Passivt mord av handikappat barn

En så pass grav missbildning torde läkare kunna upptäcka väldigt tidigt, så jag tror att frågan är väldigt hypotetisk. Men ja, jag skulle trycka. Hårt.

Skulle jag vilja leva om jag föddes i den situationen? Nej.
Skulle jag önska det livet till någon annan? Nej.

Trycker inte.

Frågan är vilka samvetskval det skulle bli. Svårt att säga.

Det kan bli så jävligt att någon kommer in och trycker då hjärtat stått stilla en stund så att det blir ett ännu värre vårdpaket än det var från början. Kan bli obehagligt att se barnet varje dag i 15 år sedan då man vet vad man ställt till genom att låta bli knappen.

Jag skulle trycka. Det faktum att barnet har begränsade mentala förmågor gör i det här fallet snarare att jag är mer benägen att trycka, eftersom det då inte är medveten om sin situation på samma sätt. Det hade varit jävligare om barnet tvingats till en ovan nämnd tillvaro fast fullt frisk i knoppen. Även om barnet bara lever tills det blir femton år kan de fortfarande få ut något av livet, det är bättre att ha existerat ett kort tag än inte alls. Visst skulle livet de närmsta femton åren bli bra mycket jobbigare för mig själv, men det tycker jag absolut inte är skäl nog att låta barnet dö.

Jag skulle inte trycka, kanske lämna rummet för att slippa se och slippa bli beskylld för det hela.

Jag skulle inte anse ett sådant barn lika värdefullt som ett friskt, och med alla de kostnader och all den energi det skulle kräva (till ingen nytta!) så skulle det snarare "uppta" ett friskt barns plats, alltså på sätt och viss hindra dess existens.
Adoptera bort är väl ett annat alternativ, om det är lagligt. Verkar ju finnas gott om personer som vill ta hand om sådana barn.

Jag tycker att jag vore skyldig mitt barn att låta det dö i det läget. Det har ändå inget koncept om vem det är eller varför eller vad som händer det, bara att det är. Det skulle kännas jobbigt men ändå vara det bästa för alla inblandade.

Ibland på småtimmarna (jobbar natt) har jag funderat om själen verkligen är något vi föds med eller snarare något som kommer till oss gradvis senare.
Ett bra exempel är dementa gamlingar. Demens betyder ju "utan själ". Till slut står du ju där vid liv, men totalt avskalad från allt som gjorde dig till du eller någon person överhuvudtaget.

Att förskona en annan varelse från en garanterad tillvaro av konstant lidande är en barmhärtighetsgärning. Men om barnet har möjlighet att i framtiden uppleva någon lycka, kan man inte förvägra barnet livet med argumentet barmhärtighetsgärning. Vi kan inte veta hur barnet upplever sin situation - Är det gravt mentalt handikappat kan det kanske inte begripa sin egen olycka eller lycka i sådana termer som vi är vana vid.

Att utsläcka ett liv som saknar identitet skulle enligt många filosofer vara helt försvarbart. Dock är framtiden alltid svår att utsäga. Är läkarnas diagnos korrekt? Har felbedömningar gjorts tidigare? Dessa tvivel skulle gnaga mig om jag valde att låta mitt barn dö.

Jag skulle finna att jag med stor sannolikhet inte var kapabel att fatta och må bra av ett beslut som vägde åt endera hållet om jag ställdes inför ett sånt beslut. Det är möjligt att jag hade lagt beslutet åt ödet genom att singla slant, för att bespara mig framtida våndor.

Barnet var inte livsdugligt, det duger som argument åt mig för att inte trycka på larmknappen.


Nej, något elit-samhälle kommer vi inte att få. Den slutsatsen drar jag på basis av att man redan i dagsläget kan välja abort fram till en viss vecka om det skulle visa sig att fostret är vanskapt. Jag personligen har inga problem att öka denna tidsram tills efter barnet är fött.

Gor at andra som du vill att dom skall gora at dem.

Jag skulle vilja do om jag hade nagra allvarligare missbildningar, jag skulle fan bli forbannad om jag visste att nagon hade tryckt pa knappen under overvagan att inte gora det.

Sattet vi haller folk med defekter vid liv i dagslaget ar sjukt. Folk backar upp det med att vara humanitara, men i min syn ar det raka motsatsen. Det ar ohumant att tvinga nagon att leva ett liv med en massa begransningar pga av ens skada. Om en manniska maste hallas vid liv, och leva via artificiell hjalp ska personen i fraga inte leva. Det ar onaturligt, och onaturliga saker leder i langden till daliga saker i min syn.

Peace.

Alla lever vi med begränsningar, fastän vi kanske inte ser det på det viset. I en annan del av verkligheten kanske det finns varelser som skulle finna ett normalt jordeliv outhärdligt och fyllt av plågor och begränsningar.

Givetvis beror det på begränsningarnas omfattning, men personligen är jag en anhängare av tron att människan kan besegra de allra flesta utmaningar, om viljan till det finns. Men det kräver alltså ett hyfsat sunt fungerande medvetande och identitetskänsla. Saknas det, se mitt inlägg ovan.