Svårt att få vänner och klarar inte av att hålla dem jag får.

Jag har under hela mitt liv haft detta problem då jag ständigt försöker få vänner men antingen inte lyckas över huvud taget med att etablera förhållanden eller inte klarar av att upprätthålla dem. Just nu studerar jag i högskolan och jag har försökt bli vän med 8 personer (i min klass), det finns ingen form av kemi mellan mig och andra personer. Oftast är det jag som visar intresse i en person och tar initiativet med småprat (trots att jag är dålig på det, -- jag försöker ändå). I 99% av fallen händer ingenting efteråt. I de få fallen då jag lyckas bli vän med personen bryts det samman väldigt snabbt. Som att intresset personen har i mig dör ut av någon anledning.

Jag kan anmärka att jag är diagnostiserad med autism (vare sig relevant eller inte till denna situation, kan vara bra att notera) och mitt beteende är underligt efter att jag fått PTSD över 1 år sedan (är över det nu men verkar ha långvariga effekter). Det är nämligen så att jag pratar mindre, är mer nedstämd och klängig (hänger mig fast vid andra för mycket). Jag är mindre deprimerad i formen av energiförlust men istället mer "deppad" i formen av att jag plötsligt har förlorat all min sympati till andra personer, att jag inte emotionellt kan relatera till andra längre.

Jag vet inte ifall det är medfött, min förmåga till sympati. Det är nu jag märkt av hur ytlig min förmåga att sympatisera med andra är. Jag klarar inte av att bry mig om andra (inte ens familj) och jag måste alltid "tvinga" mig själv att bry mig. Detta har blivit ett mycket mer uppenbart problem efter att jag fått PTSD, jag vet inte varför. Anledningen till att jag skriver om denna bit är för att man emotionellt måste kunna relatera till folk för att få vänner, jag verkar antingen aldrig haft den förmågan eller förlorat den. Jag kan inte bry mig om andra helt enkelt så länge det inte är något allvarligt, t.ex. döden. Vardagliga besvär andra upplever bryr jag mig inte om.

Givet det jag skrivit, vad verkar problemet? Försöker få vänner men lyckas inte upprätthålla dem. Nämn inte vården, hoppet där är förlorat.

Du är väl inte nån bög heller så vad ska du med vänner till? Skippa sådana tankar och ge dig ut i världen på äventyr. Du har alltid dig själv. Känn dig som stålmannen. Gör vad du vill men sitt inte här och lipa över att du inte har vänner för vad fan ska du med dom till när allt kommer omkring...?
Framgick inte av texten vilket om du är man eller kvinna. Men om du är man ska du vara nere i Thailand nu och pumpa prostituerade. Inte sitta och fisa på nån jäkla högskola.

Jag älskar ditt inlägg

Nu vet jag inte hur du är som person TS men jag tror faktiskt att du skulle behöva lite mer av denna attityden.

Jadu, är en man. Människor är ju sociala djur som lever dysfunktionellt i isolering. Att inte ha vänner och att inte vilja ha vänner är bara sjukt. Vad fan vinner jag utav att åka ner till Thailand och knulla AIDS bärande slynor?

Ja, jag har bara mig själv men som sagt, det sociala är något alla behöver. Ifall detta behov inte uppfylls kommer ingen form av självkänsla eller annat bullshit spela någon roll eftersom de negativa känslor är berättigade i den givna situationer, dvs att leva i isolering. Det är något människor inte vill uppleva likt andra sociala djur.

Vänner kommer och går

Du kan inte förvänta dig att bli vän med några bara för ni går i samma klass.
Bättre att hitta en hobby som att börja gymma, spela någon sport, gå på fotbolls matcher och massa andra aktiviter där du hittar folk med samma intressen och där kan du börja bygga din relation!

Förklara kanske och lite smidigt att du kanske har lite svårt att hålla om vänner men skräm inte dem som du vore retard eller något.

Spela spel på internet kan fungera också du kanske hittar någon spelkompis eller något!

Vad är en vän?
Vad gör en vän?
Varför finns en vän?
Och egentligen en jättedum fråga, men likväl en som kan behöva besvaras: Varför behöver man en vän?
Säg inte "någon som accepterar mig för den jag är", för så gör folk helt enkelt inte utan tydlig orsak. Man måste i princip vara religiös för att vara helt kravlöst kärleksfull mot folk som inte utgör nära familj, men även då utgör det en enorm utmaning för de flesta att bli vänner bara sådär. Särskilt om du inte tillhör samma religion.

Alla, och då menar jag verkligen alla, vänner har någon form av gemensam grund att stå på.
Oftast ugörs den grunden av liknande värderingar, men hur man finner vänner utan alkohol, droger, tevespel, musik, sport eller religion inblandat som inledande faktor kan jag tyvärr inte svara på.
Att av tvång vistas i samma lokaler (vilket skola, även frivillig sådan, räknas under) utgör inte direkt en gemensam grund.
De som står på stan och väntar på nya vänner med öppna armar (hyperboliskt) kan antas vara de som av någon orsak inte heller har några vänner.

Men lyssna inte allt för mycket på mig, jag bor på mammas soffa och umgås sällan med vänner heller.
Jag blir bara less på dem i längden när jag inser att de är lika dogmatiska egoister som mig.

Vi vänder på det; vad förlorar du på att inte ha vänner?

Så fördomsfull du är ! Har du provat Thailand och riktig kärlek nån gång eller hur kan du uttala dig så tvärsäkert?
Dom behandlar din penis som om den vore guld och dina pungkulor som diamanter. Det är fan så mycket bättre än "vänner". Så omogen du är.

Vill inte åka till Thailand, knulla en honman som bär på AIDS, blir arresterad av polisen och riskera fängelse/böter för att sedan komma hit. ¯\_(ツ)_/¯

TS:

Känner igen mig till viss del.

Det verkar som om du har tänkt en hel del och har en rätt klar bild av situationen. Det är bra! Att ha vänner och att vara social är, precis som du skriver, ett viktigt mänskligt behov. Vi är sociala varelser allihop. Dom som hävdar nåt annat, dom ljuger.

Att du har svårt att känna sympati är dock en sak jag hakade upp mig på i din text. Där kan det bli problem, helt klart. Kanske du behöver jobba lite på detta, antingen på egen hand eller med en professionell (privat?) terapeut. Jo, jag såg att du inte tror på "vården", vilket jag själv kan relatera till... Men en kontakt i privat regi kan kanske vara nåt? Det är faktiskt skillnad på dessa två, tro det eller ej.
Bara en tanke från min sida, inget annat.

Jag skulle ta mig till ställen där andra är intresserade av samma saker, skaffa en hobby och ta det därifrån.

Att sukta efter vänskap för mycket kan bli för "uppenbart" och påträngande för andra. Så jag skulle inte sikta in mig för mycket på det just.

/ Cherry.

Förr så sökta jag efter just det, "någon som accepterar mig för den jag är" men nu inser jag precis som du att människan bara är kapabel till egoistiska handlingar och kravlös kärlek bara är bullshit. Men visst är det trevligt med folk som man har saker gemensamt med, att dela ett mål är egentligen den enda anledningen till att ha vänner. Man utnyttjar varandra och båda parterna blir förhoppningsvis gladare.