12 månader post Venlafaxin och fortfarande försämrad - utsättningssymtom, eller?

2014 upplevde jag en viss nedstämdhet som föregicks av en mycket stressig period med studier och arbete. Jag blev övertalad av min läkare att börja ta Venlafaxin (SNRI) och detta gjorde jag under två år, 37,5 mg. Jag upplevde endast biverkningar som blev värre med tiden så hösten 2016 bestämde jag mig för att trappa ut och sluta med preparatet. Efter 3 månaders successiv dosminskning från 37,5 - 0 mg så mådde jag bättre igen, men detta varade mycket kort. 3 veckor efter det sista pillret fick jag utsättningssymtom (hjärndimma, yrsel, trötthet, kognitiv nedsättning, minnesförlust) som varade intensivt i ungefär 1,5 månad tills jag, ungefär en vecka innan nyår, vaknade upp en morgon och kände mig bättre. Denna förbättring höll i sig tills att jag drack 6-7 glas champagne under nyår. Dagarna efter detta började det riktiga helvetet då alla utsättningssymtom åter kom smygande tillbaka och som sedan dess blivit successivt värre för varje dag i snart ett år. I följande stycke följer en sammanfattning av symtomen som de är idag.

Jag upplever en mycket kraftig nedsättning av mitt minne och kognitiva funktioner och det förvärras ungefär varje tredje dag. Jag kan inte promenera eller vistas utomhus i mer än 7-10 minuter. Mina armar och ben blir tunga som bly och min käke och hals halvt paralyserade. Detta resulterar i att jag inte kan röra mig eller tala utan stor ansträngning. Varje rörelse och visuellt intryck är också mycket påfrestande för mina ögon och hjärna. Varje sten, buske, löv, träd och person som rör sig verkar vara för mycket att processa. Allt ser förvrängt och orealistiskt ut, som att se världen med tungt berusade, slutna ögon. Jag kan inte läsa, lyssna på musik, titta på tv eller ha en vanlig konversation. Jag kan bokstavligen känna hur min hjärna smärtar när jag gör något av det och jag lämnas ofta med en känsla av total utmattning och tomhet i huvudet - inga tankar, känslor eller intryck verkar finnas kvar. Även att bara tänka känns som för mycket. Om jag lägger mig för att vila så känns det som att vardagliga, okontrollerade tankar är för mycket för min hjärna att hantera.

Det känns som att min kropp sakta men säkert håller på att stänga ner, som att jag fysiskt men framför allt mentalt långsamt håller på att försvinna från den riktiga världen. Det blir bara svårare och svårare att hålla en tanke eller känsla. Allting ser dött, grått och anspråkslöst ut och jag känner mig främmande till allt. Jag kan sitta timmar varje dag och bara stirra ut i tomma intet, som en karaktär ut filmen "gökboet."

Samtidigt som allt detta pågår så upplever jag paradoxalt nog också en form av "hypomani." Denna karaktäriseras av verklighetsfrånvarande och falskt positiva tankar - som en manisk person kan uppleva - fast utan känslan av välbehag. Dessa ser ofta till att jag förlorar greppet om min faktiska situation och att jag börjar göra saker som jag inte borde och sedan känner mig mycket, mycket sämre efteråt. Denna "hypomani" verkar ockupera den lilla förmåga jag har kvar till någon form av tankeverksamhet, så det min hjärna klarar av att tänka är starkt verklighetsfrånvarande och svarar inte till mitt faktiska mående. Jag vill klargöra att jag inte är bipolär eller tidigare haft dessa symtom.

När symtomen började komma tillbaka efter nyår så misstänkte jag först att jag upprört hjärnan lite i samband med att jag druckit alkohol och att det inte var något mer allvarligt. Jag har även talat med andra i forum dedikerade till människor som slutar med psykofarmaka och fått höra att en kan "uppröra" hjärnans arbete till att återgå till homeostasis om man dricker alkohol men att symtomen borde upphöra eller bli mildare igen efter ett tag. Nu har det snart gått 12 månader och jag är djupt oroad över vad som faktiskt pågår. Det som skrämmer mig mest är att min försämring är långsamt progressiv, att jag fortfarande försämras. Jag lider extremt mycket av detta och vet inte längre vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig.

Min psykiatriker hävdar att jag är deprimerad, eller att detta är relaterad till ångest och dementerar fullt att det skulle kunna vara utsättningssymtom eller orsakat av medicinen. Jag har aldrig haft dessa symtom förut, inte ens i närheten så illa! Så jag vet att detta är något annat.
Jag har besökt flera andra läkare, inklusive neurolog och ögonläkare, gjort 2 CT-skanningar men inget har hittats. Nu väntar jag på att få en kallelse till en magnetröntgen men är osäker på att de ska kunna hjälpa mig.

