Läskigaste filosofiska frågan

Meningen med livet är förstås att visa uppskattning inför den som gav en livet, annars är man en otacksam surkart. Sekundärt är att uppskatta det själv och hjälpa andra att uppskatta sina liv.
Självklart är jag riktigt dålig på detta, eftersom jag gärna inbillar mig att uppskattning går likna vid en psykologisk klisterlapp när jag känner att jag inte uppskattar ting tillräckligt. Den går att sätta på vad som helst, och så länge man ser lappen så är det uppskattning.
Men i hela friden är uppskattning, egentligen?
Är det en naturlig respons hos subjektet eller ett fantasifoster?

Och vidare, vad är det som säger att subjekt existerar över huvud taget, annat än objekt som går runt och påstår att de är subjekt?
Vad är den fria viljan mot behovet?
Eller mot önskemålet?

Eller nä, det är inte alls läskiga frågor. Jag svamlar ju bara.

Någon påstod häromveckan att den allra fundamentalaste frågan är huruvida livet är värt att leva.
Om vi utgår från att vi varit duktiga och svarat ja så är den för mig den självklara följdfrågan; hur länge då?

Vad kan du tänka dig att göra för alltid, förutsatt perfekt hälsa och fria händer i att forma omgivningen?

Intressant frågeställning!

Jag ser mig själv lite som en periodare när det kommer till vilka filosofiska frågeställningar som skrämmer mig.

Sen är det också lite svår gränsdragning om vad som är filosofiska eller psykologiska frågestänningar.

Men just nu har jag snöat in mig mycket på determinism och det är något jag tycker är väldigt obehagligt. Att inte ha kontrollen över sitt liv.
Har tidigare alltid förkastat idén som trams och tyckt att det är väl självklart att det är jag som styr över vad jag gör (inom vissa ramar förstås), att man är sin egen lyckas smed osv.

Har nu efter att ha läst mycket om fysik och hjärnforskning blivit osäker. Att man inom hjärnforsking inte ha hittat något i hjärnan som skulle vara vilja, att det då känns som något lite religiöst över hela idéen att tro på någonting som inte verkar finnas, och lite antropocentriskt att människan skulle kunna lyda under andra lagar än övriga universum, det att man inom fysiken sett att det enda som är konstant är rumtidsintervallen och att det då verkar ligga något väldigt djupt i orsak-verkan, att dåtid/nutid/framtid alla existerar samtidigt vilket antyder att det skulle vara förutbestämt, tanken på hjärnan som en dator och hur en dator då skulle kunna gå utanför sin programmering, etc.

Mycket gagg, men alla de här sakerna har fått mig osäker och tycker att det skulle vara väldigt läskigt att inte ha kontrollen över det jag gör.

Intressanta tankar av dig, håller med om att det är en skrämmande tanke om det skulle vara såhär, men samtidigt både tråkigt och "förlössande". Om det är så att man inte kan styra sina tankar och sina val betyder ju det också att allt är förutbestämmt, att man egentligen inte kan påverka om man kommer komma in på den utbildning man söker till eller om man någon gång kommer träffa sin drömpartner, tror man på detta så kan man ju egentligen strunta i att tänka på vad man tycker osv. Har man t.ex. rasistiska åsikter så är ju detta isf förutbestämmt och inget man kan påverka... Känner man inte för att plugga till ett prov så är detta också förutbestämmt. Det enda man kan göra är alltså att hoppas på att förutbestämmt kommer vara något bra, slappna av och ta dagen som den kommer, utan att oroa sig för vad som kommer hända, en ganska skön känsla (även om den som du skriver även är skrämmande) ju mer man tänker på det

Jo jag förstår hur du menar, har tänkt på det också. Just att en börda försvinner från axlarna. Det man misslyckas med i livet behöver man inte slå på sig själv för, man har inte själv ansvar över allt som händer. Det bara händer, vilket känns befriande. Men jag antar att jag har lite kontrollbehov eller något haha, just för jag tycker det att bristen på kontroll känns mer obehaglig än befrielsen från ansvar.

Ständigt denna återkommande tankegång, som jag anser vara så felaktig!

Eftersom du de facto - i egenskap av att vara människa - har en god planeringsförmåga och förmåga att ge upphov till en fruktsam växelverkan mellan tanke och varseblivning, så gör du bäst i att utnyttja dessa förmågor. Jag förstår verkligen inte varför determinism så ofta likställs med att vara resignerad och lat. Besluten som en person som tror på fri vilja fattar för att forma sin tillvaro kan även en person som inte tror på fri vilja fatta. Du är inte Laplaces demon som lever i Newtons universum, utan en apa som använder enkel heuristik i vardagen för att fatta beslut, varför ditt psyke inte nödvändigtvis måste byggas upp axiomatiskt från fysikens eller metafysikens yttersta kärna.

Är du ute efter att kunna ta stunden som den kommer så rekommenderar jag meditation och goda vanor, där du allteftersom kan utbyta medveten möda mot högre grad av flow-tillstånd. Nå, i vilket fall följer inte ditt perspektiv (använd inte högre kognitiva förmågor) logiskt ur premisserna (universum styrs helt av fysiska lagar och alla beslut du tror dig fatta är atomers göromål).

OnT: Jag har levt med filosofin tillräckligt länge för att inte längre skrämmas av den eller något annat. Stoikerna hade en uppfriskande levnadsvisdom i fråga om vemod gällande det som inte går att förändra. Hur löjligt är det inte att skrämmas av verkligheten! Varje filosofisk insikt följs dessutom av insikten att "fast så har det förstås varit hela tiden!". Ett beslöjat universum med fri vilja som avtäckt blir ett deterministiskt universum utan fri vilja har alltigenom fungerat på samma sätt. Allt som förändrades var perspektivet i den filosofiska hjärnan. Och en filosofisk hjärna är förstås desto mer intressant att ha än en ofilosofisk dito, så vad finns det väl att beklaga sig över -

- Ingenting!

Vad är evigheten?

också en läskig fråga, och finns det något man med all säkerhet vet är oändligt?

"Hur är du säker på att du kan dö bara för att du har sett andra göra det?"

så trilla inte ner i en vulkan nu.. xD

Varför ska liv finnas?

Det är frågan jag är mest intresserad av för tillfället.

I och med att antagandet börjar med rörelse måste man i rimlighetens namn dubblera den rellativa hastigheten vid varje halvering av sträckan.

Antalet sträckor går sålddes mot oändligheten men det gör också hastigheten med vilka de tillryggaläggs.

Och vips försvinner paradoxen.

Om Universum inte hade medvetet liv. Skulle det finnas då?

För tänker man på det är ett medvetande den enda kontrollfunktion som kan verifiera någots existens. Och kvantmekaniken pekar på att saker får form först vid observation.

Nåväl. Bara mina privata flumerier

Ljusets hastighet eller den aboluta nollpunkten i temperatur.

Det gör att atomerna står stilla och rumstiden upphör att verka i båda fallen. Det krävs dessutom oändligt med energi att försöka få massa att komma nära dessa stadium av oändlighet. Då blir det ett svart hål som uppstår strax innan.

Tid är en dimension, det finns bara ett evigt nu och ingen egentlig objektiv "tid".