Var 80- och 90-talen "magiska"? Hur var det att leva då?

Allting kändes varmare och världen verkade lyckligare. Det är så deppigt nuförtiden.

1994 överlag var ett helt galet år. Inte bara positiva saker men fan vad det hände mycket kulturellt och politiskt. Jag var inte så många år men lätt det sjukaste året under min livstid hittills. Lite tråkigt att Estonia kom efter den där sommaren och dödade glädjen lite.

Men det beror väl på att 90-talet egentligen inte var så bra.

Framför allt så var ju 90-taleten tid då det som varit tog slut, och det nya började komma.
Och sådana tider är ju sällan de bästa.

Ingen vet ju hur det nya ska bli, men alla vet däremot väldigt väl vad de har haft och vad det betyder att förlora det.
Att behöva ställa om allt för något nytt och okänt är inte alltid det bästa.

Dvs 90-talet då började ju internet bli populärt.
Men för oss som upplevde det var det ju i början mest en rolig leksak.
Och de CD-skivor som kom istället för de LP-skivor som hade varit var ju faktiskt ett ordentligt nerköp.

Mobiltelefonerna däremot var ju alltid spännande, och framförallt eftersom de blev billiga och vanliga nog för att alla skulle ha skaffat sig det, i slutet av perioden.

Föddes tidigt 70-tal, växte upp i en mindre ort på västgötaslätten, minns att ytterdörren aldrig låstes förrän 21-22 på kvällen, man spelade in tracks med bandare, hatade när dom kom in med sina trafikrapporter mitt i låten

Modet var åt skogarna, pastellfärger och neon, fluffigt hår, hockeyfrilla, långhåriga killar var hårdrockare, stentvättade jeans

Roliga skämt om negrer var legitimt.

Oboy o sirapslimpa, kalaspuffar var standard till kvällsmat efter timmar på fotbollsplanen.

Macken, razzel, dynastin, dallas, Familjen Macahan, tipsextra var tv-underhållningen under 80-talet för undertecknad, fritid gick åt till fiske, moppe...trimma järnet, ragga brudar senare 80-tal i folkparker.......

Tidigt 90-tal, löneslav, nästan all lön gick till hyra, el, tele, pengar till mat/kläder o nöje var marginaliserat, statligt tvångssparande på lönen .......tv3 gjorde entre och gjorde många icke pk-program som tuttifrutti (tjejer som tävlade i wet-tshirt) flyttade till större stad, gick högskola, livet var mindre pk, man fick nyheter betydligt senare än idag och allt gick nästan genom statliga svt, text-tv var din bästa vän för sporthändelser, morgontidningarna och kvällstidningarna som kom runt lunchtid sålde miljonupplagor.

I slutet på 90-tal hade jag för egen del kvalificerat jobb på statlig myndighet, internet med 28 kbs uppkoppling och det var svindyrt, vet att teleräkningen låg på minst 2500 varje gång.

Uppgång av araber som tog sin tillflykt till sverige senare 90-tal, massiv invandring från forna jugoslavien...jag o polarna gjorde eget vin för att dryga ut festkassan, vi kallade det för kalle-king-kong, smakade skit men en petflaska egengjord vin för 15 spänn betalade iaf förfesten

I slutet på 90-talet var det som att pk-samhället började ta sitt grepp om Sverige.

Erik Åsbrink avgår, regeringen beslutar att Estonia inte ska bärgas, Gudrun Schymans kisskandal, pride, Ricky Martin kom ut som gay, på pop-himlen sågs en ung Britney Spears göra entre med one more try, Mona Sahlin drar på sig 90-tal parkeringsböter som hon skiter i att betala, Arsenal värvar Henry och uträttar stordåd framöver, Sverige lirar kuken av alla o blir världsmästare i handboll, folkpartiet når framgångar stavas Marit Pålsson, taxfree-försäljningen upphör.......

På ts fråga, det var enklare förr, 80-90 tal behövde jag aldrig känna oro att gå ut på kvällarna runt el-ljusspåret, idag .....en annan värld/tid. Idag när man ständigt är uppkopplad måste man slå på nån slags filter för vad man skriver, du kan som invandrare skrika ut vilka hot och hat du vill om oss Svenskar som möjliggjort din invandring utan repressalier, säga du ska knulla våra barn, att vi är svennehora...men skulle vi säga n-ordet då åker vi dit........fy fan

Hur inredde man då sina hem på 1980- och 90-talet?

