Citat:
Länk som går förbi DNs betalvägg: https://webcache.googleusercontent.c...ont-i-hjarnan/En intressant detalj i den intervjun är att han säger att han har fyra miljoner i skulder. Kan nog bli tufft att betala tillbaka.
Han skriver om stenstölden i boken Absolut Svensk, där har dock kompisen fått ett annat namn:
Citat:
I och med att Markus hade fester ganska ofta antar jag att det tidigare hänt saker som hans föräldrar inte var nöjda med. Därav hans oro att någon skulle stjäla något.
Eftersom man inte behöver vara något matematiskt geni för att förstå att ekvationen ”O(rättvisa) + O(säkerhet) = U(tanförskap)” så är det inte heller svårt att förstå att människor kan leva hela sina liv i samhällen utan att känna sig som en del av dem. För de flesta av mina kompisar var svenskheten självklar och inget de någonsin behövde fundera över. I mitt fall kunde det alltid dyka upp situationer som gjorde det smärtsamt uppenbart att jag bedömdes efter en annan måttstock. När jag gick i åttan och min kompis Markus föräldrar reste bort var det dags för ytterligare en i den långa raden av hemmafester. Jag hade åkt in till stan, som för oss var Uppsala, med Simon. Han var den kompis som såg tillräckligt gammal ut (läs: hade falskleg) för att få köpa öl när vi gick på högstadiet. De som ville ha något la sina beställningar. Några åkte med som bärhjälp och vi kom hem med flera plattor Mixed Malt. Det var en slags fusion av öl och cider och det minst äckliga med alkohol som vi kunde få tag på. Vi hade ljugit ihop någon historia för våra föräldrar om att vi skulle kolla på film hos Markus, han hade fest ganska ofta och det var i stort sett alltid samma 20–30 personer som var där. Av dessa var det bara jag och mina två jämnåriga kusiner som inte var etniska svenskar och den här gången hade vi tre sällskap till festen. När vi kom fram var det redan bra tryck, musik spelades och ett sorl av röster hördes genom ytterdörren. Vi plingade på och Markus öppnade, men hälsade oss välkomna på ett väldigt underligt sätt: – Tja grabbar, kom in, kul att ni är här. Men snälla, sno inget. Vi hade svårt att greppa vad han menade. ”Snälla, sno inget.” Vad skulle vi sno? Det här handlade inte om någon avlägsen kompis till en kompis. Markus var vår vän, vi hade varit på många fester tillsammans och hängt med varandra oändligt många gånger både på och utanför skolan. Så varför i helvete skulle vi sno något? Den första reaktionen var nästan chock, sen antog vi att det skulle föreställa ett skämt. Men oron i Markus ögon var utan tvekan på riktigt. Då övergick det i ilska – vad fan säger han? Vad fan tror han? Ser vi ut som tjuvar eller? Och det var väl exakt vad vi gjorde i Markus föreställningsvärld. Ilskan blev sen till frustration och en känsla av att vi lika gärna kunde sno något. Jag hade aldrig tidigare snott något hemma hos en kompis, jag har heller aldrig gjort det efter festen hos Markus. Men den här kvällen hände det. Markus pappa hade en stensamling. Jag har senare förstått att det inte är något alldeles ovanligt bland medelålders män att ha en samling stenar hemma. Men själva fenomenet var något mycket märkligt i mina ögon. Det var inte ens speciellt vackra stenar. Inga rubiner eller opaler. Utan mest bara stenar. Gnejs och granit i olika gråa, svarta och vita nyanser. När jag och mina kusiner gick hem från festen försvann alltså en sten ur Markus pappas samling. Stenen var inget vi egentligen ville ha eller något som vi trodde gick att sälja. Men om folk, till och med våra vänner, såg oss som tjuvar, kunde vi lika gärna vara det. Jag var inte arg på Markus särskilt länge, han var precis som oss, bara ett barn. Han sa det inte för att jävlas. Han valde inte att vara orolig, men det var egentligen inte Markus oro som gjorde mig mest ledsen. Det var varifrån den kom. Insikten, att samhällets fördomar gentemot mig och mina kusiner var så stark att den hade lyckats borra sig hela vägen ner till människor som stod oss närmast, var tung att bära. Det räcker uppenbarligen inte ens att folk känner en, man riskerar ändå alltid att vara föremål för deras misstänksamhet.
