Att kulturellt inspirera och glädja storskaligt som "Seinfeld" gjorde

Hade svårt att knyta ihop tankarna här, och än mer att sätta en korrekt rubrik..

Pratar om serien Seinfeld och inte personen såklart. En serie som var helt ofantligt stor på 90-talet. Tillsammans med bl a Vänner och Fraiser (Fraiser är väl ganska klart avhängd de senare åren).

Har alla 8 DVD:erna hemma med alla 9 säsonger - och det är helt klart i min bok den överlägset bästa sit-com som gjorts.

På dessa DVD:s finns mycket extramaterial. Och det är främst små anekdoter från skapare eller skådespelare om själva avsnittet som ska visas. Det är uppenbart att de hade genuint roligt på sin arbetsplats och uppskattade varandra och humorn. Det skiner igenom i serien.

Sedan har vi merparten av alla andra serier. Dussinserier som vissa av någon anledning hyllar. Där blir det lite mer genomskinligt när skåsisarna försöker uppbåda en "ja jävlar vad kul vi hade på inspelningarna"-känsla. Varför kan de inte bara säga att de tycker serien suger och de gillar inte Herr X och Fru Y? De skulle ju få så mycket mer credd!! Och alla dessa otaliga intervjuer hos Jay Leno och hans skrå: är inte filmen du promotar bra, så säg det! Istället för att sitta där med ett ansträngt botox-ansikte och se fånig ut.

Det är viktigt att serier som Seinfeld existerar. De skapar ett parallellt miniuniversum som överlappar det vanliga livet. Just där och då finner man inspiration till att leva lite gladare och inspiration till att sprida glädje. Sedan är det som ringar på vattnet. De blir större och avtar. Nu är det 2018, 20 år sedan serien slutade.

Vilka ska bli nästa stora kulturella landmärken som ger oss glädje? Och behövs det?

Vi har ju såklart Game of Thrones, men det är ingen humorserie. Jag tror nämligen att humorn har alltid en väldigt stor plats hos oss - även fast vissa finkulturella inte törs erkänna det. Och Rick and Morty är ju mer intelligent än rolig.

Tyckte Seinfeld både som person och serie var skittråkig. En massa rabiata människor med konstiga idéer som bara går runt och larvar sig. Vad var skämtet egentligen för ingen betedde sig ju normalt, hade de ADHD eller nån annan diagnos, var psykisk sjukdom skämtet?

Nä, tacka vet jag Oz, där har du en show som gav mig glädje. Kvalitetsunderhållning som bara HBO kan. Fängelsevåldtäkt, rasism, mord, narkotika, korruption och en massa annat trevligt.

OZ är väldigt bra, ja. Har även den DVD:n hemma, tycker dock det blir sämre efter första två säsongerna.

Du kanske mer gillade Vänner då? Eller The Simpsons som fortfarande var en utmärkt serie under 90-talet. Eller varför inte svenska Nile City?

Det är svårt att mäta hur stor påverkan en kultserie har på ett samhälle och en värld eller en kontinent som Seinfeld. Och det är svårt att mäta hur lite påverkan en dussinserie har.

Nile City 105,6 gick det väl? Jävlar, det var länge sen man hörde det namnet.

Nä inga jävla Vänner, hatade de människorna också, själv var jag mer för Oz och Svensson Svensson men det blev även Simpsons och Drew Carey Show som gick på ZTV på tiden det begav sig när kanalerna var få och internet kom på modem.

Seinfeld förändrade knappast världen, då känns Simpsons mer aktuellt. Pang i bygget sketcher fanns dock med i min skolas engelskaböcker

Dagens amerikanska serier håller så jävla låg nivå. Jag gillade Seinfeld, men det är brittiska serier som i slutändan har gett mig absolut mest glädje. Serier så som Fawlty Towers, Father Ted, Black Adder, Black Books med flera, är odödliga och sopar banan med vilken amerikansk komediserie som helst.

Amerikanarna är när det kommer till humor helt lama. Bara att jämföra amerikansk och brittisk standup, där den amerikanska är helt fruktansvärd, dum och gapig, och den engelska oftast är smart och fruktansvärt rolig.

Ingenting kommer kunna slå igenom på lika bred front igen.
Varför?
För att publiken är så mycket mer splittrad idag. Mer att välja mellan = varje enskild serie/film får en betydligt mindre del av den totala befolkningen, även vid stor framgång.

Ser att vi har ganska diametral smak. Visst, The Office UK, Fawlty
Towers och Skenet Bedrar är roliga. Men just Black Books och Black Adder har jag svårt för.
Gillar inte den intellektuella engelska stilen lika mycket som den amerikanska stilen (vad man nu ska kalla den för), tyvärr.

Men amerikanska stand-up är väl bra? Bill Burr och Doug Stanhope är roliga. Inget fan av Chappelle.

Vilka engelska tänker du på? Lee Evans?

Det är väl mer vår generation som fångades så av Seinfeld.

