Vad kan man egentligen ta åt sig äran för i sitt liv?

När man nu tagit steget över 30 kommer ju även dom existentiella frågorna smygandes. Jag ser inga problem i att vissa människor har tur, och att vissa har otur, däremot finner jag frågan i titeln rätt intressant.

Först och främst föds man som svensk in i ett samhälle där man har dom kanske bästa förutsättningarna i världen för att få ett dugligt liv. Du behöver inte göra någonting mer än att dyka upp i skolan som normal människa för att i stort sett vara garanterad ett jobb som t.ex. hantverkare, IT-support och liknande. Den svenska modellen är byggd och effektiviserad för att göra arbetare av i stort sett alla som puttas in i maskineriet.

Men min tes är den att dom flesta som lyckas i livet, om vi pratar om "lyckas" i ekonomiska termer, gör det inte på grund av att dom kämpar sig till sitt mål utan för att dom har egenskaper som gör dom mer troliga att ta sig fram i livet.

Karisma gör att du kan övertyga andra om att anställa dig/köpa din produkt.
Självdiciplin gör att du kan plugga dig till en bra examen, samt jobba 100% varje dag på ditt jobb för att klättra snabbt.
Intelligens är någonting man inte kan träna sig till, utan antingen har man det eller så har man det inte.
Emotionell stabilitet och optimism är någonting man får med sig från sin uppväxt.

För om man tänker på det, hur många av dom som lyckas i livet har egentligen kämpat? Visst kanske vissa jobbar 14+ timmar per dag, men hur många gör det fastän dom tycker att varje dag suger? Dom som jobbar 14 timmar per dag har drivet som behövs, har man det så jobbar man inte 14 timmar om dagen för att det är piss utan för att man brinner för sin idé. Det är per definition inte att kämpa, utan man har fötts med ett driv som gör att man kan kämpa sig igenom dagarna.

Så då kommer ju den oundvikliga frågan, är lyckade svenskar egentligen bara produkter av samhället, sina gener och sin uppväxt snarare än att dessa individer "kämpat sig till framgång"?

Håller fullständigt med dig här och det är princip omöjligt att misslyckas i ett land som Sverige.


Ja, en del har "tur" men i annat så är det korrekt.


Lägg till vilja på dessa egenskaper så har du en bra lista. Det är få som underskattar hur långt en god vilja kan ta en om det gäller mänskliga bedrifter så att säga som ekonomiskt framgång oftast handlar om.

.

Fel. Det finns många om inte alla som har kämpat som tillgjorda as i hela deras liv för att komma dit de vill. Det handlar inte bara om 14 timmar om dagen utan i snitt dygnet runt. Att födas utan möjligheter förutom de basala så som du nämnde i början så är det en otroligt lång stege att kämpa sig igenom för att komma någonvart även fast man har ALLA viktiga punkter för att bli framgångsrik.

1) Man känner ingen. Att födas utan ett kontaktnät är en otroligt tidskrävande och absurd hädelse som tvingar in en i sammanhang där man egentligen inte hör hemma och tvingar en att umgås med människor man inte vill veta av eller blir respekterad av.

2) Att ha dessa egenskaper och samtidigt börja ifrån ruta ett med en hel drös av frestelser och hinder är ett otroligt tidskrävande och onödigt spektakel som man i snitt aldrig blir av med.

3) Att gå ifrån inget till mycket och samtidigt beskåda staten stjäla din hårt fördärvade pengar till den grad att det blir olidligt är ett mentalt tankespel som heter duga där man både i förtjusning och ilska ser att man kämpar för inget. Jag är övertygad om att människor som föds framgångsrika i rika och nyttiga miljöer och där pengar alltid har funnits, inte lider lika mycket som någon som skrapat upp en förmögenhet ifrån inget och sedan ser hur absurda skatter och trassel det ger.


En del. En del kämpar med den värsta vinnarskallen som existerar och andra glider på en räkmacka med en dyr silversked i munnen.

Du tar inte ens upp kreativitet... Sen så är både karisma och självdisciplin saker som kan tränas upp på egen hand.

Om du är trettioplus så borde du förstå att det inte är en ärofull existens vi leder.. Ta det lugnt istället.

Det finns ingen annan logisk förklaring än arv och miljö. vissa kommer såklart hävda att det är den fria viljan som har gjort dem framgångsrika men det är ju bara larv. https://www.youtube.com/watch?v=vCGtkDzELAI

sen kan man självklart diskutera olika faktorers påverkan på resultatet.

