vår kontemplation. Vi måste nu kontemplera inte bara vår tillvaro utan även att vi kontemplerar över tillvaron och vad det innebär att vara någon som kontemplerar över sin egen tillvaro.

Så när vi kommit så långt så blir vi även medvetna om att vi inte bara är någon som kontemplerar över sin kontemplation över sin tillvaro utan någon som kontemplerar över sin kontemplation över sin kontemplation och så vidare ad infinitum i allt fler lager av abstraktioner, hur ska vi då någonsin kunna komma fram till vad det är vi kontemplerar?

Det finns många sätt att sluta sig till att vi inte kan komma fram till någonting. En del av dom sätten ser ut som det du beskriver här ungefär. Dra något till absurditet med hjälp av rekursion.

Det kanske känns lite paradoxalt att man kan "veta" att inget går att veta men det är inte så konstigt som det låter. Det är snarare så att tanken om kunskap är en fantasi. Man kan sluta fantisera om att det finns kunskap och det är inte så att man därför "får kunskap" om att "tanken om kunskap är fantasi".

Mitt tips är att använda kontemplation för att ta reda på vad som inte stämmer. Alltså att vända kontemplationen mot något konkret som man tror på eller utgår från. En människa lever i en värld som består till stor del av antaganden. Eftersom antaganden är något som görs i ändliga världen så finns det inte oändligt många av dom och dom går dessutom att genomskåda. Allihopa.