På 80-talet hade man, om man var lite sofistikread, en soffgrupp i skinn, ett glasbord, en lackad
bokhylla med ett barskåp. På golvet i vardgasrummet hade man tjocka rya-mattor.
I hallen hade man en telefonbänk med tillhörande jättestor spegel.


På 90-talet började folk att skaffa sig furu-möbler, det var furu-möbler överallt.
Likadant var det mode att ha ett marmorbord i vardagsrummet. Sen dök hörnsofforna upp, då
skulle alla ha en skinn hörnsoffa, sen satt man framför tjock-tvn och tittade på tv.
Lite senare på 90-talet blev det mode att ha möbler som var av avlutad furu.

Det är så jag ser på inredningsmodet på 80- och 90-talet.
Folk nu för tiden kallar sån inredningsstil för whitetrash.

Är det någon som minns andra detaljer från inredningsmodet på 80- och 90-talet?

Om man bortser från att ekonomin gick åt skogen redan i början av 1990 tycker jag att 90-talets början – alltså 1990 till 1993 – hade väldigt mycket gemensamt med 80-talets slut. Det var inte någon direkt skillnad.

Åtminstone inte i Sverige.

Attityderna var ungefär likadana som tidigare. Klädstilen hade inte förändrats. Musiken hade bara gjort det delvis, men inte helt. Datorer och mobiltelefoner var fortfarande helt ointressanta. Det var inte förrän omkring 1998 som dessa två uppfinningar blev var mans egendom. Faktum är att de inte ens då var självklarheter som i dag.

Jag skulle hellre se att man i diskussioner som denna såg 1985 till 1995 och 1995 till 2005 som tydliga tidsperioder än att använda sig av den klassiska indelningen i årtionden. Den fungerar inte så bra just här.

Vid 90-talets slut var det bara björk som gällde. Björk, björk och åter björk.

Min pappa inredde hela sitt vardagsrum i numera gulnade björkmöbler ur IKEA:s Stockholmsserie. Jag gav bort det mesta när han gick bort för ett tjugotal år sedan. På den tiden tyckte man ju att det var kanonläckert och såg ljust och fräscht ut.

Ungefär som man tyckte när modernismen slog igenom.

Om man ska prata om den andliga atmosfären på 80-talet så var den generellt sett tillåtande.
Folk var livliga, det fanns olika ungdomsgrupperingar som punkare, pop-snören, hårdrockare osv.
Så det fanns livsutrymme. Vi hade en framtidstro, då vi inte begärde så mycket materiella saker,
vi begärde varandra istället. Vi var bra kompisar.

Men något har hänt, men vad?

Jo, jag lånar en text ur en av popgruppen Kents texter: "Sverige, Sverige älskade land, en tiger som
skäms, vad är det som hänt?"

Jo, nu ska jag säga vad som har hänt.

Vi har tappat respekten, respekten för andra, och framförallt respekten för oss själva, och respekten för det så
viktiga sammanhållande kittet som finns. Och det hände på 90-talet.
80-talet var en tid då vi kämpade, respekterade och älskade. Men det försvann på 90-talet.

Kolla upp filmen "Sökarna".

60-talet var nog bäst. P-pillret kom. Ingen AIDS eller hepatit C. Penicillin botade allt. Grymt bra musik. Snygga bilar och naturliga kvinnor (inga fläskläppar, inga anorektiker eller fläskberg). Vid 1968 började saker balla ur. En kanal på TV, två radiokanaler. Se Bondfilmen Goldfinger.

70-talet var skruvat och rätt deppigt. Grannhångel i Mexivillans gillestuga. Post-68-tokerier. Disco. . Bilarna var tråkiga. Kvinnorna var antingen våpiga eller rödstrumpor eller både ock. Två TV-kaneler och tre på radion. Crescendot blev Punken. Se filmen Tillsammans, för att få en bra tidsresa dit.

80-talet var ballt men utan substans. Modet bedrövligt. AIDS kom. Musiken sög axelklaffar. Bilarna var sjukt fula. Alla unga tågluffade. Det dracks hembränt och Lambrusco. Nya TV-kanaler började komma via satellit. Sista dansen för Folkhemssverige. Se filmen G (som i gemenskap).