Lite intressant (och skrämmande) att du verkar anse att jobba hårt och tjäna pengar är ett mått på ett lyckat liv.

När du ligger där på dödsbädden, kommer du då känna dig nöjd över att du vigt mestadelen av ditt liv åt att slava åt andra för att öka konsumtionen i samhället?

När det gäller att ta åt sig äran för något i sitt liv, så känns det ju spontant att det kan man göra när man kämpat för att nå ett självuppsatt mål, vare sig detta har att göra med arbete, familj, hobbies eller något annat att göra. När du är sann mot dig själv och gör vad du kan för att nå ditt mål.

Alla unga personer som jag känner med ett starkt driv och framgångsrik karriär har två saker gemensamt:

1. De har väldigt lätt för att prata och umgås med folk, det finns inte ett uns av blyghet eller dryghet.
2. De har väldigt framgångsrika föräldrar, tydliga moderater som tidigt inskolat sina barn i hur viktigt det är med rätt karriär.

Jag skulle säga att detta nuförtiden är de två överlägset viktigaste egenskaperna för att bli framgångsrik inom detta område i livet.

Existensen är totalt meningslös.

Min definition av ett lyckat liv, är ett liv där man spenderat så mkt tid som möjligt på sådant man gillar och så lite tid som möjligt på sådant man ogillar. Jag gillar tex bira, resa och kolla tv, jag ogillar lönearbete och städa; därför ser jag till att inte jobba mer än jag behöver (<40h) för nutida och framtida behov, och accepterar lite damm i hörnen.

Om man med framgångsrikt liv bara menar ekonomisk framgång, då har man väl ändå ett ganska torftigt liv. En del eftersträvar som bekant berömmelse, något jag personligen inte tror leder till någon vidare lycka på sikt. Ytterligare andra värderar familjen främst, och barn.

Livet är kort, och tiden går fortare ju äldre man blir och även så när man har roligt; spendera tiden väl och gör inte saker utifrån vad andra tycker.

Om du är 30 och umgås med existensiella tankar är det dags att.......skaffa barn! Helst tvillingar som bajsar och gråter ikapp. Jag lovar dig att du kommer att ha fullt upp med att bara få vardagen att bara fungera, så du har ingen tid för andra tankar. Sedan kommer du att ha ett race i 10-15 år innan avkomman är självgående, men den dagen det inträffar inser du att du har skapat något, din tid på jorden har inte varit meningslös! Punkt!

Med tanke på att allt är förutbestämt kan man egentligen bara ta åt sig äran på så sätt att man faktiskt har gjort det.

90% av dom du menar med lyckade är väl snarast produkter av samhället, uppväxt förhållanden och gener. Dom resterande 10% har funnit en mening med sitt liv, d.v.s. en idé, ett mål värdigt att anstränga sig för. Dessa 10% är naturligtvis produkter baserade på samma förutsättningar som alla andra, man skulle kunna säga att dom haft tur eller att omständigheterna varit sådana att dom funnit det dom älskar och är bra på. Det är denna grupp som är samhällets fixstjärnor vare sig dom är uppfinnare, företagsledare eller musikartister.

Man blir inte fixstjärna utan att kämpa. Allting värt något kräver hårt arbete.

Redan din löjeväckande beskrivning i inledningen om vårt makalösa samhälle gjorde att jag började hånskratta. Tyvärr.

Vårt kontrollsamhälle är ett hån mot all mänsklighet. Så en individ som snart blir medveten om det måste kämpa som ett svin för att stå emot det, helst börja redan i barndomen, och försöka slå sig fri. I den personens ögon finns inga "lyckade svenskar" med tanke på att alla är exakta kopior av varandra. Så frågeställningen i sig är på flera plan rent absurd. Även om jag också förstår tanken bakom. Men börja ifrågasätta din otroligt infantila syn på det svenska samhället. Det ena kan ge det andra osv.

Självdisciplin enligt din variant är ett ord för att aldrig ifrågasätta, aldrig ha nyfikenhet. Bara följa regler. Kräver ingenting mer än att vara totalt lealös, initiativfattig och dum i huvudet i egentlig mening. Man följer det man iakttar runt omkring sig. Vilket kräver minimal intelligens. Så alla som gör så är egentligen skadliga för människans utveckling. Att sådana kallas för allt möjligt av gott i vår kultur säger allt om den.

Jag tror tyvärr att TS åsikter är ganska vanliga. Själv håller jag helt med dig i din syn på samhället; en "lyckad" person i vårt samhälle är mänskligt sett helt misslyckad.