Jag är själv orolig över att jag kan ha orsakat någon form av skada när jag drack alkohol för cirka ett år sen, att min hjärna var och är extremt överkänslig mot allt som är psykoaktivt... jag grubblar varje dag men kommer inte fram till något.. därför vänder jag mig till er för att få höra om någon av era erfarenheter eller kunskaper i ämnet.

Ha i åtanke att jag är mycket seg i huvudet och att min text därför kan vara mycket osammanhängande p.g.a det.

Tack

Javaplein

Tog du/tar du några kosttillskott ?

Ja, jag har provat: 5-htp (fick smygande symtom på serotonin syndrom så blev tvungen att sluta), L-tryptofan, proteinpulver, Vitamin-D, Vitamin-b, nästan alla sorters magnesium, q10, L-tyrosine, rosenrot och har endast fått biverkningar av respektive tillskott.

Jag slutade med Venlafaxin för ungefär ett halvår sedan efter en nedtrappning av detta läkemedel från helvetet.

Jag har tagit Venlafaxin (225mg / dag) under ett tvåsiffrigt antal år och det är som du beskriver, det börjar nu i efterhand sjunka in mer och mer att man faktiskt varit i en fantasivärld.
En fantasivärld helt utan känslor, där verkligheten varit väldigt märklig.
Jag har ju personligen inte så mycket att jämföra med vad gäller känslor och sådant och hur det ska vara egentligen, men jag vet och känner i mitt sinne att tillståndet som jag har varit i, och till viss del ännu är i, är ett väldigt onormalt tillstånd.
Den har egentligen inte varit någonting alls, i ordets rätta bemärkelse.

Jag märker det genom att det ibland kommer som små tidsluckor, tidsperioder på någon dag eller så, där jag kommer in i ett tillstånd av harmoni, jag är helt lugn, tillfreds och glad, där jag kan tolka andra och (faktiskt) känna saker.
Men dessa tidsperioder kommer bara ibland.

Nu när jag börjar röra mig inpå månad 7-8 utan Venlafaxin så upplever jag det som att jag kommer ut från den här världen, och kommer att komma in i något annat (det harmoniska jag beskrev).
Något nytt och främmande, för det här med känslor, nyanser i verkligheten och sådant är verkligen nyheter för min del, och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Den enda kunskapen jag har, förutom att Venlafaxin är ett läkemedel från helvetet och ett rävgift, är att man nog gör klokt i att hålla allt som har med alkohol och andra berusningsmedel att göra, på långt långt långt avstånd.
Jag tänker inte dricka någonting mer någonsin, då jag uppfattar det som att det kommer att gravt förstöra och senarelägga normaliseringsprocessen från det tillstånd Venlafaxin (och i mitt fall tyvärr även alkohol) har orsakat mig.

Hej! Hoppas det blivit bättre jag har själv gått på venlafaxin inne på andra gången nu.
Första gången jag hade det var jag även inne i stort missbruk av amfetamin.
Kan tillägga att jag missbrukat i över 10år och fick först denna medicin då jag äntligen kom in på psykiatrin pga outredd adhd och deprission som var svår behandlad gick först hos primärvården.
Men jag hamnade såklart på sluten psyk efter överdos och fick sitta där hade då 375mg av venlafaxin men tyckte inte den hjälpte alls.
Så vipps fick jag cymbalta och den va bra.... i början, sen märkte jag ingen skillnad på den heller bara att jag blev mer deprimerad..
Efter några månader och utsläppning från psyk märkte jag och min dåvarande flickvän att jag var så gott som "impotent" kunde verkligen inte få upp den.. så jag kontaktade min sköterska på öppenvårds psykiatrin och rakt av kunde jag sluta med medicinen ingen utsättningsperiod eller liknande från 120mg cymbalta till 0 av den..
Fortsatte vara deprimerad och ett halvår senare och jag började med venlafaxin igen, är uppe på 300mg ska snart öka till 375mg om jag inte märker nån skillnad..
Det har jag inte heller gjort..
Förslag på andra bra antidepressiva som inte gör en impotent och gör så att man blir bättre är välkommet antingen här eller i pm.
Men vad jag ville komma fram till är att jag inte haft några problem med när jag slutat med antidepressiva dock har jag en rad andra mediciner, benzo och antihistaminer etc..
Tack