90-talet var skumt. Känsla av att festen var över. Musiken blev dock bättre. Folk började dricka på krogen (som serverade HB i form av godisshots.) Alla bilar såg lika dana ut. Rätt vilset. Ungdomar började världsluffa. Musikfestivaler. Massinvandring. Ökande klyftor. Sverige började resan från ett "extremt experiment till ett vanligt land" (Jan Sjunnesson). Medieutbudet växer, dock inte kvalitén. Se filmen Gitarrmongot (som visserligen kom 2004 men är ett bra dokument över 90-talet.)

Nostalgi är f ö inget att stå efter. Du lever bara en gång (och den gången är nu), som Noice sjöng 1980. https://youtu.be/saDM73IQObI
https://youtu.be/26q00p3GQFc
Det lät så här när man inte hade digital redigering på sång, trummor mm.

Personligen tycker jag nutiden är rätt makalöst bra. Internet och billigt flyg till vettiga länder. Folkhemssverige var en märklig parentes, byggt av sossarna (med Italien och Tredje riket som förebilder!) och raserat av sossarna. Ett godvädersbygge som inte höll för blåsväder. Kanske som ett vackert Mandala, förgängligt.

På 80-talet tog vi ingen skit, det är det jag menar med att ha självrespekt.
Man hade intregritet.


Nu för tiden har det blivit så känsligt med orden, vad man säger och skriver.

Jag minns vilken konstig bild eller känsla USA hade på den tiden det är svårt att beskriva men det var verkligen en sån enorm skillnad mellan sverige och usa. Det fanns så mycket som var annorlunda och som inte fanns i sverige men som man kunde hitta där borta.

Senså hela michael jackson hysterin. Enligt mig så var MJ på 90talet USA, hela stilen det han gjorde och allt runt om kring honom var usas 90tal i ett nötskal. I allfall i mina ögon.

Jag minns jag tittade på tv-program med barn som satt och åt snabbmat på ställen helt själva, vilket som såg så konstigt ut enligt mig då mcdonals var ju något som bara morsan kunde fixa vissa kvällar. Jag hade inte råd att göra det som dom barnen gjorde.

Jag minns även hur moraliskt skuldfritt det var att ge barn, snabbmat, socker och godis. Barnfetma hade precis börjat och föräldrar som fortfarande färgade av 60/70talets icke syn när det kommer till mat och hälsa brydde sig inte ett skit. Utan dom flesta trodde att deras barn skulle förbi smala, eller växta ur fetman precis som dom. Så enormt fel dom hade

Jag minns hur exklusivt det var att äta på resturang, vilken hysteri det blev när det öppnade en kinakrog utanför ica och hur alla drog dit fredags kvällen för att köpa med sig hem och äta. Jag minns hur min morsa bad dom att skippa riset eftersom vi redan hade potatis hemma och hon såg ingen vits med att lägga pengar på kokt ris.

Idag har vi det bättre, men som jag skrev i mitt förra inlägg så håller social media och annan mjukvara på att äta bort vissa saker som är nödvändiga för oss. Jag kommer aldrig igen se på en film som inte fångar mitt intresse dom första 15 minuterna. Jag kommer aldrig ha känslan av att bara vara jag ensam i mitt hem utan att känna hur jag vill kolla mobilen och chatta med någon. Jag kommer aldrig bli glad och överraskad över en ny kinakrog eller liknande. Det kommer aldrig vara exklusivt att äta ute igen, utan bara en liten dyrare vardagssyssla.

Saknar känslan av att musik och film kändes exklusivt,
Kommer ihåg de gångerna jag skolkade från skolan som 15-åring åkte buss i ca 7mil för köpa trash och death metal plattor, givetvis hade jag förtjänat pengarna själv, aldrig att mina föräldrar skulle köpa skivor till mig.

Fast jag är uppväxt i ett samhälle med ca 3000 innevånare så fanns det 2 biografer, vi fick oftast vänta i månader på filmer efter de haft premiär, störst intryck gjorde nog på mig gjorde " När Lammen tystnar" såg den på bio hösten 1991.

Som många redan tagit så var snabbmat lyx.