Självbilden hos den politiska motpoolen i invandringsdebatten?

Eftersom att detta helt och hållet är en filosofisk fråga, som det inte finns något riktigt svar på, så tycker jag att tråden passar bäst här.

Vi som protesterar och röstar emot massinvandringen av muslimer, analfabeter och annat värdelöst folk från Jordens allra sämsta länder (som Trump säger: asshole-countries), blir jämt och ständigt kallade för rasister, nazister och främlingsfientliga. Men sanningen är ju att de flesta av oss inte alls är något av dessa substantiv. Väldigt många av oss har vänner från andra etniciteter, och vi hyser aldrig något hat gentemot andra människor p.g.a deras ursprung eller hudfärg.

Visserligen kräver vi ett totalstopp på invandringen från tredje världen, men vi känner att våra politiska åsikter enbart handlar om vad som är bäst Sverige, det svenska folket. På sin höjd kan man kalla oss för 'nationalister', men några rasister eller nazister är vi absolut inte. Vår självbild är solklar för oss, och vi lider av hur Sverige håller på att förtäras av en evig kött-tsunami med våldsamma invandrande bidragssökare, samt deras spridning av barbariska traditioner och kulturyttringar. Den lavinartade ökningen av våldsbrott, skottlossningar, sprängdåd, gruppvåldtäkter, islamism, m.m, gör att vi kallar våra politiska motståndare för 'landsförrädare'.

Men hur är självbilden för folket på andra sidan? Jag menar just personerna vi kallar för landsförrädare, och även batikhäxor, muslimkramare, o.s.v. Dessa etniska svenskar som väljer att offra/äventyra hela landets välfärd och trygghet, både för sig själva och alla oss andra, samt kommande generationer av svenskar. Framtidens svenskar som aldrig kommer känna till något annat än ett brinnande kaos, där polisen och övrig räddningstjänst behöver 24H assistans av militären.

De ser ju inte sig själva som ondskefulla. Hur är deras självbild egentligen, och hur lyckas de hålla den uppe trots allt som pågår i Sverige och övriga Europa just nu?

Man kan enkelt ställa en motfråga till dessa som avslöjar deras ofömåga till logiskt tänkande.
De tänker med känslor och vill egentligen inte se fakta eller logik eftersom det förstör och omöjligör deras förhållningssätt.

1 Det finns 4miljoner flyktingar utan någonstans att ta vägen.
Ingen annan vill ta mot dessa. Ska vi ta emot alla 4 miljoner?

Det logiska svaret är givetvis nej. Var på man skulle kunna säga att det enda som skiljer oss är vart gränsen för att säga nej går. Och när man frågat några "varför" kan man säga att du precis svarat på din egen fråga om varför jag är kritisk till dagens nivåer på invandring.

MEN 9 av 10 kommer inte svara nej. De kommer att svara att det inte finns 4 miljoner flyktingar.
Eller att alla måste hjälpas åt. Eller att det är en löjligt fråga som är helt orealistisk mm mm.
De kommer bli arga av sitt eget resonemang trots att du inte öppnar munnen, och det kommer sluta med att du kallas rasist eller att du hatar fattiga människor och saknar sympati.
Som sagt direkt det kommer in på logik och det börja brännas kommer de att slå ifrån sig, byta samtalsämne, haka upp sig på detaljer eller liknande för att undvika analys av resonemanget.

Dom två grupperingar det handlar om kallar jag för globalister och nationalister.

Kännetecknande för globalisterna är kärlek (till sin nästa), mångfald är styrka (fri invandring), majoriteten är fredlig.

Kännetecknande för nationalisterna är rädsla (för det okända), ensam är stark (möjligtvis den egna gruppen också), är inte främmande för våldsutövning.

Dessa två grupperingar måste gemensamt skapa en position där båda får ge uttryck för sina ståndpunkter. När detta har uppnåtts så har vi det som inom den dialektiska metoden kallas syntes. Personligen kallar jag denna syntes för verkligheten. Något som borde framgå ur mitt sätt att resonera är att jag inte anser att varken globalister eller nationalister ser verkligheten som den är. Var och en lever de i sin lilla fantasi värld. Så nu har jag gjort mig ovän med båda grupperingarna. Kul!

Om vi kan enas om att det finns en verklighet, så verkar det som om globalisterna eller egohumanisterna som jag kallar dem har en bild av världen som mer avviker från verkligheten som den faktiskt ser ut än nationalisterna.

Driva fram massmigration till Sverige utan att ta ansvar för konsekvenserna. Det kallar jag verklighetsflykt.

Jag skulle nog inte uttrycka mig som att en grupp har en bild som avviker mer än den andres. Om du däremot menar att globalisternas syn på verkligheten orsakar allvarligare konsekvenser än nationalisternas så håller jag med dig.

En värld grundad i globalisternas verklighet skulle leda till stater och samhällens sönderfall. En värld grundad i nationalisternas verklighet skulle leda till elitism, konformism och stagnation.

Vad händer om det är en och samma grupp? Vad är syftet med påhittad polarisering? Finns det en logik i det och vem tjänar pengar på att vi andra dör i eländet? Vem (eller snarare vad) betalar aktivisternas "löner"?

De vill skapa polariserade ghetto-samhällen. Vilken typ av industri eller komplex tjänar på det?
Spelar då självbilden någon roll?

Är det en inrikespolitisk säkerhetsfråga, eller en utrikespolitisk säkerhetsfråga? Är vi under attack?

Lättlurade individer kan tro att de är i en grupp, men den kan styras av samma organisation som är deras motståndare.

Vad som gör mig förbluffad är den naivitet som t. ex Liberalerna har i Sverige som röstar för att Sverige ska gå mot Europas Förenta Stater utan att ha en uppfattning om vad det kommer att betyda.

En världsregering skulle inte kunna vara en demokrati.

Påminner om att Greklands gulålder i vetenskapligt och kulturellt hänseende upphörde när Makedonien erövrat statsstaterna. Hela den fantastiska utveckling vi upplevt sedan den 1500-talet ha ägt rum i ett Europa som bestått av olika länder.

Det är separata länder som i någon mån fortfarande är en garant för demokrati, utveckling och intressanta kulturer.

I princip håller jag med dig, förändring är inte bra. Ta bara den här jävla #metoo den håller ju på att fullständigt demolera den rådande samhällskulturen med ett styrande patriarkat. Vad fan skall det bli av oss män?

Förändring är det inget fel på. Skulle inte vilja vara utan min mobil etc. Förändring som tvingas på människor genom manipulation, lögner och aktivism tycker jag mindre om.

Det som femisterna kallar patriarkatet är i huvudsak en kompetenshierarki. Vi män kommer att klara oss på grund av att vi är män.

Det finns bara en drivkraft som tjänar på konflikt och det är kapitalismen. Ta konflikten i Ukraina som ett exempel. Det tycks ju inte finnas någon lösning på den. Om det är något problem som inte vill lösa sig eller försvinna skall man alltid misstänka att roten till det onda är pengar.

Jag håller med dig fullständigt. Om en massa feminister blir inkvoterade i styrelser så kommer det ju bara leda till att fler och fler feminister blir invald och till slut går det åt helvete för oss män.

Den delen kommer att reglera sig själv. Det är som sagt en kompetenshierarki. Efter ett tag uppstår behov av att ha de mest kompetenta i ledningen igen. Vi har haft högkonjunktur för länge.

Det finns många kompetenta kvinnor. Dock färre än antalet kompetenta män.