Men det har ju funnits generationer före oss också, och de har haft andra serier osv som de älskade.
Tänk tex något sådant som Bonanza.
Det var en otroligt stor serie, som lyckades fånga flera generationer samtidigt, från de unga till de äldre.
Men idag är det svårt att ens förstå sig på den, förstå hur nåot så dåligt kunde blli så älskat ...

"Skål" (Cheers) är en annan älskad långkörare.

Glöm inte Fonzie, den stora hjälten 70-talets generationers ungdomar. Dvs serien Gänget och jag (Happy Days).


Det kommer säkert att komma fler i framtiden, som kommer att bli stort älskade då med.


Sopranos var ju det verkligt stora under början av 2000-talet.
Det var en serie som var så stabilt bra att man nästan kunde schemalägga sitt liv efter - för att alltid sitta bänkad varje nytt avsnitt.
Och den påverkade ju också en halv värld, så älskad var den.


Smaken är dessutom som baken, och fortfarande idag går ju den dagliga långköraren Glamour.
En vedervärdig produktion om du frågar mig, men så många som älskar den.


Dallas, och Falcon Crest. Glöm inte dem.
Också högt älskade och trendsättande.


---

Fast ett stort problem numera det är ju att TV inte längre är något så fixerat som förr.
Förr hade man bara TVn att förhålla sig till, med det bestämda TV-programmet som gick.

Alla tittade alltså på Dallas på helgen.
Alla pratade om vad JR hade gjort för sattyg när de kom tillbaka till jobbet.
Så var det även i USA osv.
Där såg alla också på "Gänget och jag" och hade Fonzie som sin stora idol och förebild.
Alla killar ville vara som honom, lika tuff och rolig.

Vem ville vara som George Costanza ... =)

Ja gillar man inte svart komik som dryper av ironi och satir så är såklart inte den brittiska humorn något man kommer att uppskatta, men jag personligen tycker att den är alldeles fantastiskt. Tittar inte mycket på TV nu när det finns streaming-tjänster men gör jag det är det alltid BBC Brit som snurrar.

Då jag verkligen uppskattar ståupp-komik har jag verkligen försökt titta på amerikansk stand up tro mig, jag har nog börjat titta på varenda show som finns på netflix bara för att minuter senare vara tvungen att stänga av då det nästan gör ont att titta på. Den värsta typen av amerikansk ståupp-komik är "stoner stand up" som jag ser är en stor grej, och jag verkligen hatar det, då det känns mest som att man drar oneliners om hur mycket man tycker om att röka så jublar publiken.

Finns en uppsjö av fantastiska brittiska ståuppare. För att nämn några favoriter: Sean Lock, Dara O´brian, John Bishop, Jason Manford, Jon Richardson. Sen finns det några andra som inte är favoriter men som jag skrattar gott åt som: Simon Brodkin, Allan Davies, Josh Widdicombe, Jimmy Carr. Som du nämnde Lee Evans som inte riktigt är min grej då jag tycker det kan bli lite flamsigt, samma sak med Michael McIntyre.

Det finns bra amerikanska serier bakåt i tiden men som jag tycker är mer feel good än faktiskt roliga, och det är M.A.S.H (innan det blev så innihelvete mörkt), Cheers, Seinfeld. Finns några "moderna" som jag uppskattar också typ 30 Rock, och av någon jäkla anledning kan jag inte sluta titta på New Girl.

Haha hela poängen med Seinfeld var ju att det var en massa vardagliga problem, funderingar & tvångstankar som alla vanliga människor har.

Det var ju trots allt ”The Show About Nothing” 😂

Det var en serie med allt det där och som även inte heller hade någon slags kontinuitet eller röd tråd igenom programmen.

Det var de som var hela seriens styrka, och om du missade det som miljontals människor över världen såg.
Då tycker jag synd om dig min vän👍

Mvh

Problemet var att jag som grabb när den visades hade växt upp med Magnum PI, Airwolf, A-Team och andra actionserier så jag hade väldigt svårt att förstå nöjet med några idioter som gnäller om ingenting.

Nuförtiden har vi ju Vår Tid Är Nu som är väldigt hyllad (?). Har sett första avsnittet. Har säsong 1 hemma av Happy Days, mycket härlig serie - men har nada på Seinfeld.

En gammal serie som jag gillar skarpt är Matador. Och Columbo är härlig. Men just komedi, nja då ska det nog vara 90-tal som gäller.

Vekar vara svårt att göra samma härliga serier när mångkulturen präglar samhället. En serie som lyckades bra var Hammarkullen. Tror dock svensken och invandraren hade en mer positiv syn på framtiden för några år sedan. När hip hop-grupper som Advance Patrol var stora.

Dylan Moran har gjort ett par bra stand-ups. Och i den amerikanska hörnan har vi Chris D'elia som en stoner komiker. Kul ibland. Gillar även Russel Peters.

Kvinnliga komiker... Aj aj aj, inte så roliga. Inte som de gamla klassiska komediennerna likt Joan Rivers. Kan faktiskt inte komma på en enda kul nu levande ung kvinnlig komiker som gör stand-up. Sarah Silverman kan vara rolig. Finns väl iofs några roliga svenskor, Marika t ex.