Ni som har ångest - hur vet ni det?

Jag har dödsångest titt som tätt och även förföljelsemani, vågar inte ta mig från soffan i vardagsrummet till sängen för att jag tror att det står folk i hallen som skall ta mig. har aldrig blivit tagen på allvar förrän idag.

Min panikångest yttrar sig som så att jag får overklighetskänslor, svårt att andas, väggarna kommer närmare och tror att jag ska dö.

Ångest är väl helt enkelt oro som blir så stark att den tar kontrollen över ens liv och inte kan kopplas bort. Panikångest yttrar sig akut och genom mer påtagligt fysiska symptom.

Det flows kanske är ute efter här är att ordet ångest ofta används synonymt med oro. Om någon säger "alltså jag har sån jävla ångest över tentan" så handlar det ofta bara om att personen har pluggat för lite och känner sig orolig över att misslyckas på provet. Har du psykiska problem och faktist lider av verklig ångest så är det en betydligt mer obehaglig känsla än lite oro inför ett prov.

Anledningen till att jag frågar egentligen är därför att min stackars psykoterapeut tycker att jag har ångest. Men själv ser jag inga av de symptomen hos mig själv som är vanligast; hjärtklappning, svettningar, klump i halsen, muntorrhet, spända muskler, illamående, yrsel och andnöd. Så jag tänkte höra med er om ni upplever ångesten på något annorlunda vis men det verkar som att de flesta får nästan exakt efter "mallen".

Det som däremot talar för att jag faktiskt har någon typ av ångest är följande text: "Vid svår ångest upplever du samma känslor av spänning, oro eller panik som vid den vanliga ångesten. Skillnaden är att du inte förstår vad som ligger bakom. Det gör den sjukliga ångesten svårare att både uthärda och bearbeta. Du känner dig hjälplös och uppgiven vilket i sin tur leder till mer ångest." Det stämmer alltså exakt men av någon anledning så saknar jag alla symptom? Eller är bara känslan ett symptom?

Det är snurrigt jag vet - men så är det även för mig.

(Källa: http://www.vardguiden.se/Article.asp?c=2994)

För mig är ångest en växande oro som mer och mer övergår i en känsla av att vilja fly men inte hitta något gömställe. Rent fysiskt kan det ta sig lite olika uttryck men för mig är en obehaglig känsla i magen det vanligaste. Känslan är en slags panik, där det är omöjligt att hitta någon lösning. Jag känner mig helt tom och all energi riktas innåt.

Jag TROR att det jag känner skulle klassas som ångest alt. nån form av panik. Grundar detta i att känslan är så stark, obehaglig och att jag när jag upplever den totalt tappar all tro på mig själv, livet och i stort sett allt. Tror dock inte det är panikångest då de kroppsliga symptomen inte alls är lika starka som de psykiska; min ångest kommer dessutom smygande. Fast definitionerna är nog ganska luddiga och upplevelsen är nog väldigt individuell.

jag skulle nog vilja skilja på panikångest och generell ångest (eller vad man nu ska kalla det) där panikångest är något som kommmer väldigt häftigt och plötsligt med väldigt realistiska psykosomatiska symptom (beskrivs bra på http://www.sps.nu/panikangest/). den ångest jag har kommer inte lika plötsligt men varar däremot ibland flera timmar.

När jag får ångest vet jag oftast varför, det kan vara att jag är nervös inför något jag ska göra eller någon jag ska träffa, den yttrar sig i rastlöshet, sugande i magen och ibland även diarée.

Eller något jag HAR gjort, tex gjort något fel eller sårat någon, det kan jag också ha ångest över, som när en gammal klasskompis tog livet av sig här för ett tag sedan, jag gick i samma klass i låg och mellanstadiet och har inte träffat han på 15år, men tänkte på då att jag var lite delaktig i den mobbningen han fick utstå under den tiden, visserligen var jag själv mobbad till och från, som ursäkt.

Panikångest får jag extremt sällan, men då det händer är det oftast i en trängd situation som jag inte kan ta mig ur utan måste vänta, t.ex om det är trångt på bussen, eller i en bil, hiss, mm.

Du svarar dig själv. Folk vet inte om de har ångest eller inte, de flesta skiljer bara mellan normalt och plötslig ångest, som du själv informerat oss.

Jag undrar själv om jag lider av lätt ångest. Enligt personlighetstest är jag ängslig och ostabil. Det överraskade mej. Men jag tror vi kan omöjligt veta om vi är onödigt oroliga, för det är en del av vår världsbild.

Jag skulle nog lita på din psykolog. Vår självbild är byggd på vår världsbild. Vi är fasta i den men genom att visa den för andra så kan de härleda den till din självbild och säga, där tror du fel.

Ens självbild är ett annat ord för hur medveten man är om sin syn på omvärlden. "Jag ser alla kvinnor som dumma, därav är jag sexist". Men det finns inget sådant svartvitt resonemang för konstant oro. Man får ställa flera frågor som "Är jag säker i mitt hem?". "Är det möjligt att min fru lämnar mej vilken dag som helst?". "Kan mitt hjärta stanna när som helst?". Genom att tillstå såna frågor kan man därmed tillstå vilken självbild det ger.

Du säger att du känner en och samma oroskänsla för alla faror? Det visar ju att nånting i din världsbild är fel, att du uppskattar inte graden av fara helt verklighetsförankrat. Jag tror det bästa motmedlet är information.

Det är mina spontana tankar iallafall. Hoppas det hjälpte nånting.

låter mest som oro, ångest brukar väl drabba psyket mer dramatiskt?

Känslan är den starkaste symptomen för mig. Min ångest kan vara både "generaliserat ångestsyndrom" som det kallas när man har ospecificerad ångest under långa perioder, några timmar till några månader. Annan ångest jag kan få kan vara om jag ska ringa eller svara i telefon, träffa någon jag inte känner, gå o handla mat, städa, be läkaren förnya receptet på xanor eller bara att någon har tittat konstigt på mig eller sagt nått konstigt. Helt meningslösa saker altså.

Jo jag har mer och det drabbar mig på väldigt många sätt men nu drog jag bara dom gångerna när det är som värst.

Jag känner ofta av ångest så fort jag inte gör något psykiskt. Om jag stannar upp och börjar tänka på vad jag tänker på får jag ångest.
Ångesten uppenbarar sig såsom yrsel, milda svettningar, illamående.

Vi mindre ångest så känner jag ett tryck över bröstet o typ pirr i magen. Vid kraftigare ångest så blir jag även skakig i hela kroppen, fryser, svettas, extremt rastlös, ibland paranoid, vill inte hitta på någonting, bara lägga mig ner o försöka andas djupt!

Har förvisso bra medicin mot det, så jag brukar inte drabbas av det. Det bästa hade ju varit om kunde gå ut en promenad eller nått, än ta en massa extra medicin. Men som sagt, jag har inte lust att göra någonting, än midre gå ut.